Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallografförbundet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(18 febr.) och misstänktes för att ha på förhand
gillat mordet på Madero vid dennes öfverförande
till statsfängelset (23 febr.). Huerta (se
d. o. Suppl.) utsågs till provisorisk president, men
lyckades ej vinna amerikanska regeringens erkännande
och kunde därför, trots sin hänsynslösa energi, ej
få bukt med de från Förenta staterna med penningar
och vapen understödda upprorsrörelserna. President
Wilson kräfde genom sin aug. 1913 till M. sände
förtroendeman, John Lind, att nya val skyndsamt
skulle företagas under ledning af en opartisk
interimsregering och att Huerta ej skulle uppträda
som kandidat vid presidentvalet. Då dessa kraf
afböjdes, förklarade Wilson i ett budskap
till kongressen Huertas regim strida mot M:s
internationella pliktuppfyllelse och civiliserade
utveckling, och då Huerta i okt. fängslat 110
kongressmedlemmar, inskärpte Wilson i ett tal (25
okt.), att ingen regering kunde bli beståndande,
som fläckades med blod eller stödde sig på annat än
de styrdes samtycke. Då några amerikanska matroser
fängslats i Tampico och de båda regeringarna ej
enades om formerna för den från Washington kräfda
upprättelsen, besatte amerikanerna tullhuset
i Vera Cruz (21 april 1914), hvarpå Huerta afbröt
de diplomatiska förbindelserna. Ett resultatlöst
medlingsförsök gjordes nu af de sydamerikanska
s. k. "A-B-C-makterna" (Argentina, Brasilien och
Chile) vid en konferens i Niagara falls maj—juni
s. å. Ansatt af resningar på många håll, nödgades
Huerta afgå 15 juli, och hans efterträdare som
provisorisk president, Francisco Carbajal, förjagades
i aug. från hufvudstaden af den s. k. konstitutionella
rörelsens främste ledare, Venustiano Carranza
(se d. o. Suppl.), som gynnades af amerikanska
regeringen, men inom det konstitutionella lägret
hade flera lokalt mäktiga medtäflare att bekämpa
(Villa, Zapata m. fl.). I nov. 1914 nödgades
Carranza lämna hufvudstaden och taga sin tillflykt
till Vera Cruz, medan Zapata gjorde sig till herre
i Mexico city och Villa härskade i de nordliga
gränstrakterna. Ingen af dessa om regeringsmakten
täflande partigängare vann erkännande af utländska
makter, och den i landet snabbt växande anarkien
framkallade hos utländska kapitalintressenter
högljudda klagomål och enträgna yrkanden på
intervention. De amerikanska trupperna hade emellertid
i nov. 1914 utrymt Vera Cruz, och Wilson nöjde sig
med att juni 1915 förmana konstitutionalisterna
om att enas om att tillsätta en förhandlingsduglig
regering. Samma maning framställdes i aug. s. å. af
sex latinsk-amerikanska stater (Argentina, Brasilien,
Chile, Bolivia, Guatemala och Uruguay), men Carranza,
som började få öfverhand öfver sina medtäflare,
protesterade ihärdigt mot hvarje intervention
utifrån. Han fick i okt. de-facto-erkännande af
nio latinsk-amerikanska stater, och hans regering
erkändes småningom (de facto) äfven af ett flertal
stater i Europa; äfven Förenta staterna återupptogo
de diplomatiska förbindelserna. Om general Villas
röfvartåg vid gränsen till Förenta staterna,
öfverfallet på staden Columbus i New Mexico 9 mars 1916
och general Pershings kostsamma och resultatlösa
straffexpedition in på mexikanskt område se Villa,
Fr. I jan. 1917 återkallades Pershing, enär den
amerikanska interventionen mot Villa visade sig i
längden i högsta grad förbittra äfven dennes
motståndare och kunde befaras leda till öppet
krig. Den bidrog bl. a. att i M. framkalla sympatier
för amerikanernas tyska motståndare i Världskriget,
där emellertid M. officiellt iakttog neutralitet. En
ny mexikansk författning antogs 31 jan. 1917 på
författningskonventet i Queretaro och promulgerades 5
febr. (se sp. 526). Carranza valdes i mars s. å. till
konstitutionell president, och i april sammanträdde
kongressen för första gången sedan 1913. — Carranza
igångsatte nu en utåt till en tid bländande social
reformverksamhet, som emellertid mestadels stannade på
papperet, och den centrala statsmakten kom till stor
del att utöfvas af en godtycklig militärklick, som
ådrog sig allmänt utbredt missnöje, och ute i flera af
staterna, t. ex. i Sonora, trotsade man alltmera öppet
centralregeringen. Dennas ställning utåt försvagades
genom de konflikter, särskildt med Förenta staterna,
som framkallades af Carranzas oljepolitik. Enligt
1917 års författning äro alla mineral statsegendom och
få exploateras endast enligt särskilda koncessioner;
såsom mineral räknades äfven petroleum, och
Carranza införde genom dekret af 1918 nya skatter på
oljeproduktionen och grundskatt på all oljeförande
jord. De stora oljebolagen åberopade häremot
Porfirio Diaz’ gruflagstiftning, hvilken betraktat
oljefyndigheterna som jordinnehafvarens privategendom,
medan den nya grundlagen, i öfverensstämmelse med 1857
års författning, häfdade, att landets under jorden
befintliga naturtillgångar vore statsegendom. Denna
djupgående olikhet i eganderättsuppfattningen vållade
många trassliga rättstvister och diplomatiska
konflikter och kunde endast delvis utjämnas
genom modus-vivendi-uppgörelser; den gjorde äfven
de utländska oljeintressenterna till en verksam
faktor i M:s politiska lif. I samband med de tidigt
framträdande partimotsatserna vid förberedelserna för
nästa presidentval utbröt våren 1920 i staten Sonora
en revolution, som leddes af statens guvernör Adolfo
De la Huerta (tidigare en af Carranzas ministrar)
och den politiskt reformvänlige generalen Alvaro
Obregón (se d. o. Suppl.). Carranza nödgades
8 maj lämna hufvudstaden och fann 16 maj döden
under flykten. De la Huerta utsågs till provisorisk
president; vid presidentvalet i sept. valdes för tiden
till dec. 1924 Alvaro Obregón till president, och
han öfvertog 1 dec. 1920 styrelsen. Obregón grep sig
energiskt an med det omfattande återuppbyggnadsarbetet
efter den långvariga anarkien. Revolutionsarmén
demobiliserades i största möjliga utsträckning i
samband med, att jordbrukskolonier för militärer
upprättades. Omfattande skolreformer igångsattes, och
mycken uppmärksamhet egnades åt arbetarlagstiftningen
samt åt skattereformer. I oljefrågan vidhöllos de af
Carranza proklamerade grundsatserna om retroaktiv
nationalisering af landets naturtillgångar
och statskoncessionssystem vid oljefältens
bearbetning. Därigenom vållades ideliga uppskof med
det definitiva amerikanska erkännandet af den nya
mexikanska regeringen, och tidtals ha rätt ömtåliga
konflikter mellan M. och Förenta staterna stört
grannsämjan. I M. föregicks äfven presidentvalet
1924 af ett revolutionsförsök, ledt af Obregóns forne
medhjälpare Adolfo De la Huerta. Vald blef emellertid
Obregóns kandidat, förre krigsministern Plutarco Elias
Calles, som i dec. 1924 tillträdde sitt ämbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
