Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångturbin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid större aggregat, 0,75–0,82 och eventuellt något
högre. Vid större aggregat erhålles numera utan
svårighet en ångförbrukning per kw-timme under
5,0 kg. Oaktadt dessa lysande resultat är
ångturbinen som ren kraftmotor ej gynnsam i
värmehänseende. Värmeverkningsgraden blir alltid
jämförelsevis låg vid ångmotorer, och större delen af
bränslevärmet bortgår till kondensorns kylvatten.
Att ångturbinen likväl för alla större landcentraler
vunnit användning framför t. ex. dieselmotorn (se
d. o.), beror delvis därpå, att ångturbinen kan
använda hvarje slag af bränsle, under det att
dieselmotorn är hänvisad till flytande bränsle.
Därigenom erhållas vanligen kalorierna till
betydligt billigare pris vid ångdrift, och detta utjämnar
i de flesta fall bränslekostnaden. Delvis beror det
äfven på, att dieselmotorerna tills vidare ej utföras
för de stora kraftbelopp, som erfordras, och
dessutom ställa de sig i allmänhet, åtminstone vid
större kraftbelopp, dyrare i anläggning.
Ångturbinernas hvarfantal måste rätta sig efter
periodtalet för den elektriska generatorn, så snart
det gäller växelström. Emedan det vanliga
periodtalet i Europa är 50 per sekund, är ångturbinens
högsta hvarfantal 3,000 per min. För att få den
så billig som möjligt söker man hålla hvarfantalet
uppe så högt som möjligt, och ångturbinerna
konstrueras därför allmänt för 3,000 hvarf per min. upp
till så höga kraftbelopp som möjligt. Emellertid når
man en gräns därvid därigenom, att skofvellängderna
af hållfasthetsskäl ej kunna öfverstiga visst mått.
Småningom har man dock lyckats konstruera 3,000
hvarf ångturbiner upp till 14,000 kw. Ökas
turbineffekten, måste hvarfantalet sänkas till 1,500.
Öfverallt, där lågtrycksånga har användning till
värmeändamål, bör en ångmotor, vare sig
ångmaskin eller ångturbin, inkopplas mellan ångpannorna
och värmebehofvet i syfte att låta den för
värmebehofvet afsedda ångan först alstra kraft. (Se
Ånganläggning, sp. 1028.) Äfven här har
ångturbinen en stor uppgift och har fått stor
spridning, särskildt inom den kemiska industrien. Den
saknar i detta fall vanligen kondensor, emedan
ångan lämnar turbinen med ett tryck, som oftast
ligger öfver atmosfären och vanligen utgör 1–4 kg.
öfvertryck. I vissa fall, där endast låg temperatur
erfordras å afloppsångan, kan ångan få expandera
under atmosfärtrycket och en mindre kondensor
installeras. Ångturbinen benämnes
mottrycksturbin, när afloppsångan lämnar turbinen under
öfvertryck.
Aftappningsturbinen är en
kombination af mottrycks- och kondenseringsturbin och
arbetar på så sätt att, sedan ångan expanderat
ned till ett visst tryck, exempelvis 1–4 kg.,
uttages eller "aftappas" en del af densamma, under
det att återstoden expanderar vidare ned till
vakuumet i kondensorn. Den aftappade ångan afgår
till värmebehof för att tillgodogöras i form af
ångvärme. Aftappningsturbinen är mera komplicerad
än vare sig kondenserings- eller mottrycksturbinen,
men har vissa fördelar, emedan den kan ersätta
båda dessa turbiner. Såväl mottrycks- som
aftappningsturbinen böra arbeta med högsta möjliga
ångtryck, för att största möjliga effekt må vinnas
för ett visst värmebehof (se Ånganläggning,
sp. 1028–29).
Lågtrycks- och
tvåtrycksångturbiner komma till användning i samband med
ångackumulatorer af Rateaus eller motsvarande typer
(se Ångackumulator). Dessa ångturbiner
tillvarataga afloppsångan från grufspel m. m. och
arbeta med ett admissionstryck = 0,1–O,2 kg.
öfvertryck samt expanderar ångan till högt vakuum
och afgår från turbinen till kondensor.
Tvåtrycksångturbinen är särskildt karakteriserad därigenom,
att den kan arbeta såväl med nyssnämnda låga
tryck som med normalt ångpannetryck, hvilket har
sin betydelse för sådana fall, att mängden
afloppsånga ej räcker till för kraftbehofvet.
Ångturbinen har småningom funnit vidsträckt
användning äfven för fartygsdrift. Redan i dess
allra första utveckling försökte Parsons använda
den som drifmotor i en liten båt. Den var endast
om 10 hkr och försedd med dubbelsidig kuggväxel
till propelleraxlarna. 1897 byggde han emellertid
det med ångturbiner (om 2,000 hkr) försedda
försöksfartyget "Turbinia" om 44,5 ton och uppnådde
därmed 34,5 knops fart. 1898 byggdes torpedjagaren
"Viper" om 370 ton, 11,500 hkr samt 36,5 knop,
och sedan följde i England den ena jagaren efter
den andra i allt snabbare följd. Den stora
svårigheten vid fartygsdrift ligger i den bristande
öfverensstämmelsen mellan ångturbinens och
propelleraxelns ekonomiskt gynnsammaste hvarfantal.
Under det att ångturbinen helst bör arbeta med
2,000–5,000 hvarf pr min., bör propellern ej
drifvas högre än 80 hvarf vid vanliga lastångare
och några få hundra hvarf vid mera snabbgående
fartyg. Parsons såg till en början utvecklingen i
en direktkoppling mellan turbin och propelleraxel.
För att åstadkomma detta måste fordringarna på
hög ekonomi för ångturbinen och hög
propellerverkningsgrad starkt reduceras, emedan det
gemensamma hvarfantalet hvarken kunde passa
ångturbinen eller propellern. För att i möjligaste grad
minska denna olägenhet uppfann Parsons för fartyg
med 2 eller flera propelleraxlar den s. k.
seriekopplingen, d. v. s. att ångan först arbetade i
ångturbinen på t. ex. midtaxeln, därefter i
ångturbinen på babordsaxeln och slutligen i
ångturbinen på styrbordsaxeln. I st. f. att vid 3 axlar
1/3 af ångan strömmade genom hvarje turbin,
arbetade hela ångmängden genom samtliga turbiner,
men i stället uppdelades tryckfallet i 3 delar.
Därigenom kunde de olika ångturbinerna
konstrueras mera ekonomiska för ett visst hvarfantal än med
den vanliga anordningen. Seriekopplingen vann
insteg på nästan alla under det första årtiondet
byggda turbinfartygen. Ej alltid drefs den lika
långt, utan den vanligaste anordningen var med
3 axlar, så att ångan, sedan den arbetat å
ångturbinen på midtaxeln, uppdelades i 2 lika strömmar,
och halfva ångmängden arbetade således i hvardera
af de båda sidoaxelturbinerna. Därigenom vunnos
bättre manöverfärdighet och enklare röranordningar.
En stor svårighet var backningen. Ångturbinen
kunde arbeta endast i en riktning, och vridning af
propellerbladen kunde ej komma i fråga vid större
hkr-tal. Den enda lösningen blef då att använda
en särskild backturbin, och denna inbyggdes
vanligen i framturbinens lågtrycksdel. För att ej
maskineriet skulle bli för tungt, måste anspråken
på ekonomi för backturbinen starkt reduceras, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
