Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karbidkväfve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På senare tid har karbid funnit en långt mer betydande
användning för framställning af kalkkväfve, äfven
kalladt karbidkväfve (se d. o.) eller cyanamid (se
d. o.). Denna produkt framställes genom att upphetta
finmalen karbid till omkr. 1,000° i kväfgas. Kväf
gasen framställes numera väl uteslutande genom
fraktionerad destillation af flytande luft,
hvilken procedur, trots maskineriets invecklade
beskaffenhet, är mycket billig. För att slippa
emballagekostnader för den i luften obeständiga
karbiden bedrifves kalkkväfvetillverkningen i
anslutning till karbidfabriken. Då denna redan
måste ha billig kraft och då den elektriska
upphettningen medger god värmeekonomi, så upphettas
karbidkväfveugnarna, så vidt kändt, allmänt på
elektrisk väg. Af karbidkväfveindustriens grundare,
professor Ad. Frank och doktor Caro, ha införts
relativt små ugnar, med en beskickning af 1/2-2 1/2
ton karbid; de bestå af en järnplåttunna, i hvars
inre karbid upplägges i en ringformig korg af
perforerad plåt. I axeln till tunnan resp. korgen
är en kolstaf placerad, som upphettas genom påsläppt
ström (motståndsupphettning). Dessa ugnar ha hittills
varit de mest spridda. Bergsingenjören Fr. Carlson
har konstruerat stora ugnar för ljusbågsupphettning,
hvilka användas vid Ljungaverk. I Sverige finnas
karbidkväfvefabriker vid karbidfabrikerna i Alby
och Ljungaverk. I Norge (Ödda), Frankrike, Amerika
m. fl. länder finnas stora fabriker - särskildt i
Tyskland, som under krigsåren var hänvisadt till egna
hjälpmedel för anskaffande af kväfvegödningsmedel.
P-r.
*Karbidkväfve. Om tillverkningen se Karbid samt
Gödselämnen (båda i Suppl.).
Karbidlampor. Sommaren 1917 aftog till följd af
Världskriget importen af petroleum till Sverige
i sådan grad, att det blef nödvändigt att utfinna
lämpligt ersättningsämne för belysning. Omkr. 400,000
familjer beräknades eljest bli utan lyse. Sulfitsprit
och terpentinoljor kunde täcka endast en del af den
befarade bristen. Belysningen måste därför tänkas
baserad på kalciumkarbid (se d. o.), som tillverkades
vid flera fabriker inom landet och som skulle kunna
tillverkas af uteslutande inhemska råmaterial:
kalk och träkol. Tillverkning af karbidlampor blef
därför skyndsamt organiserad under kontroll af
statens inspektör för explosiva varor. Tidigare
tillverkning fanns nämligen icke, om man undantar
några få fabriker, som tillverkade gruflampor. -
Karbidlamporna voro af tre hufvudtyper; dropplampor,
lampor enligt sug- och trycksystemet och lampor med
rörlig gasklocka. Dropplampan kännetecknas af en
högre liggande vattenbehållare och en under denna
liggande karbidbehållare. Vattentillförseln till den
senare regleras medelst en droppskruf, som tillåter
vattnet att falla på karbiden endast droppvis. Därvid
utvecklas acetylengas, som tänds och får brinna i en
ofvan vattenbehållaren befintlig brännare. När lampan
ej längre skall användas, afstänges vattentillförseln,
då gasutvecklingen småningom upphör. Vid lampor enligt
sug- och trycksystemet är vattenbehållaren anordnad
rundtom karbidbehållarens sidor. Vattnet inkommer
genom öppningar i den senare på grund af naturligt
tryck eller genom kapillärkraften, och tillförseln
regleras genom den
bildade gasens tryck. Vid lampor med rörlig
gasklocka sker gasutvecklingen därigenom, att
karbid af 2 à 3 mm. storlek portionsvis bringas
att nedfalla i vattnet. Gas utöfver lampans behof
upptages i gasklockan. När denna stigit till viss
höjd, afstänges automatiskt karbidmatningen, men
börjar ånyo fungera, då klockan sjunkit till viss
punkt. Karbidbehållaren är anordnad i gasklockans
öfre del, hvarigenom en praktisk lampkonstruktion
kunnat erhållas. Denna lamptyp fordrar noggrannare
skötsel än de föregående, men erbjuder i gengäld stora
fördelar, såsom jämnare ljus, tandning och släckning
efter behag samt mindre os. - För belysningsåret
1917-18 godkändes af inspektionen 550 olika
lamptyper, hufvudsakligen dropplampor och lampor
enligt sug- och trycksystemet. Tillverkningen inom
landet uppgick samma tid till 800,000 lampor vid
373 fabriker. Efter Världskrigets slut upphörde
tillverkningen af karbidlampor. - Se vidare
Karbidlyktor. G. H. H.
Karbidlyktor äro
karbidlampor (se d. o. Suppl.) enligt droppsystemet,
försedda med reflektor för ljusets spridning i viss
riktning. Velocipedlyktor äro i regel karbidlyktor. Så
är äfven fallet med en del automobillyktor. Vanligen
är dock vid dessa droppgasverket ersatt med en
mindre gasackumulator, hvarifrån acetylenen medelst
rörledning eller slang ledes till lyktbrännaren.
G. H. H.
Karbometer 1. Carbometer (af lat. carbo, kol, och
grek. metron, mått), en af bergsingenjören J. Gunnar
Malmberg och byrådirektören J. Gunnar Holmström
1914-23 uppfunnen apparat, med hvars tillhjälp
kolhalten i stålsmältor kan bestämmas snabbt och
tillförlitligt på magnetisk väg. Karbometern
är hufvudsakligen afsedd att användas vid
ståltillverkning enligt bessemer- och martinmetoderna
samt vid elektriska ugnar. För karbometern tas ett
prof af smältan, som gjutes till en profstaf, hvilken,
sedan den kallnat, insattes i apparaten, där den efter
magnetisk bearbetning ger utslag på en ballistisk
galvanometer. Af detta utslag utläses direkt på
en kurva eller tabell profvets kolhalt. Hela denna
procedur tar omkr. 1 1/2 minut för härdade och 2 1/2
minut för ohärdade prof. Noggrannheten är vid denna
metod densamma som vid kemisk analys eller omkr.+- 0,01
proc. C. Stålets magnetiska egenskap fås fram hos
profvet på följande sätt: medelst en stålmagnet eller
en strömförande spole magnetiseras detsamma mellan
två gifna värden på det magnetiserande fältet, till
dess att magnetisk jämvikt inträdt, d. v. s. cykeln,
som representerar upp- och afmagnetiseringen mellan
dessa värden, blir konstant. Denna bearbetning utföres
automatiskt och alltid lika af ett i apparaten
befintligt urverk, som skall uppdras vid profvets
insättande och utlösas genom nedtryckandet af en
knapp. Efter dessa magnetiseringar förblir profvet
magnetiseradt af den större fältstyrkan, till dess
en andra knapp nedtryckes, då det magnetiserande
fältet nedgår till det lägre värdet. Den magnetism,
som profvet härvid släpper, får inducera en strömstöt
i en omkring profvet befintlig trådspole, sluten genom
den förut nämnda ballistiska galvanometern. Utslaget
å denna är nu ett mått på den magnetism profvet
tappat och denna i sin tur en funktion af profvets
kolhalt. Just denna magnetiska egenskap har visat
sig dels be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
