Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg / 101-102 (1926) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ryssland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på 1 kvadratverst (= 1,138 kvkm.) har fr. o. m.
1897 växlat sålunda:

Områden	Hela befolkningen
	1897	1916	1920	1923
Områden, som ej tillhöra svarta jorden	13,0	17,3	16,0	17,4
Svarta-jordsområdet	26,6	34,7	33,0	33,6
Hela Europ. Ryssland (utom Ukraina)	17,3	22,1	20,2	21,8
Ukraina	53,9	68,2	65,7	72,3
Sibirien	0,55	0,9	1,1	1,1
Kirgisien	1,7	2,7	2,7	2,2
Turkestan	4,0	5,0	3,9	3,5

Kyrkliga förhållanden (s p. 1401).
Efter marsrevolutionen 1917 blef kyrkans ställning
oklar; "den heliga synoden" med
öfverprokuratorn i spetsen fortsatte att funktionera, och
provisoriska regeringen försökte t. o. m. att öfverta
kejsarens roll i kyrkliga förhållanden. Kyrkoböner
för tsaren och hans hus ersattes med sådana för
provisoriska regeringen. Kyrkan skildes ej från
staten. Efter långa förberedelser samlades i okt.
1917 i Moskva Allryska heliga kyrkokonsiliet, som
8 nov. s. å. valde (efter tvåhundra års
interregnum) en ny patriark, den elfte i ordningen,
Tichon. Därmed blef ryska kyrkan ånyo
själfständig. Den högsta kyrkliga makten i R. tillhörde
nu patriarken, vid sidan af hvilken första tiden
konsiliet funktionerade. Samtidigt med
patriarkatets återställande upphöjdes några ärkebiskopar till
rang af metropoliter enligt historiska traditioner
i Vladimir, Novgorod, Rostov m. fl. städer).
Bolsjevikernas öfvertagande af makten (nov. 1917)
ledde till den största oordning för den ryska
kyrkan. Ett dekret "om kyrkans skiljande från
staten och skolans från kyrkan" utgafs 23 jan. 1919.
Enligt dekretet proklamerades fullständig tros- och
samvetsfrihet: hvarje religiöst samfund hade rätt
att utöfva sin kult, om den ej störde allmän
ordning och ej förgrepe sig på medborgarnas
rättigheter. Men trots detta inblandade sig regeringen
alltjämt i kyrkans inre angelägenheter och dref
med alla krafter antireligiös propaganda, i
synnerhet mot den ortodoxa kyrkan. Som följd af det
ofvan nämnda dekretet öfverlämnades
kyrkoböckerna till de civila myndigheterna, och alla civila
akter (rörande födelse, vigsel, skilsmässa och död)
skulle inregistreras af civila myndigheter.
Kyrkorna och deras egendom nationaliserades och
upplätos gratis till resp. religiösa församlingar för
temporärt begagnande, dock med ansvar för allt,
som predikades eller skrefs i kyrkans namn. All
fast egendom, som tillhörde kyrkor och kloster,
nationaliserades, skolundervisningen i kristendom
afskaffades, och alla kyrkliga emblem borttogos
från skolor och offentliga lokaler. Massor af
kyrkor och kapell stängdes och användes till andra
offentliga ändamål (verkstäder, sjukhus, bibliotek,
"folkets hus", biografer, danslokaler o. d.).
Präster och munkar ålades, liksom alla andra
medborgare, att utföra offentliga arbeten (att sopa gator,
skotta snö, bära ved och vatten m. m.). Vid denna
tid misstänktes prästerskapet för
kontrarevolutionära sympatier och handlingar samt utsattes för
förföljelse. Under den svåraste tiden af
hungersnöden 1922 beslöt regeringen att till staten indraga
alla kyrkliga rikedomar (ädelstenar, guld, silfver
m. m.), d. v. s. allt, som ännu fanns i kyrkorna
såsom kultföremål. Patriarken protesterade icke,
men begärde blott kyrklig kontroll öfver själfva
rekvisitionerna, för att ej stöta de troendes
religiösa känslor, och öfver dispositionen af de summor
staten erhållit. Regeringen gick ej in på denna
begäran, och rekvisitionerna pågingo under de
svåraste excesser, som hade till följd massprocesser
mot prästerskapet och många afrättniugar af
metropoliter (bl. a. af Veniamin i Petersburg),
biskopar, präster, munkar, nunnor och lekmän. Vid
denna tid uppstod en schism inom den ortodoxa
kyrkan själf; nya kyrkliga grupper framträdde
under olika namn: "Den lefvande kyrkan", "Den
kyrkliga pånyttfödelsens grupp", "Den fria
arbetskyrkan" m. fl. För regeringen var en sådan
schism mycket fördelaktig, emedan på så sätt
kampen mot den kring patriarken samlade ortodoxa
kyrkan blef lättare. Hösten 1922 arresterades
patriarken Tichon och anklagades främst för, att han
skulle ha hindrat räddning af de hungrandes lif
och för kontrarevolutionära sympatier. Patriarkens
arrestering gjorde starkt intryck i Väst-Europa
och i Amerika; massor af protester från olika håll,
undertecknade af hundratusen personer (bland dem
kardinalärkebiskopen i Paris, ärkebiskoparna af
Canterbury och York m. fl.), riktades mot
våldförandet af patriarken. Denne frigafs 26 juni 1923
ur fängelset, men sattes under sträng bevakning i
ett kloster i Moskva. Under tiden sammankallade
"den lefvande kyrkan" ett möte i Moskva (1923),
afsatte patriarken, återupprättade "den heliga
synoden" under presidium af "den lefvande kyrkans"
hufvudmän och erkände sovjetmakten. Denna å sin
sida visade sig "den lefvande kyrkan" bevågen.
Större delen af den ortodoxa kyrkan förblef
emellertid trogen sin gamla tro och grupperade sig kring
patriarken. Denne afled i Moskva 8 april 1925.
Regeringen sammankallade till okt. s. å. den ryska
kyrkans nya konsilium för att för alltid afskaffa
patriarkatet och införa kollegial styrelse. Att ange
antalet af medlemmar, som tillhöra den gamla
ortodoxa kyrkan samt alla de nya kyrkorna, är
omöjligt. — Under inbördeskriget ha från den ryske
patriarken affallit de ortodoxa kyrkorna i Finland
(som ställt sig under patriarken af Konstantinopel),
Polen (som gjort sig själfständig), Estland,
Lettland, Litauen samt Ukraina. Den ortodoxa kyrkan
i landsflykt har ökats enormt och styres för
Väst-Europa af en metropolit (i Paris) samt af
biskoparnas synod (i Jugo-Slavien); i Amerika styres
den ortodoxa kyrkan af sin egen metropolit.

Den romersk-katolska kyrkan i R. har måst
utstå liknande förföljelse som den ortodoxa.
Oaktadt vid konferensen i Genua (1922) den
romersk-katolska kyrkan öfverenskom med sovjetregeringen
om tillåtelse för en särskild beskickning att vistas
i R., blefvo äfven alla rom.-katolska
kyrkoegendomar exproprierade, och 1923 ställdes
ärkebiskopen Jan Ciepliak, prelaten Budkiewicz samt 13
andra rom.-katolska präster inför revolutionär
domstol. Af dessa personer blef Budkiewicz
arkebuserad, Ciepliak benådades (på flera europeiska
prelaters och regeringars energiska framställningar),
alla de andre internerades eller fängslades. Den
romerska delegationen såg sig efter någon tids arbete

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>