203 Cytotoxiner--Czernowitz 204 toxin. Cytolysinerna verka specifikt, således upplösande, förstörande endast på den cellart, medelst hvilken de blifvit framställda. Liksom bakterio- och hemolysinerna, hvilka äfven höra till cytolysinerna, bestå de af två komponenter: komplement och amboceptor. Efter injektion i kroppen af ett serum, som innehåller cytolysiner, bildas anticytolysiner, som upphäfva cytolysinernas verkan. G. Wrgn. Cytotoxiner. Se Cytolysiner. Suppl. *Czapek, J., dog 6 juli 1915 i Ljungskile. Czapskis refraktometer [tjap-], fys. Se Refraktometer med fig. 1. (Namnet där bör vara Czapski, ej Czapki.) Czartorysk [tjar-], stad i Polen (vojevodskapet Luck) vid Styr, 80 km. s. om Pinsk, 1,600 inv. Under Världskriget anlade ryssarna vid C. ett brohufvud, som tjänade till utfallsport för en del af 8:e armén (Brusilov), då denna 6 okt. 1915 gick till motanfall mot härafdelningen Linsingens vänstra flygel. Då de förbundne i sin ordning grepo till offensiven, intogs C. 8 s. m., men den 17 återeröfrade ryssarna efter en ytterst förbittrad och, särskildt för de förbundne, förlustrik strid staden (med brohufvudet). 13 nov. s. å. framgick Linsingens härafdelning ännu en gång mot C., slog ryssarna i grund och framflyttade den tysk-österrikiska fronten ö. om staden och floden (”slaget vid C.”). Under Brusilovs andra offensiv på sommaren 1916 eröfrade ryssarna (3:e armén, Lesch) 6 juli s. å. ånyo C. och behöllo det sedan till i slutet af febr. 1918, då C. åter besattes af de förbundne i samband med dessas framryckning mot Kiev. Jfr Världskriget, sp. 194, 207 och 246. H. J--dt. *Czartoryski. -- 4. J. C. dog 23 dec. 1912 i Wien. Czenstochowa. mindre riktig form för Czȩstochowa (se d. o., äfven i Suppl.). Czermak [tje′r-], Wiktor. Se Polska litteraturen, sp. 1276. Czernagora l. Czernahora [tjer-]. Se Csernagora. Suppl. Czernin [tje′rnin], Ottokar, grefve, österrikisk statsman, f. 27 sept. 1872 i Dimokur i Böhmen, inträdde 1891 på diplomatbanan, avancerade till legationssekreterare först i Petersburg, sedan i Haag och drog sig 1902 tillbaka till skötseln af sina gods. Som led. af Böhmens landtdag (från 1903) arbetade han för samverkan på riksenhetens grund mellan tyskarna och den konservativa gruppen, och i österrikiska riksrådets hefrehus (från 1912) tillhörde han det författningstrogna storgodsegarpartiet. C. åtnjöt i hög grad tronföljarens, ärkehertig Frans Ferdinands, förtroende och blef dec. 1913 på dennes initiativ envoyé i Bukarest med särskildt uppdrag att undersöka värdet af alliansen med Rumänien och möjligheterna att stärka den. C. inrapporterade snart, att man ej vid en kris kunde påräkna för- bundstrohet från Rumänien, och efter Världskrigets utbrott (1914) tillrådde han Wienregeringen att genom anbud om afträdelse af Siebenburgen och en del af Bukovina söka förmå Rumänien att fylla sin förbundsplikt. Planen strandade på ungerska regeringens orubbliga motstånd, och C:s varningar vun-no ej tilltro. De besannades, då Rumänien aug. 1916 inträdde i kriget på de allierades sida. C., som fått företaga hemresa:i öfver Ryssland och Sverige, utsågs dec. s. å. af kejsar Karl till österrikisk-ungersk utrikesminister efter Buriån. På denna post inriktade C. från början sina sträfvanden på att söka åstadkomma samförståndsfred. I detta syfte sökte han bl. a. förmå tyska regeringen att finna sig i att afträda Elsass-Lothringen till Frankrike, mot att Polen, vidgadt med Galizien, ställdes i intim politisk, militär och ekonomisk förbindelse med Tyskland. Han sökte i en dystert hållen förtrolig exposé öfver läget (12 april 1917) för tyska krigsledningen påvisa nödvändigheten af snar fred, äfven med stora uppoffringar, innan Österrikes motståndskraft helt brutits. I detta syfte inledde han indirekta förbindelser med den tyske centerledaren Erzberger (se d. o. Suppl.), och resultatet däraf blef tyska riksdagens fredsresolution 19 juli s. å. Genom indiskretioner blef C:s exposé känd äfven hos de allierade och väckte då hos dem förhoppningar om att kunna locka Österrike till separatfred. På någon sådan hyste C. dock ej minsta tanke, äfven om han genom hemliga emissarier sökte hos de allierade sondera utsikterna för fredsunderhandlingar mellan dem och samtliga centralmakter. Han uttalade sig 2 okt. 1917 i ett uppmärksammadt tal i Budapest för allmän internationell af rustning, godtog principiellt i ett tal 24 jan. 1918 Wilsons 14 punkter och kom genom denna politik i allt oförsonligare motsats till tyska krigsledningen. C. var jämte tyske statssekreteraren Kuhlmann ledande i de förhandlingar, som förde till fredsslut med Ukraina (febr. 1918) och Ryssland (mars s. å.) i Brest-Litovski samt preliminärfred med Rumänien i Buftea (mars). Hans ställning som utrikesminister blef ohållbar genom yppandet af kejsar Karls delvis bakom hans rygg förda förhandlingar med de allierade genom prins Sixtus af Bourbon, och C. afgick 14 april 1918. Efter revolutionen valdes C. till led., för Wien, af österrikiska nationalrådet (1920), där han tillhör det frisinnade partiet. Sin utrikespolitik har han försvarat i memoarverket Im weltkrieg (1919). Jfr äfven A. Demblin, ”C. und die Sixtus-affaire” (1920). V. S--g. *Czernowitz tillhör sedan 1919 Rumänien. 87,128 inv. (1914). Under Världskriget besattes C. af ryssarna i sept. 1914, men återtogs af österrikarna 19 febr. 1915, hvarefter ett ryskt anfall 10 maj tillbakaslogs. C. bombarderades sedan af ryska flygare 8 okt., men ryssarnas genombrytningsförsök vid C. i slutet af dec. misslyckades. C. besköts därefter af deras artilleri i febr. och april 1916 samt bombarderades af deras flygare 14 april. 11 juni började ryssarna ett nytt anfall, intogo brohufvudet vid C. den 14 och besatte staden den 18 s. m. C. återtogs sedermera af centralmakterna 3 aug. 1917, hvarefter strider utkämpades s. ö. och ö. om staden 10, 27 och 28 aug. samt 4 sept. s. å. Jfr Världskriget, sp. 187, 194, 206 och 225. L. W:son M.