Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Riksbanken - * Riksbokslutsbyrån - * Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kontrollant), eget pappersbruk (se Tumba) samt en
mynt- och medaljsamling (se därom Myntkabinett). Genom
lag af 23 april 1920 berättigades banken att
medge räntegodtgörelse å medel innestående å
depositionsräkning. Något sådant medgifvande har dock
tills vidare ej gjorts.
Under och närmast efter Världskriget har banken tagits
i större anspråk än någonsin förut. Sedelcirkulationen
nådde i slutet af 1918 ett maximum af 822 mill. kr.,
men har sedan sjunkit och utgjorde i medeltal för
år 1924 510 mill. kr. Omedelbart efter Världskrigets
utbrott befriades banken från skyldigheten att inlösa
sina sedlar med guld, hvilken frikallelse förnyades
att gälla t. o. m. 4 febr. 1916 samt sedermera
från 17 mars 1920. 1 april 1924 upptog banken
åter sedelinlösningen. Genom lag af 8 febr. 1916
berättigades konungen att fritaga banken från
skyldigheten att inlösa guld i plants; och med stöd
däraf utfärdades flera k. förordn. Lagen förnyades
successive, med ett kortvarigt afbrott, att gälla
till 1 mars 1924. Den under bankens förvaltning
stående afbetalningslånefonden har sedan 1918 för
hvarje år ökats och utgör efter den af 1925 års
riksdag beslutade höjningen 35 mill. kr.
Litt.: "Sveriges Riksbank 1668—1918" (3 dlr,
1918—20, omfattande tiden till 1803), "Sveriges
riksbank. Årsbok" (utarb. af bankens statistiska
kontor, 17:e arg. 1924) och "Lagar, instruktioner
och reglemente för förvaltningen af Sveriges
riksbank" (1924). En matrikel öfver bankens
tjänstemän ända från början af dess tillvaro
t. o. m. år 1911 finns i manuskript i banken,
upprättad af f. d. bankokommissarien B. Ohlsson.
K. Ssn.
*Riksbokslutsbyrån är numera med i hufvudsak samma
uppgift som förut en af Riksräkenskapsverkets (se
d. o. Suppl.) afdelningar.
*Riksdag. Den allmänna regeln, att riksdagen allena
eger besluta i svenska folkets namn, har ej rubbats
genom det 1922 införda folkomröstningsinstitutet, ty
den folkomröstning, som kan ega rum, har uteslutande
till syfte, att före ett ärendes afgörande "folkets
mening inhämtas"; i riksdagens beslutanderätt sker
intet intrång. Det är dock en öppen fråga, huruvida
möjligen åt denna "konsultativa" folkomröstning
i tillämpningen kan komma att tilläggas afgörande
betydelse och riksdagens inflytande sålunda faktiskt
kringskäras.
Kamrarnas sammansättning (sp. 318). För Första
kammarens sammansättning gälla numera, efter 1918 års
författningsreform (fullbordad genom 1921 definitivt
beslutade grundlagsändringar, se nedan), väsentligt
ändrade bestämmelser. De 150 ledamöterna väljas
fortfarande medelbart, och som väljarkorporationer
fungera alltjämt bl. a. landstingen. Rösträtten
vid valen till dessa har emellertid väsentligt
demokratiserats — framför allt genom införande af
grundsatsen, att hvarje väljare har blott 1 röst —
och skiljer sig numera från den, som tillämpas vid
kommunala val i öfrigt och vid valen till Andra
kammaren, hufvudsakligen däri, att rösträttsåldern
är 27 (ej 23) år. För de städer, som ej deltaga
i landsting, äro ej längre stadsfullmäktige
valkorporationer, utan väljas enligt samma regler
som för landstingsmannaval (alltså 27-års-"streck")
särskilda elektorer. Första kammarens samband med
den kommunala förvaltningen är på denna punkt upplöst. Vissa af landstingen
och de sålunda bildade elektorskorporationerna
förrätta Förstakammarvalen hvar för sig
(d. v. s. länen, resp. städerna, utgöra egna
valkretsar). Så är fallet med landstingen i
Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län
samt elektorerna
i Stockholm och Göteborg. Öfriga län äro (sedan
1921) sammanslagna antingen med annat län eller med
en eller flera utom landsting stående städer till
valkretsar. Valen ske i dessa fall vid särskildt för
ändamålet anordnade sammanträden. Sammanslagningen,
som — med tillämpning af den alltjämt gällande
regeln, att 1 ledamot utses för hvarje
1/150 af rikets befolkning — innebär, att ingen
valkrets numera väljer mindre antal representanter
än 5, har genomförts för att förebygga, att valen,
till följd af valkretsarnas litenhet, skulle
komma att uppvisa ett ur den proportionella rättvisans
synpunkt mindre tillfredsställande resultat;
hela antalet valkretsar är 19.
Valbarheten utsträcktes 1921 äfven till
kvinnor. Mandattiden förlängdes s. å. från 6 till 8
år; omkr. 1/8 af mandaten underkastas för hvarje år
omval. Ordningen stadgas i vallagen. Riksdagsarfvodet
har höjts; det utgår numera i form af dagtraktamenten:
32 kr. för ledamot, som ej är bosatt å ort, där
riksdag hålles, 24 kr. för andra; det får dock för
hvarje riksdag ej öfverstiga 4,500 (resp. 3,400) kr.
Andra kammaren (sp. 319), alltjämt 230 ledamöter,
väljes numera (sedan 1919) för 4 år. Valkretsarna ha
1921 förstorats därhän, att i regel hvarje län utgör
en valkrets. Dock utgör Göteborg, liksom Stockholm,
egen valkrets; Malmöhus län har
2 valkretsar (den ena omfattar Malmö,
Hälsingborg, Landskrona och Lund), likaså
Älfsborgs län. Valrätten har demokratiserats
genom rösträttsålderns sänkning (sedan
1921: året efter fyllda 23 år), utskylds- och
värnpliktsstreckens borttagande (resp. 1921 och 1922),
fattigvårdsstreckets ombildning (därhän, att endast
den uteslutes, som är af fattigvården omhändertagen
för varaktig försörjning, 1921) samt införande af
rösträtt för kvinnor på samma villkor som för män
(1921). Om möjligheten till röstning utan
personlig inställelse se Riksdagsmannaval.
Suppl. Valbarheten har utsträckts till kvinnor
(1921). Rätten att afsäga sig är numera densamma
som för ledamöter af Första kammaren. Om arfvodet
se ofvan.
Lagtima riksdag sammanträder efter en 1919 genomförd
grundlagsändring 10 jan. Kamrarna välja sedan 1921
själfva talmän och vice talmän (2 i hvar kammare).
I fråga om riksdagens befogenheter (sp. 322) märkes en
1921 genomförd grundlagsändring, som dels fastslår,
att öfverenskommelse med främmande makt, där den
angår fråga, som riksdagen enligt R. F. eger allena
eller med konungen afgöra, skall framläggas för
riksdagen till godkännande, dels uppställer samma
kraf i fråga om öfverenskommelse, som, utan att angå
sådan fråga, är af större vikt. I sistnämnda fall kan
undantagsvis ett yttrande af utrikesnämnden (se nedan)
ersätta riksdagens samtycke. Ett vidgadt inflytande
i utrikespolitiska angelägenheter har riksdagen äfven
vunnit genom utrikesnämndens inrättande (se nedan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
