Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg / 795-796 (1926) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Telefon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

abonnenten lyfter sin mikrotelefon från
telefonapparatens klyka, igångsattes med hjälp af
maskinkraften ett antal anropssökare. Den sökare, hvars
kopplingsarm först påträffar den multipelram, i
hvilken abonnentens ledning är intagen, kopplas
härvid om, så att kopplingsarmens vridningsrörelse
öfvergår till radialrörelse, hvarvid således
kopplingsarmen i fråga skjutes in mellan
multipelramens tråd. Då den kallande abonnentens
ledning påträffas, upphör väljarens rörelse.
Samtidigt inkopplas till sökaren ett register, en
elektromagnetiskt kontrollerad anordning för
registrering af impulserna från abonnentens fingerskifva.
Att registret blifvit inkoppladt och växlingen
således kan påbörjas, anges för abonnenten genom en
ton i hörtelefonen. När registret blifvit inställdt,
igångsattes en med anropssökaren förbunden
gruppväljare, som under sin vridningsrörelse utsänder
impulser, hvilka påverka registret på samma sätt
som impulserna från fingerskifvan. Gruppväljarens
vridningsrörelse afbrytes, när registret nått en
ställning, som korresponderar med de från
fingerskifvan utsända impulserna, och gruppväljarens
kopplingsarm befinner sig då midt framför den
multipelmatta, som innehåller
förbindelseledningar förande till den grupp af ledningsväljare, med
hvars hjälp växling till det önskade numret kan
ske. Gruppväljarens kopplingsarm skjutes in i
multipelramen i fråga och uppsöker en ledig
förbindelseledning. När sådan blifvit funnen,
afstannar gruppväljarens rörelse och igångsättes i stället
den till förbindelseledningen hörande
ledningsväljaren, hvilken på samma sätt som gruppväljaren
utsänder impulser till registret, i detta fall dock
såväl under vridnings- som radialrörelsen. Då
registret blifvit vederbörligen påverkadt, afbrytes
ledningsväljarens rörelse, och dess kopplingsarm
befinnes nu i kontakt med den önskade
abonnentledningen. Efter på elektrisk väg företagen
undersökning, om ledningen i fråga är ledig, utsändes
till adressapparaten en påringningssignal, som
upphör, då abonnenten svarar. Skulle
adressapparaten vara upptagen, anges detta för den
anropande abonnenten genom en ton. Efter slutadt
samtal återställas samtliga kopplingsapparater, som
därvid tagits i bruk.

I telefonnät, där endast 1 gruppväljare och 1
ledningsväljare komma till användning vid hvarje
växling, blir nätets kapacitet maximum 10,000
abonnentledningar. Insattes ännu en gruppväljare,
ökas kapaciteten till 200,000 abonnentledningar.

Fig. 3.

Fig. 4.

Långdistanstelefonien har under det sista
årtiondet genomgått en revolutionerande utveckling,
främst genom uppfinningen och utvecklingen af
högvakuumförstärkarrören, med hvilkas tillhjälp
för kommersiellt bruk användbara telefonöfverdrag
kunnat konstrueras. Härigenom öppnas
möjligheten för att äfven för talöfverföring öfver långa
distanser använda pupinkablar i stället för
luftledningar. Principen för en förstärkare för
enkelriktad förstärkning visas i fig. 2 till art.
Vakuumrör (sp. 359), där den ström, som skall förstärkas,
inledes vid S₁, under det att den förstärkta
strömmen uttages vid S₂. I nedanstående beskrifningar
öfver förstärkarkopplingar för telefoniändamål med
tillhörande fig. betecknas en förstärkare endast
schematiskt genom in- och uttagsledningarna I och
U. I en telefonförbindelse, där telefonströmmarna
under samtalet skola framföras än i ena, än i
andra riktningen, räcker ej en enkel förstärkare af
ofvan nämnd typ, hvilken förstärker endast i ena
riktningen. Ej heller kunna två
parallellkopplade, i motsatta riktningar verkande förstärkare
användas, emedan dessa tillsammans åstadkomma
generatorverkan, hvarvid i telefonerna i ledningens
ändpunkter uppstår "tjut", som omöjliggör
telefoneringen. Problemet att åstadkomma
öfverdragskopplingar för förstärkning i båda riktningarna
har redan tidigt behandlats. Den första
lösningen angafs af Edison, den s. k. tvåvägskopplingen,
fig. 3. Den från ena sidan af den genomgående
ledningen A–B inkommande spänningen afgrenas
från P₁ P₂ till förstärkarens ingångssida I. Den
förstärkta strömmen från U ledes öfver den
primära transformatorlindningen T₁ T₂. Genom
induktion i de båda halfvorna af den sekundära
lindningen erhållas förstärkta strömmar i båda
ledningsriktningarna A och B. Om impedanserna
(se Elektriskt motstånd) hos A och B
äro lika, bli dessa strömmar lika, och då, men
endast under denna förutsättning, förorsakar den
förstärkta strömmen ingen spänning mellan P₁ och
P₂. De anslutna ledningarna åt båda hållen från
förstärkaren måste således vara noga lika till sina
elektriska egenskaper, annars "tjuter"
öfverdraget. Den numera vanligast använda
öfverdragskopplingen, fig. 4, är en utveckling af
tvåvägskopplingen, angifven af W. L. Richards 1895. De
båda ledningarna A och B balansera ej längre
hvarandra vid öfverdraget och behöfva således ej
vara sinsemellan elektriskt lika. De balanseras i
stället hvar för sig af en ledningsbalans, N,
vanligen bestående af motstånd, induktanser och
kondensatorer i sådana kopplingar och till sådana
storlekar, att impedansen för alla periodtal, som
kunna af förstärkaren öfverföras, blir densamma
som för ledningen A resp. B. Öfverdraget är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>