Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nationernas förbund (Folkens förbund, Folkförbundet;
fr. Société des nations, eng. League of nations,
ty. Völkerbund; förkortningar: N. F., S. des N., L. of
N.) är en sammanslutning af själfständiga stater,
som enligt inledningen till förbundsakten har till
ändamål "främjande af samarbetet mellan nationerna
och tryggandet åt dem af fred och säkerhet". —
Idén om ett internationellt rättssamhälle fick under
Världskriget en aktualitet som kanske aldrig förr. I
den sista af sina 14 punkter af 8 jan. 1918 påyrkade
president Wilson, att "en allmän sammanslutning af
nationer måste bildas genom särskilda överenskommelser
i syfte att lämna samma ömsesidiga garantier för
politiskt oberoende och territoriell integritet åt
både stora och små nationer". På fredskonferensen
efter Världskriget voro krafter i rörelse att
undanskjuta planen, men Wilson genomdref sin vilja
att sammankoppla upprättandet af förbundet med
fredstraktaterna. En särskild kommission bildades
25 jan. 1919 under hans ordförandeskap. Wilson själf
hade med sig ett första utkast till en förbundsakt,
baseradt på ett tidigare förslag af den engelske
folkrättsläraren lord Phillimore. Under inflytande af
en skrift af den sydafrikanske delegeraden general
J. C. Smuts omarbetade Wilson sitt utkast. Från
engelsk sida förelåg ett projekt, hvars egentlige
upphofsman var dåv. lord Robert Cecil. En fransk
kommitté under ordförandeskap af Léon Bourgeois
framlade förslag om ett folkförbund med en stående
här till sitt förfogande. Italienska regeringen lät
likaledes utarbeta ett projekt, som bl. a. innehöll
förslag om en internationell domstol. Förslagen
diskuterades och samarbetades, och konferensen antog
14 febr. preliminärt en förbundsakt. Efter sitt
besök i Washington föreslog Wilson ett förbehåll om
Monroedoktrinen och ett tillägg om rätten att utträda
ur förbundet. De neutrala stater, som skulle inbjudas
biträda förbundet, framförde inför konferensen genom
ditsända ombud sina synpunkter, till hvilka dock ej
mycken hänsyn togs. 28 april 1919 antog konferensen
definitivt akten (fr. pacte, eng. covenant; därför
ofta kallad "pakten") för Nationernas förbund, hvilken
insattes som första del af fredsfördraget med Tyskland
i Versailles 28 juni 1919, äfvensom i frederna med
Österrike, Bulgarien och Ungern. Den trädde i kraft
samtidigt med Versaillestraktaten 10 jan. 1920.
Förbundsakten. Akten är förbundets grundlag. Den kan
ändras genom enhälligt beslut af förbundsförsamlingen,
men då den är ett internationellt aftal, måste
ändringarna för att träda i kraft ratificeras af
de medlemmar, hvilkas ombud bilda rådet, samt af
majoriteten af de medlemmar, hvilkas ombud utgöra
församlingen.
Medlemmar. Ursprungliga medlemmar af förbundet skulle
enligt akten vara dels de allierade och associerade
makter, som undertecknade fördraget i Versailles eller
någon af de öfriga fredstraktaterna, dels de makter,
som af akten inbjödos att före 10 mars 1920 ansluta
sig. Af den förra kategorien blefvo alla medlemmar af
förbundet utom Förenta staterna, Ecuador och Hedjas,
som icke ratificerade Versaillesfreden. Samtliga
inbjudna stater, 13 till antalet, som varit neutrala
i Världskriget, accepterade inbjudningen. Bland
dem var Sverige, som inträdde i förbundet 9 mars
1920. Alldenstund som
själfständiga medlemmar räknades äfven de brittiska
dominions (utom Newfoundland) och Indien, var
medlemsantalet följande dag 42. — Enligt akten
(art. 1) kan enhvar stat, dominion eller koloni med
själfstyrelse bli medlem af förbundet, om den lämnar
betryggande garantier för sin afsikt att iakttaga sina
internationella förpliktelser och godtar förbundets
bestämmelser angående sina stridskrafter samt vidare
2/3 af förbundsförsamlingens medlemmar bifalla
dess upptagande. Jämlikt dessa bestämmelser ha 13
stater hittills (april 1925) upptagits i förbundet —
däribland Österrike, Ungern och Bulgarien —, så att
antalet medlemmar nu är 55. De nuv. medlemmarna äro:
alla europeiska stater utom Tyskland, Ryssland,
Turkiet och de små statsbildningarna Andorra,
Liechtenstein, Monaco och San Marino; alla
amerikanska stater utom Förenta staterna, Mexico
och Ecuador; vidare Indien, Japan, Kina, Persien,
Siam, Abessinien, Liberia, Sydafrikanska unionen,
Australiska statsförbundet och Nya Zeeland. Medlem kan
med en uppsägningstid af 2 år utträda ur förbundet,
om alla hans internationella förpliktelser enligt
förbundsakten blifvit uppfyllda. Han upphör att
tillhöra förbundet, om han icke godkänner sådana
ändringar, som i laglig ordning vidtagits i akten
(art. 26). Han kan äfven uteslutas ur förbundet på
grund af brott mot akten (art. 16).
Centralorgan. Förbundets centralorgan äro:
församlingen, rådet och det permanenta sekretariatet
(generalsekretariatet). Vid sidan af dem märkas:
den fasta mellanfolkliga domstolen, Internationella
arbetsorganisationen och ett helt system af
tekniska organisationer, rådgifvande kommissioner
och specialkommittéer. — Akten reglerar icke närmare
förhållandet mellan församlingen och rådet, hvilka
ega i stort sedt samma allmänna behörighet, i det
att hvar och en af dem kan (art. 11) till behandling
upptaga "hvarje fråga, som faller inom förbundets
verksamhetsområde eller som berör världsfreden". Den
första förbundsförsamlingen 1920 antog ett betänkande
i denna sak, hvari bl. a. uttalades, att det ena
organet icke egde fatta beslut i ett ärende, som
uttryckligen hänskjutits till det andra, men att båda
hade rätt att undersöka hvarje fråga inom förbundets
allmänna kompetensområde. Därjämte föreskrefs, att
rådet hvarje år skulle till församlingen inlämna
en rapport om sin verksamhet. Församlingens och
rådets beslut skola fattas med enhällighet (art. 5),
med undantag för frågor om själfva förfarandet vid
sammanträdena samt för vissa i akten bestämda ärenden,
bland dem upptagande af nya medlemmar.
Församlingen består af ombud för förbundets
medlemmar. Den sammanträder i Genève en gång om året
i sept., men kan hålla sina sessioner på annan plats
och annan tid, om föregående församling eller rådet
så beslutit. Extraordinarie möten kunna sammankallas
på framställning af förbundsmedlem, om flertalet
öfriga medlemmar därtill samtycker. Hvarje medlem af
förbundet kan ha högst 3 ombud i församlingen och eger
endast 1 röst (art. 3). Rådets president sammankallar
församlingen och öppnar den. Den väljer därpå egen
president och 6 vicepresidenter. Ordförandena i
församlingens utskott äro jämväl vicepresidenter i
församlingen. Efter den allmänna debatten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
