Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolloidkemien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kolowratshöhle [kå’l-], grotta. Se Untersberg.
*Koloxidförgiftning. Å sp. 603, rad 5 uppifr. står
hvälfning bör vara kväfning. – Om koloxidförgiftning
genom lysgas se Lysgasförgiftning.
Kolpitis (af grek. ko’lpos, moderslidan), med. Se
Kvinnosjukdomar, sp. 418.
Kolpoptos [kålpåptås; af grek. ko’lpos, moderslida,
och ptosis, fall], med., framfall (prolaps) af
moderslidan. Se Kvinnosjukdomar, sp. 420.
Kolsnaren, en 13 kvkm. stor sjö, belägen 35 m. ö. h. i
Västra Vingåkers socken, Södermanland, afrinner öfver Viren
till Nyköpingsån. Vid K., besjungen af Snoilsky, ligga bl. a.
Kesäter, Skenäs och Säfstaholm.
O. Sjn.
Kolsrud, Nils Oluf, norsk kyrkohistoriker och
urkundsutgifvare, f. 1885 på Östre Toten, blef
teol. kandidat 1908, universitetsstipendiat 1909,
docent 1916 och professor i kyrkohistoria 1921. Han
är sedan 1912 medutgifvare af "Norges gamle love
1388–1604" och sedan 1913 af "Diplomatarium Norvegicum",
sedan 1914 medlem af Kildeskriftkommissionen
och sedan 1921 redaktör af årsboken "Norvegia
sacra". K. har f. ö. utgett en rad historiska
källskrifter och afh. samt
Marcellus (1911–12),
Den norske kirkes biskoper og erkebiskoper indtil reformationen (1913),
Tvo norröne latinske kvæde med melodiar (tills. med G. Reiss, 1913),
Olavskyrkja i Trondheim (1914),
Det norske Bibelselskaps historie (1916),
Reformationsjubilæet i Norge 1817 (1917) och
Bergens bys segl, vaaben, farver og flag (1921).
M. H.
*Kolster, K. F. R., dog 14 febr. 1918 i Helsingfors.
Kolstörtningstrumma. Se Box. Suppl.
*Kolsva. Bruket omfattar nu 4 martinugnar, elektrisk
smältugn, valsverk, stålgjuteri, mek. verkstad och pressverk
äfvensom sågverk m. m. Köpings hytta eges äfven af bolaget,
hvars akt. kap. nu är 2 1/4 mill. kr. Det stora landtbruket
har omkr. 600 har öppen åkerjord.
O. Sjn.
*Kolsvafla används vid framställning af konstsilke. Se
äfven Xantogensyror. – För att befria herbarier
från insekter används nu koltetraklorid i st. f. den
illaluktande kolsvaflan. –
Jfr Elektrokemisk industri. Suppl., sp. 561.
K. A. V–g. G. L–m.
Kolsyregödsling, bot. Sedan det visat sig, att
växternas kolhydratsproduktion (se Assimilation,
sp. 238 ff.), tillväxt och afkastning äro starkt
beroende af luftens kolsyrehalt, har frågan om
tillförsel af kolsyra på konstlad väg blifvit ett för
växtodlingen viktigt problem. Luftens kolsyrehalt
är i medeltal omkr. 0,03 vol. proc. (0,57 mg. per
liter), men den är ingalunda konstant, utan
visar starka variationer, hvilka återverka
på växtproduktionen. Kolsyrehalten är i
allmänhet högst på senhösten och lägst på
försommaren. Växtlifvet på jordytan förbrukar årligen
59 bill. kg. kolsyra, 1/35 af atmosfärens totala
kolsyreinnehåll. Ungefär lika mycket tillföres
emellertid årligen genom de af bakterier och
svampar förorsakade förmultningsprocesserna i marken
(markandningen). Genom den starka kolsyreförbrukningen
i växtskiktet uppstår i regel kolsyrebrist, hvilken
bör täckas genom kolsyregödsling. Direkt tillförsel
af kolsyra genom på fälten utlagda rörledningar kan
löna sig endast i liten skala och där kolsyran erhålles gratis
(från masugnar o. d.). Däremot kan kolsyregödsling
öfverallt åstadkommas på indirekt väg genom
tillförsel af konstgödsel och naturlig gödsel,
hvarigenom markandningen höjes. Äfven genom intensiv
markbearbetning (hackning o. s. v.) höjes markens
kolsyreproduktion. Det närmare studiet af denna de
brukliga kulturmetodernas tidigare alldeles förbisedda
betydelse för kolsyretillförseln är en viktig uppgift
för landtbruksforskningen.
Vid kulturer under glas (drifbänkar, växthus,
rumskulturer) är kolsyregödsling enkel att genomföra,
antingen genom utspridning af ren kolsyra ur
bomber, genom anläggning af kraftiga gödselbäddar
eller genom förbränning af särskildt preparerade
träkol. Underlåtes kolsyregödsling i växthus,
uppstår alltid kolsyrebrist, hvilket medför stora
förluster för odlaren. – Litt.: H. Lundegårdh, "Der
kreislauf der kohlensäure in der natur" (Jena, 1924).
H. L–dh.
Kolsyresprinklers. Se Brandväsende. Suppl., sp. 794.
*Koltetraklorid, kem. Se Kolklorid (äfven i Suppl.).
*Kolthoff, G. I., dog 25 okt. 1913 i Stockholm.
Kolthoff, Gertrud Signe Elisabet, skådespelerska,
f. 17 mars 1882 i Uppsala, genomgick musikkonservatoriet
i Stockholm 1897–1900 och debuterade 1901 på
Olympiateatern som Ginetta i operetten "Primadonnan",
uppträdde därefter i flera operettroller, tillhörde
Vasateatern 1902–04 och var 1905–15 fäst vid Svenska
teatern i Helsingfors, där hon som skådespelerska
intog en af de främsta platserna och bl. a. utförde
hufvudroller i "Första fiolen", "Ett besök",
"Kungen", "Bror och syster", "Äfventyret" och
"Romantik". Från 1915 har hon tillhört Dramatiska
teatern i Stockholm, där hon först uppträdde som Liza
i Shaws "Pygmalion" och afgjordt slog igenom med sin
kärnfullt karakteriserade Madame Sans-Gêne. Kraft,
temperament och varmblodig känsla utmärka äfven hennes
senare uppgifter, som mest falla inom den moderna
dramatiken:
Gertrud i Hj. Söderbergs skådespel,
Anna i "Borga gård",
Judit i Hebbels drama
och från de sistförflutna åren
"Skomakar Aiolos’" manhaftiga hustru Portia samt
Gudmor i Gerraldys "Bröllopsdagar" och
Raimonda i Benaventes "Mors rival".
Hon ingick äktenskap 1917 med direktör G. H. E. Hultgren.
G–g N.
Koltjak, Aleksander Vasiljevitj, rysk sjömilitär,
f. 1874, d. 7 febr. 1920 i Irkutsk, blef 1896
officer vid marinen och organiserade 1903 en
hjälpexpedition till Norra Ishafvet för att uppsöka
Tollska polarexpeditionen. K. deltog med utmärkelse
i rysk-japanska kriget 1904–05, tjänstgjorde till
1912 i den nyskapade marinstaben och verkade där
kraftigt för marinens tidsenliga omdaning. Vid
Världskrigets utbrott var han kommendör och chef för
Östersjöflottans operationsafdelning. 1916 blef han
konteramiral samt senare s. å. vice amiral och chef
för Svarta hafsflottan. I samband med revolutionen
1917 blef han entledigad från nämnda chefskap och
sänd i diplomatisk mission till Nord-Amerika och
Japan. Därefter begaf han sig till Sibirien, där
han blef den provisoriska antibolsjevikregeringens
(i Omsk) krigs- och sjöminister. Då han ansåg nämnda
regering alltför svag för att kunna försvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
