Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de västra staternas befolkning öfver, att han
lyckats hålla Amerika utanför kriget. Wilson fick
276 elektorsröster mot 255 för den republikanske
motkandidaten Ch. E. Hughes; vid valen till kongressen
s. å. hade republikanerna betydande framgång, och
i representanternas hus fanns ej längre någon klar
demokratisk majoritet.
Tyskarnas åtgärd att i febr. 1917 upptaga det
oinskränkta undervattensbåtskriget ledde omedelbart
till de diplomatiska förbindelsernas afbrytande, och 6
april 1917 följde den amerikanska krigsförklaringen
mot Tyskland (först 7 dec. s. å. äfven mot
Österrike-Ungern). Om Förenta staternas deltagande
i Världskriget se d. o., sp. 150, 222—223, 241—245
och 259—261. Allmän värnplikt för män mellan 21
och 30 år infördes genom en lag af 18 maj 1917;
den utsträcktes senare att omfatta åldersgrupperna
18—45 år, så att de inskrifna till sist uppgingo till
öfver 23,7 mill. Den första transportflottan afgick
i juni 1917, medförande bl. a. 15,000 man, och till
nov. 1918 hade sammanlagdt afsändts öfver 2 mill. man,
däraf omkr. 1,350,000 man stridande trupper. Af
trupptransportfartygen blef intet enda sänkt. De
amerikanska förlusterna under kriget uppgingo till
28,363 man dödade i strid, 28,135 döda på grund af sår
och sjukdomar, 16,423 saknade och tillfångatagna,
189,955 sårade. För krigets utgång blef den
amerikanska insatsen afgörande, i all synnerhet som
den ej inskränktes till truppsändningar och tillförsel
af vapen och ammunition, utan äfven omfattade väldiga
penningförsträckningar, nybyggnad af tonnage samt
tillförsel af lifsmedel (särskildt spannmål och
boskap). Genom dekret af 28 dec. 1917 ställdes för
militärtransporternas tryggande alla Förenta staternas
järnvägar under unionens förvaltning (de återlämnades
åt egarnas förvaltning 1 mars 1920). Äfven kustfarten
ställdes under liknande kontroll (april 1918), så
äfven telegraf och telefon (aug. 1918; återlämnade
aug. 1919; de först i nov. 1918 öfvertagna kablarna
återlämnades maj 1919). En mängd organisationer sörjde
för produktionens höjande, nybyggnad af fartyg,
biläggande af arbetstvister, arbetsförmedling för
krigsindustrien m. m. Som lifsmedelsadministrator
inlade H. C. Hoover stora förtjänster.
Om amerikanska regeringens insats vid
fredsförberedelserna och under fredskonferensen i
Paris se Wilson, sp. 592—594. Presidenten Wilson
hade begått det missgreppet att ej samråda om sitt
fredsprogram med det republikanska partiets ledare,
och denna försumlighet var desto betänkligare,
som kongressvalen i nov. 1918 gett det republikanska
partiet majoritet i båda husen. För sitt fredsprograms
kärnpunkt, upprättandet af ett Nationernas förbund,
hade Wilson vunnit stöd af f. d. presidenten Taft, men
i senaten växte 1919 oppositionen mot förbundet, ledd
af senatorerna Lodge och Knox, som funno det alltför
mycket inskränka Förenta staternas suveränitet och
senatens inflytande på utrikesärendena, samt af
senator Borah, som påyrkade fullständig återgång
till den gamla isoleringspolitiken i fråga om
Europas angelägenheter. Då Wilson återvände från
sitt deltagande i Pariskonferensen (juli 1919),
samlade sig senatsoppositionen om den taktiken att
till sitt godkännande af Versaillestraktaten, som
10 juli förelades senaten, foga vidtgående
reservationer, och då Wilson i aug. företog
en stor folkmöteskampanj i västern för att öfva tryck
på senaten, afbröts denna i sept. genom presidentens
långvariga sjukdom. Senatens utrikeskommission
föreslog omsider fördragets ratificering med 15
reservationer, men mot detta förslag vände sig ej
blott den lilla gruppen "oförsonliga" (principiella
motståndare mot Nationernas förbund), utan äfven
demokraterna, som ansågo fördraget genom de vidhängda
reservationerna alldeles förfuskadt. Förslaget om
ratifikation med reservationer förkastades därför
med 51 röster mot 41. Det fördrag, som Wilson i
Paris ingått med England och Frankrike om gemensamt
försvar af Frankrikes östgräns, rönte än mera
kompakt motstånd i senaten. Wilson å sin sida satte
maj 1920 sitt veto mot kongressens resolutioner
om fredstillståndets återställande med Tyskland,
oberoende af Versaillestraktaten, och senaten afböjde
förslaget om, att Förenta staterna skulle åtaga
sig mandat för Armenien. — Kongressen hade våren
1917 beslutit förbud mot alkoholhaltiga drycker
i förbundsdistriktet Columbia och i territoriet
Alaska, och i dec. s. å. föreslogs införlifvande med
författningen af ett totalt rusdrycksförbud. Detta
beslut hade i jan. 1919 ratificerats af nödigt antal
(36) stater och proklamerades 29 jan. 1919 som
författningens 18:e amendemang. Det förbjöd från 16
jan. 1920 tillverkning, försäljning och transport inom
samt import till och export från Förenta staterna af
berusande drycker (intoxicating liquors) för förtäring
däraf. Förbudets genomförande öfverläts åt lämplig
lagstiftning från kongressens och de särskilda
staternas sida, och en dylik verkställighetslag
(Volstead act) genomdrefs mot Wilsons veto
28 okt. 1919. Genom ett s. k. krigstidsförbud
kom förbudet att träda i kraft redan 1 juli
1920. Förbudets genomdrifvande hade underlättats genom
harmen öfver rusdrycksmissbruket på de många krogarna
(saloons), hvilka nu till fördel för folkhälsan
försvunno; i många kust- och gränsstater blef
emellertid särskildt importförbudet, till följd
af omfattande smuggling, rätt illusoriskt. Ett
annat tillägg till författningen gällde kvinnornas
politiska rösträtt, som 1919 beslöts af kongressen
och 26 aug. 1920 trädde i kraft som 19:e amendemanget
till författningen. — Nedgången i arbetslönerna,
hvilka under kriget högst betydligt stegrats,
åtföljdes af en serie delvis mycket omfattande
strejker. De dyra lefnadskostnaderna ökade
missnöjet med det demokratiska regeringspartiet,
som dessutom försvagats genom inre söndring och
Wilsons sjukdom. Dess presidentkandidat, J. M. Cox,
led. vid valen i nov. 1920 ett förkrossande nederlag
mot den republikanske senatorn W. G. Harding från
Ohio, som erhöll 404 elektorsröster mot endast 127
för Cox. Republikanerna vunno samtidigt betydande
majoritet i kongressens båda hus.
Warren G. Harding (se d. o. Suppl.) tillträdde
presidentposten 4 mars 1921; enär han afled 2
aug. 1923, öfvergick presidentvärdigheten då till
vicepresidenten Calvin Coolidge. Utrikespolitiken
leddes under Hardings presidentskap och fram till mars
1925 af statssekreteraren Ch. E. Hughes, och bland
öfriga kabinettsmedlemmar märktes finansministern,
den skicklige finansmannen A. W. Mellon, samt
handelsministern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
