427 Dörsån-Döteber 428 ostium, /öns, grek. tyra), stängningsanordning för genomgångsöppning i en vägg eller för ett kringstängdt förvaringsställe (skåp o. d.). Större ingångsdörr kallas port. Om trädörrars konstruktion och sammansättning, om dörrkarm, dörrbeslag under olika tidehvarf samt om olika slag af dörrar i boningshus m. m. se Snickeri, sp. 113-119 med tillhörande afbildningar. Dörrar göras emellertid icke blott af trä, utan äfven af metall, såsom järn, brons, koppar. Enligt Stockholms byggnadsordning skola sålunda dörrar till vind och källare utföras af brandsäkert materiel, hvarför de oftast utföras af tjock järnplåt. Man anser emellertid numera, att en trädörr, rundtorn beklädd med tunnare järnplåt och hängande i en järnram, skyddar mot eldens spridning lika bra som, om icke bättre, än en dörr enbart af tjock järnplåt. Eörande konstruktionen af dörrar till kassahvalf och kassaskåp se d. o. med fig. Dyrbarare utstyrda byggnader, såväl kyrkor som bankpalats, förses icke sällan med ytterportar till synes af metall. I de flesta fall äro dessa portar träportar, som på utsidan klädts med metallplattor af brons, koppar eller järn, mer eller mindre rikt sirade genom drifning, om plåtarna äro tunna, eller, om plåtarna äro tjocka, genom gjutning efter konstnärligt utförda modeller. Som mera kända exempel på portar utförda helt af brons må nämnas de ännu från romartiden funktionerande ytterportarna till Pantheon i Kom samt Ghibertis (se d. o. med fig.) bronsportar till Baptisteriet i Florens. - Dörrar i kyrkor, skolhus, rådstugor, teatrar, byggnader, som innehålla offentliga musik- eller danslokaler, och andra byggnader, afsedda till samlingsrum för större antal människor, skola enligt byggnadsstadgan för rikets städer vara så inrättade, att de öppnas utåt. - Om dörrskatt se Fönsterskatt. Suppl. I. G. C. Dörsån, biflod till Damman (se d. o. Suppl.). Döteber, tyska arkitekter och bildhuggare på 1600-talet. 1. FranzJuliusD. (födelseår obekant), d. 1650 i Leipzig, uppges ha varit verksam i Doberan i Mecklenburg-Schwerin 1622-34 och i Leipzig efter 1636. Han tycks ha varit mest betydande som stenhuggare och träskulptör. Endast två fullt säkra arbeten af honom äro kända, graf-monument öfver Daniel von Behr med en i trä skulpterad ryttarstaty under en baldakin (1620-talet) och ett grafkapell öfver hertig Fredrik Adolf (1634, båda i domkyrkan i Doberan). - 2. Kristian J u l i u s D., den föregåendes son (födelse- och dödsår obekanta), utbildade sig under faderns ledning och därefter hos någon mästare i Danzig, begaf sig så öfver till Sverige och spåras i Stockholm under senare hälften af 1630-talet. Han arbetade i 3 år där hos bildhuggaren Martin Eedtmers, innan han biel själfständig mästare. 1640 var han inskrifven i stenhuggarskrået. Han tycks ha varit en ganska bråkig person och blef flera gånger instämd till polisen för slagsmål eller för obetalade skulder. 1654 tycks han ha lämnat Stockholm; han återvände sannolikt till Tyskland, där han 1662-66 utförde bild-huggerier i Nikolaikyrkan i Leipzig. 1671 spåras han i Strängnäs. Under sin vistelse i Stockholm blef han mästare till några i sin art betydande och smakbelysande dekorativa skulpturverk. Tyska kyrkans portal med dess figurer och fylliga orna-mentik (afbildad i art. Stockholm, pl. VIII), Jakobs kyrkas södra portal, rikt komponerad (se art. Jakobs församling, sp. 1196); därefter utsirade han De la Gardieska palatset "Ma-kalös" med stenhuggerier och likaså Petersensska huset med portaler och gafvelprydnad (afbildadt i art. Stockholm, pl. VIII). Kontrakt till det sistnämnda arbetet uppgjordes 1645 - antagligen är D. äfven husets arkitekt. Liksom fadern är han en förträfflig representant för sydtysk skulptur under barockens tidiga skede. Hans verksamhet i Sverige har ända till senaste tid varit okänd för såväl tyska som svenska forskare, äfven för specialister i gamla Stockholms historia. Jfr uppsats af I. Simonsson i "Konsthistoriska sällskapets årsbok" 1918. 1-2. G-gN.