Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lettland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i London, S. Meierovics, att brittiska regeringen
erkände nationalrådet som oafhängig institution
och Meierovics som diplomatisk representant för L:s
dåvarande regering. Då förberedelser började träffas
för de tyska ockupationstruppernas aftåg, samlades
nationalrådet i Riga, förenade sig med därvarande
s. k. "demokratiska block" till ett L:s provisoriska
parlament, proklamerade 18 nov. 1918 L. som fri
och oafhängig stat samt utnämnde en provisorisk
regering. Bondepartiets ledare, Karl Ulmanis,
blef L:s förste ministerpresident. Den provisoriska
regeringen var en koalitionsregering af alla
borgerliga partier. Till nationalrådets president,
samtidigt äfven provisoriskt statsöfverhufvud, valdes
Jànis Tschakste (Čakste). Nationalrådet förklarade
sig för bärare af den högsta suveräna makten i landet;
regeringen utgjordes af 12 statsråd.
I stilleståndsfördraget af 11 nov. 1918 med de
allierade hade Tyskland förpliktats att vid östfronten
till en af de allierade fastställd tidpunkt skydda
den linje, intill hvilken det ockuperat det forna
ryska rikets område. Tyskland saknade emellertid både
förmåga och god vilja att fylla detta åtagande. I
L. öfverlämnades den ena staden efter den andra
till bolsjevikerna, som österifrån slöto en allt
trängre krets kring Riga. Vid årsskiftet blef det
tydligt, att provisoriska regeringen, som blott
kunnat utrusta några få kompanier, ej förmådde
hålla Riga. Den drog sig tillbaka till Kurland,
och 3 jan. 1919 intågade bolsjevikerna i Riga, där
de proklamerade ett rödt "Sovjet-Lettland". Äfven
Mitau och andra kurländska städer föllo i deras
våld. Från Libau inledde provisoriska regeringen
kampen och lyckades vid floden Venta i sydvästra
Kurland hejda den röda vågen. Den nationella hären
ökades med frivilliga trupper och genom mobilisering i
Syd-Kurland. Tyskbalterna hade skapat ett särskildt
landtvärn, och tyska truppförband under general
R. von der Goltz (se d. o. Suppl.) gingo till
strid mot bolsjevikerna, som ju hotade äfven
Ostpreussen. Största delen af Kurland var i maj
1919 rensad från bolsjeviker. Befrielsearbetet
förlamades under flera månader genom en tysk-baltisk
sammansvärjning mot lettiska regeringen. Under
medverkan af tysk-baltiska landtvärnet och rikstyska
trupper störtades provisoriska lettiska regeringen
i Libau 16 april 1919; den fann skydd på brittiska
krigsfartyg i Libaus hamn. På dess anmaning fullföljde
fronttrupperna kriget mot bolsjevikerna, och 22 maj
1919 befriades Riga från bolsjevikväldet. Efter Rigas
befrielse var snart i hela Livland landtbefolkningen
i uppror mot bolsjevikväldet; irreguljära trupper, den
i skogarna bildade "gröna armén", kommo den reguljära
armén till hjälp. I norra L. börjades befrielsearbetet
af en annan reguljär armé i samverkan med esterna. Mot
denna lettisk-estniska nordarmé utmarscherade
från Riga de rikstyska trupperna och tysk-baltiska
landtvärnet, men de ledo 22 juni vid Cēsis-Rauna
(Wenden-Ronneburg) ett blodigt nederlag. Därefter
undertecknades 3 juli i Strasdumuisha vid Riga ett
lettisk-tyskt stillestånd, i hvilket armébefälet
förpliktade sig att utrymma landet. Lettiska nordarmén
intågade 7 juli 1919 i Riga, hvarifrån tysk-balterna
hoptals flydde. Provisoriska regeringen
återvände till Riga. Det inhemska tysk-baltiska
landtvärnet afväpnades för någon tid,
ombildades därpå och sändes mot bolsjevikerna,
som ännu höllo en tredjedel af L. (Lettgallen)
ockuperad. Befrielsekriget fortsattes under ledning
af den populäre öfverste Balodis (senare
general). De rikstyska trupperna uppfyllde ej
villkoren i stilleståndet af 3 juli, utan stannade
i Syd-Kurland med hufvudsäte i Mitau, och från
Tyskland försökte en tysk-baltisk adelsgrupp en
ny sammansvärjning mot lettiska regeringen. Under
befäl af ryssen Bermondt-Avalov (se Bermondt.
Suppl.) anfölls lettiska demarkationslinjen
mellan Mitau och Riga. De tysk-ryska trupperna,
numeriskt och tekniskt öfverlägsna de lettiska,
belägrade och bombarderade Riga. Belägringen varade
öfver en månad, men med hjälp af franskt och engelskt
flottartilleri bröts belägringsarméns kraft 10
nov. Striden om Mitau och Kurland fortfor ännu en
månad. I slutet af nov. 1919 var ändtligen hela
Kurland fritt. Härdad genom striderna mot tyskar
och bolsjeviker, stärkt genom det krigsbyte, som
fråntagits tyskarna, samt genom vapensändningar
från England och Frankrike och nya mobiliseringar
representerade lettiska nationalarmén nu en ansenlig
stridsmakt. I kontakt med polska truppafdelningar
började den en kombinerad offensiv 3 jan. 1920
mot bolsjeviktrupperna i östra L., och i slutet af
jan. var Lettgallen rensadt från den röda armén. 1
febr. slöts vapenstillestånd med Sovjet-Ryssland,
i mars inleddes fredsunderhandlingar, och 11
aug. 1920 undertecknades i Riga fredsfördraget
mellan L. och Sovjet-Ryssland, som däri erkände
L:s oafhängighet. Med Tyskland träffades 15 juli
s. å. i Berlin en öfverenskommelse, hvarigenom de i
nov. 1919 i samband med Bermondt-kriget afbrutna
diplomatiska förbindelserna återupptogos och
krigsersättningsfrågorna reglerades.
I Riga sammanträdde 1 maj 1920 lettiska
nationalförsamlingen, åt hvilken nationalrådet
öfverlämnade sina fullmakter. En
regelrätt regering utnämndes nu, äfven den
med K. Ulmanis som ministerpresident, och
nationalförsamlingens ordf., J. Tschakste, öfvertog
statspresidentfunktionerna. Nationalförsamlingen
antog 15 febr. 1922 en författning för L., gällande
från 7 nov. s. å. (se om denna sp. 141—142), och
16 sept. 1920 lagen om den stora agrarreformen,
gällande från 24 sept. s. å. (se om denna lag
sp. 135—136). Efter fullgjordt värf upplöstes
nationalförsamlingen sommaren 1922, och L:s
första ordinarie parlament (saeima) sammanträdde
7 nov. 1922. Det valde, i öfverensstämmelse
med den nya författningen, en statspresident,
Jànis Tschakste. — L. erkändes 26 jan. 1921 de
jure af de allierades Högsta råd som en oafhängig
stat. S. d. kom erkännande de jure äfven från
Polen och Finland, och snart följde erkännande
från olika stater, från de tre skandinaviska
staterna samtidigt 4 febr. 1921. Estland, L. och
Litauen hade erkänt hvarandra redan i början af
sin statliga tillvaro. Rysslands erkännande gafs i
fredsfördraget 11 aug. 1920 och Förenta staternas 27
juli 1922. L. upptogs 22 sept. 1921 i Nationernas
förbund. — Under de senast förflutna fem åren har
L. afslutat handelstraktater och andra konventioner
med flera främmande makter (handelsfördrag med Sverige
1924). Med främmande makter ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
