145 Almkvist-Almquist 146 H. N. Almkvist. 'Almkvist, H. N., tog 1904 afsked från professuren och dog 30 sept. s. å. i Uppsala. Almkvist, Johan Reinhold, den fö- regåendes brorson, son till P. V. Almqvist (se denne), läkare, uni- versitetslärare f. 13 juli 1869 i Ystad, blef student 1887, mod. li- centiat 1898, doktor 1903, docent i syfilido- logi vid Karolinska in- stitutet 1912 samt pro- fessor i samma ämne där 1913, Han var öfverläkare 190S-11 vid Eira och 1911-13 vid S:t Göran. Det ämne A. behandlat i sin gradual- afh. (Experimentelle studien ilber die lokalisation des quecksilbers bei quecksilbervergiftung) har han sedermera fullföljt och därvid inlagt synnerlig förtjänst i fråga om utredandet af de förändringar inom kroppen, som uppträda i sammanhang med kvicksilfverbehandling. A. var en af de förste, som i Sverige pröfvade det af Ehrlich 1910 före- slagna medlet salvarsan (se d. o.) mot syfilis, och han har beträffande denna behandling meddelat flera värdefulla rön. J. E. J-n. Almodóvar [almådå'var]. 1. Stad i portugisiska prov. Alemtejo, vid Rio Cobres, 215 km. s. ö. om Lissabon. 3,795 inv. (1900). -- 2. A. del campo, stad i spanska prov. Ciudad real, 30 km. s. s. ö. om Ciudad real, vid Sierra Morena på en öde slätt. 13,833 inv. (1911). I närheten ligga silfvergrufvor, fordom mycket gifvande, nu obrukade. -- 3. A. del Rio, stad i spanska prov. Córdoba, 23 km. s. v. om Córdoba, på högra stranden af Guadalquivir. 4,194 inv. (1911). Stort slott från medeltiden. 1--3. E. A-t. Almodóvar del Rio [almådåVar-r^å], Juan Manuel Sanches y Gutierrez de Ga- st ro, hertig af, spansk politiker, f. 1859, d. 23 juni 1906 i Madrid, tillhörde en förnäm andalu- sisk släkt, uppfostrades i England, blef medlem af cortes, slöt sig där till högerliberalerna och var utrikesminister i Sagastas två sista ministärer 1897-99 och 1901-02. Han blef dec. 1905 ånyo utrikesminister, i ministären Moret, var Spaniens förste delegerade vid konferensen i Alge- ciras (jan.-april 1906), fungerade med takt och skicklighet som dennas president och innehade ut- rikesministerposten till sin död. V. S-g. Almora, hufvudstad i Kumaun (se d. o.). 8,596 inv. (1901). *Almquist (sp. 671). -- 3. Karl Jonas Love A. I A:s mångsidiga begåfning ingick äfven musikalisk skapardrift. Hans tonsättningar ha emellertid blifvit alltför mycket förbisedda. Visserligen fanns det på hans tid i Sverige och Finland ganska vida intelligenskretsar, som svärmade för A:s sånger och pianostycken, men snart glömdes de eller ha ansetts som blott kuriösa, och först på senare tiden har en och annan af sångerna offentligen framburits vid visaftnar. A:s vänner inom själfva musikvärlden funno hos honom genialitet i melodiuppfinning, men visste berätta, att han saknade all musikalisk underbyggnad och utbildning samt icke brydde sig om de vedertagna kompositionslagarna. Sant är, att han äfven på detta område lät stundens ingifvelse ha sin fria gång. För en modern tids, i klassicism ej insnärjda uppfattning ter sig emellertid "naturalismen" i hans tonstycken mestadels rätt oskyldig. Endast undantagsvis blir stämföringen ohändig eller verka anbragta dissonanser stötande, och satsbehandlingen tyder i allmänhet på godt sinne för det elementära i tonsättning. (A:s sysslande med bl. a. notskrifning för bröds skull på 1820-talet lände honom nog till blifvande båtnad därvidlag.) Han tycks ha först mot slutet af 1830-talet börjat egna intresse åt komposition. Första uppl. af "Törnrosens bok" till allra största delen utg. 1832--40, innehåller ingen musik. Men i imperialoktavupplagan (med i det närmaste nytt innehåll) förekomma i 1:a delen, utg. 1839, 17 tonstycken, däribland De sju sångerna under tälten (religiösa trior), en intagande sångtrio till den konstnärligt sköna legenden Melia, den originella melodien till Björninnans kallelse samt själfulla pianofantasier som Månsången och Det doftar i skogen. I samma editions 2:a del, utg. 1849, voro införda hans 50 Songes (drömmar), mest sånger utan ackompanjemang, däribland 18 enstämmiga, lika många trestämmiga, sällan duetter, åtskilliga fyrstämmiga; de äro satta till smådikter, hvari än hans brinnande känsla af mystisk gudsgemenskap stilla jublar, än hans fantasi söker mer eller mindre bisarra ämnen i fjärran romantiska nejder. Dessa "songes" voro eg. afsedda att i Jagtslottets intima krets utföras till tablåer bakom färgade florsförhängen. Melodierna ha emellanåt klassicistisk karaktär, såsom i Ojanima och Solavivs sång, någon gång en anklang af folkton, såsom i den gripande Hjärtats blomma; somliga äro alltför naiva och obetydliga. Harmonierna röra sig merendels okonstladt i terser och sexter. Den 4-stämmiga Solsång är rent af en fugasats. Textorden ha hos A. öfverallt fått riktig musikalisk deklamation. En egenhet, ej sällan meningsfull, är, att A. gärna låter styckena sluta på dominanten i st. f. på grundtonen, hvilket troligen var bland det, som stötte hans samtida. -- Till de nämnda sångerna ansluta sig af A:s hand endast Fria fantasier för piano-forte (26 stycken i 11 häften, utg. 1847--48), innehållande skogsstämningar, kärliga hyllningar, landtliga festidyller, exotiska danser m. m., ganska njutbart gestaltade och vittnande om musikalisk fantasi samt förmåga att teckna genretaflor och stämningar. Hans lust för rytmisk figurering är i dem ett påfallande drag. Enligt V. Baucks uppgift lär A. ha gått in på, att i de senare bland dessa häften erfarna musiker fingo sätta regelrättare form på en del stycken. I öfrigt ha icke så få kompositioner af A., omnämnda af samtida, förblifvit outgifna och förkommit. Bland hans sånger har ett mindre antal harmoniserats af Bauck och i senare tid af I. Widéen, K. Håkansson m. fl. E. F-t. Jfr J. Mortensen, "C. J. L. A." (1909), E. Almquist, "C. J. L. A." (1914), och S. Almquist, "Ur C. J. L. A:s författarliv" (1920), K. Warburg i "Ill. sv. litteraturhistoria", III (2:a uppl., 1913--14), och F. Böök i "Svenska litteraturens historia", II (1919), samt M. Lamm,