1191 Förvaltare i konkurs-Förvaltningsrätt 1192 Äfven eljest, då talan om ansvar väckts, kan beslut meddelas om anställande af förundersökning för erhållande af utredning i nyssnämnda afseende; det ankommer på ordf. före målets handläggning vid domstol och därefter på domstolen att besluta därom. Till förundersökare skall förordnas lämplig och villig person. Om förundersökares åligganden och om ersättning åt honom stadgas i §§ 26 och 27 af lagen; ytterligare regler innehållas i k. instr. 28 juni 1918 för förundersökare jämlikt lagen ang. villkorlig straffdom. E. K. Förvaltare i konkurs, jur. Nu gällande konkurslag af 13 maj 1921 innehåller i kap. 3, som handlar om af trädd egendoms förvaltning, stadganden ang. utseende af konkursförvaltare. Enligt § 43 skall, då konkurs uppstått, konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare att omhänderha boet, till dess vid första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträdt befattningen. Vid första borgenärssammanträdet, som hålles inför konkursdomaren, ha därefter borgenärerna att välja förvaltare; de närmare reglerna om detta val förekomma i § 45. Antalet förvaltare bestämmes af konkursdomaren. Mer än l förvaltare må ej finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest i särskildt fall pröfvas oundgängligen nödvändigt att mer än l förvaltare utses (§ 41). Yissa personer äro ej valbara till konkursförvaltare (§ 42). Å första borgenärssammanträdet utsedd förvaltare af ses skola kvarstå i befattningen, så länge konkursen pågår. Förvaltarval efter nämnda sammanträde kan dock ega rum, om konkursdomaren skulle anse erforderligt att öka antalet förvaltare eller förvaltare afgår och efterträdare åt honom måste utses (§§ 48 och 49); sådant val förrättas af borgenärerna å sammanträde inför konkursdomaren. Förordnande för förvaltare utfärdas städse af konkursdomaren (§ 51). Om förvaltares åligganden innehåller § 53 den allmänna bestämmelsen, att han skall med iakttagande af i konkurslagen meddelade föreskrifter besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och snabb utredning af boet. Särskilda stadganden ang. förvaltares åligganden förekomma i en mångfald paragrafer i konkurslagen. Om inskridande mot oskicklig eller försumlig förvaltare stadgas i § 80; konkursdomaren eger efter omständigheterna tillhålla förvaltare att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från befattningen. Slutligen må blott erinras om konkurslagens stadganden ang. arfvode till förvaltare (§§ 81-86). E. K. Förvaltningsråd. Se Högsta förvaltningsdomstolen i Finland. Suppl. *Förvaltningsrätt innefattar normerna för förvaltningen eller förfogandet öfver statens höghetsmakt från fall till fall genom därtill bemyndigade och i regel juridiskt ansvariga organ i enlighet med gif na direktiv, vare sig dessa lämnats genom normer eller genom generella eller speciella befallningar. Motsatsen till förvaltning är regementet, där förfogandet beror af pröfning under allenast konstitutionellt ansvar och utan bundenhet af eller vid gifna materiella normer. Subjekt för förvaltningsverksamheten är främst staten själf, men vid dess sida utgöra både kommunerna och kyrkan samt vissa korporationer eller andra sammanslutningar särskilda förvaltningssubjekt, delvis med delegerad eller själfförvaltningsmakt, delvis med själfständig eller egenförvaltningsmakt. - Förvaltningsrätten är dels formell, dels materiell. Den formella omfattar såsom allmän förvaltningsrätt normerna för statsförvaltningens organisation, förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen, samt såsom speciell de olika själfförvaltningssubjekten och formerna för deras verksamhet (kommunalrätt, kyrkorätt, korporationsrätt). Den materiella förvaltningsrätten omfattar normerna för förvaltningsmaktens användning inom olika förvaltningsområden och kan efter sitt syfte och sin grund delas i p o l i t i-förvaltningsrätt och socialförvaltningsrätt; den förra afser statens och samhällets behof af säkerhet och lugn i sitt dagliga lif eller upprätthållandet af de nödvändiga faktiska förutsättningarna för samhällets trifsel, den senare afser samhällets behof af statligt maktstöd för utjämning af den inom samhället alltid befintliga, men till sitt innehåll växlande sociala maktspänningen . mellan olika massgrupper eller kategorier af individer. Till den materiella förvaltningsrätten i vidsträckt mening höra äfven finansrätten och administrativrätten, hvilka emellertid båda blifvit föremål för vetenskaplig bearbetning tidigare än öfriga grenar af förvaltningsrätten och därför vanligen betraktas som utbrutna ur denna. Finansrätten omfattar normerna för anskaffning af de för förvaltningen och regementet nödiga natura- och penningmedlen, men ej deras användning och utbetalning, under det att a d m i-nistrativrätten afser den allmänna hushållningen och näringslifvet samt, i den mån densamma icke uppgått i politirätten, genom sitt nära samband med näringsrätt och sjörätt väsentligen blifvit ett bihang till den speciella privaträtten. Den allmänna förvaltningsrätten omfattar 1) myndighetsorganisationen inom central- och lokalförvaltningen, de olika befattnings-hafvarna och deras ställning, yrkes- och lekmanna-organ, maktorgan och affärsorgan, 2) förvaltningsärendenas arter och handläggning, anhängiggö-rande, beredning och afgörande, rekurs och besvär, förvaltningsprocessen, förvaltningsakterna, 3) förvaltningsdriften med hänsyn till dels personalvården, anställning, befordran, aflöning och pension, utspisning, förläggning m. m., dels materialvård och materialanskaffning, upphandling, tillverkning genom egendrift, försöksdrift, medel-förvaltning, in- och utbetalningar, kassavård, dels allmändriften genom de egentliga affärsverken (domän- och vattenfallsdrift), genom monopolföretag i privaträttslig form (apotek, tobak, sprit) samt genom trafikdrift med eller utad statsmonopol (telegraf, post och järnvägar). Inom den speciella förvaltningsrätten bygger socialförvaltning sr ätten alltjämt, hvad Sverige angår, på principen om individens själfför-sörjningsplikt och afser blott att, i den mån sagda plikt upphör eller försvagas, bereda nödig ersättning därför vare sig i form af samhällelig vård eller på annat sätt. Socialvården är individuell, så vidt den afser barn och minderåriga, sjuka och lytta, fattiga och invalida, men massvård, i den mån den af-