homogeneous electrothermic effect (i "Ing. vet. akad:s handl.", 1921), belönt med fraoiska vet. akad:s "Prix Wilde" 1922, samt artiklar i Nordisk familjebok. Se f. ö. den utförliga bibliografien till art. om B. i "Sv. biogr. lexikon", III (1921). *Benedicks-Bruce, Karolina Maria, är dotter till den i art. Benedicks, Suppl., om- nämnde Edvard Otto B. *Benedictsson, Viktoria Maria. Hennes Samlade skrifter utkommo i 7 bd 1918-20, utgifna af A. Lundegård, hvars "V. B. En själfbiografi" utgafs i 2:a, tillökta uppl. 1908. Han offentliggjorde 1902 en roman, "Elsa Finne" (2:a uppl. 1903), i h vilken efterlämnade, starkt subjektiva själf biogra- fiska dokument af fru V. B. ingå. - Bref från henne till Karl och Matti af Geijerstam utgåfvos 1909, "Ernst Ahlgren och Esseide. En brefväxling" utgafs 1910 af Sigrid Leijonhufvud. Jfr J. Land- qvist i "Essayer" (1913), M. Feuk, "E. A." (s. å.), J. Mortensen, "Fram Eöda rummet till sekel- skiftet", I (1918), och Book i "Sveriges moderna litteratur" (1922). *Benedictus Olai, den förste inf ödde svensk, som varit med. doktor, återkom till Stockholm 1561 och blef s. å. läkare vid hofvet. Se 0. Hult, "Vil- helmus Lemnius och Benedictus Olai, lifmedici hos Erik XIV och Johan III" (1918). Benedikt XV (lat. Benedictus, it. Benedetto), påfve 1914-22, hette Giacomo della Chiesa, f. i en greflig familj 21 nov. 1854 i Pegli invid Genua, d. 22 jan. 1922 i Rom. Han fick sin utbildning bl. a. i den kyrkliga adelsakademien och kunde som lärjunge af denna göra anspråk på diplomatisk karriär. När Rampolla 1883 for till Madrid som nuntie, åtföljde han denne; han återvände med honom, när han 1887 blef statssekreterare, och blef 1901 en sorts understatssekreterare. Som anhängare af Rampollas politik drog han ej jämnt med Pius X och flyttades från kurian genom att 1907 utnämnas till ärkebiskop i Bologna. Där visade han intresse och varmt hjärta af ven för de rent pastorala uppgifterna. 25 maj 1914 upphöjdes han till kardinal. Knappt mer än 3 månader senare valdes han, 3 sept. 1914, till påfve, säkerligen ej minst på grund af sin ådaga- lagda politiska smidighet, hvilken under Världs- kriget väl behöfdes för kyrkans ledning. Till kar- dinalstatssekreterare tog han Ferrata och efter dennes snart inträffade död den 1907 till kardinal kreerade italienaren Pietro Gasparri (f. 1852). B:s regering präglades naturligtvis af Världskriget och dess fortsättning i annan form genom frederna. Det är otvifvelaktigt, att han med stor skicklignet manövrerade katolska kyrkan genom alla svårig- heter; så inhöstade den ock bredvid sådana för- luster som Habsburgsmonarkiens sammanstörtande och proklamerandet af en påfvefri tjechisk natio- nalkyrka (11 jan. 1920) vinster såsom det katolska Polens återuppståndelse, den politiskt ledande ställ- ningen i Tyskland, officiell diplomatisk förbindelse med Tyska riket, England etc. och slutligen det begynta återknytandet af de officiella förbindel- serna med Frankrike. Kanoniseringen af Jeanne d'Are maj 1920 bidrog att stärka påfvens infly- tande hos fransmännen. Af ven i Italien begynte B. utjämning mellan Vatikanen och italienska sta- ten framför allt genom upphäfvandet 1919 af bullan "Non expedit" (se d. o.). Under och efter kriget uträttade B. ett stort verk för att mildra nöden och lidandena och sökte medla mellan fienderna. I sin inre kyrkopolitik fullföljde han Pius X:s kamp mot modernismen och protestantismen; en ökad aggressivitet har här på sistone gjort sig märk- bar äfven i Norden. Sitt intresse för bibeln visade han genom att redan i nov. 1914 tillsätta en påflig kommission för "Vulgatas revision och emenda- tion". 1917 utbyggde han Pius X:s stora kurie- organisation genom flera ändringar i kardimalkon- gregationerna. 29 juni 1917 promulgerades den nya kanoniska lagen, hvarpå ett så långvarigt och stort arbete nedlagts; den trädde i kraft 19 maj 1918. I Sverige har man redan haft känning af dess stränga bestämmelser rörande blandade äk- tenskap. Det kyrkliga organisationsarbetet har också fortgått; bl. a. har Finlands katolska kyrka af skilts till ett själf ständigt apostoliskt vikariat; den holländske biskopen Diepen leder 1921 när- mast Nordens katolska förhållanden. -- Se Hj. Holmquist, "Påvedömets historia 1800-1920" (1920). Hj. H-t. Benedikt, Moriz, österrikisk tidningsman, 1. 1849 i Quastchitz, Mähren, d. 1920 i Wien, vardt 1872 medarbetare och 1881 utgifvare af "Neue freie presse", hvars hufvudegare han småningom blef och som han ledde i anti-tjechisk anda. *Bertediktin-likör. Se Munklikör. Benediktsson, Einar, isländsk politiker, tidningsman och skald, f. 1864, son till Benedikt Sveinsson (se Island, sp. 944), juris kandidat vid Köpenhamns universitet 1892, advokat vid landsöfverrätten i Reykjavik, utgaf 1896-98 det radikala bladet "Dagskrá", utnämndes 1905 till syssloman i Rangárvalla-sysslan, men lämnade efter en kortare tid sitt ämbete och har sedan egnat sig åt affärsverksamhet och varit ombud för engelska firmor, som ha satt in kapital i företag på Island. Då den s. k. l andvar nar f lokkur ("landt- värnsflocken") 1902 bildades för att motarbeta den tillämnade författningsreformens stadgande om is- ländske ministerns ledamotskap af danska stats- rådet och de isländska ärendenas föredragning där, var B. en af dess ledande krafter. Äfven på senare år har han varit politiskt verksam i radikal rikt- ning. Hans litterära alstring utgöres af två lyriska diktsamlingar, Hafblik (Hafsglans) 1906 och Hran- nir (Böljor) 1913 samt en öfv. af Ibsens "Peer Gynt" (på isländska Pjetur Gautur) 1901. De vittna om omisskännlig skaldehåg och stort välde of ver uttrycksmedlen. Hans styrka ligger mera i återgifningen af intryck än i själfva tankeinnehål- let. Naturstämningar öfverför han lefvande starka på läsaren, och han har en sällspord förmåga att i själfva ordvalet få fram en suggestiv ljudharmoni. Med framgång har han i "Hrannir" upptagit de gamla "rimornas" form och anda. Ehuru han