Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Abessinien el. Abyssinien - Historia - Abessiniens högland el. Höglandet Habesch - Abessiv - Abetti, Antonio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Abessiniens högland—Abetti
50
turinflytande. Senare (l:a årtusendet f. Kr.)
mottog det en invandring från det semitiska
Sydarabien. Som den gamla abessinska
dynastiens grundläggare ange sagorna Menilek, en
son till Salomo och drottning Balkis av Saba.
Med den grekiska, kulturen stod A. i livlig
förbindelse; det mottog kristendomen (efter
330) genom Frumentios och Aidesios. A.
uppnådde sin högsta glans under härskarna i
Aksum, landets dåv. huvudstad, och kunde på
500-talet erövra en del av Jemen, som sedan
styrdes av abessinska vicekonungar men åter
förlorades vid islams framträngande. På
900-talet inträngde arabiska judar, falascha,
och bemäktigade sig väldet, som de bibehöllo
till 1268, då A. åter kom under furstar av den
inhemska kristna bekännelsen. Dessa sökte
mot islam stöd i västerlandet, särskilt hos
portugiserna, och genom en portugisisk
hjälp-kår räddades A. 1541 från den undergång, som
hotade från sultanen av Harar. Portugiser
och jesuiter vunno nu stort inflytande i A.,
och 1623 antog konungahuset katolicismen,
men redan 1632 återupprättades den
etiopiska kyrkans välde. Emellertid tilltog under
den följande tiden allt mera folkets och
prästernas förfall, och från mitten av 1700-talet
rådde en ohjälplig förvirring, varunder
konungen ej förmådde göra sin makt gällande
över ståthållarna i de olika, landskapen. 1831
sönderföll landet i flera smärre stater, av
vilka de förnämsta voro Tigre, Amhara el.
Gondar och Schoa, men 1853 lät en av
småfurstarna, Dedjodi Kassa, utropa sig till
kejsare, »negus negesti», under namn av Teodor
och satte sig i besittning av Amhara och Schoa.
Med honom börjar Ars nyare historia. Han
var dugande och kraftfull men grym. Då han
lät sin harm över att icke mottaga något
svar på ett brev till drottning Viktoria, i
England gå ut över engelske konsuln och
andra engelsmän i A., som han kastade i
fängelse eller misshandlade, föranledde detta
1868 en eng. straffexpedition under befäl av
sir Rob. Napier (se denne). Teodor inneslöt sig
i Magdala, som stormades, och övergiven av
sina anhängare tog han livet av sig. Efter
nya inbördes strider blev ståthållaren i Tigre,
Dedjah Kassai, 1872 krönt till Etiopiens
kejsare och antog namnet Johannes II (se denne).
Han återställde med kraft ordningen i landet,
lät anlägga vägar och sökte föra landet i
närmare beröring med européerna. Men hans
strävan att skaffa A. en hamn vid Röda havet
inledde honom i krig med Italien om Massaua
1885. Därjämte blev J. angripen av
mahdis-terna. I en strid mot dessa stupade han vid
Metemma 1889. Underkonungen i Schoa,
Menilek (se denne), besteg nu tronen som negus
och ställde sig till en början under Italiens
protektorat, men sedan han tillfogat
italienarna nederlaget vid Adua 1896, tilltvang han
sig i freden i Addis Abbeba s. å. Italiens
erkännande av A:s oberoende. Menilek
närmade sig sedan mera till Frankrike och
Eng
land, med vilka han avslöt gräns- och
integri-tetstraktater 1902, 1906, 1907. Under Menilek
uppnådde A. en politisk maktställning som
förmodligen aldrig förr. Menileks gemål Taitu
förde under hans långvariga sjukdom med
kraftig hand regeringen men blev genom en
palatsrevolution tvungen att draga sig
tillbaka; hon dog 1918. Till sin efterträdare hade
Menilek utsett dottersonen Yasu, men dennes
proklamerande till regent vid 15 års ålder
(1911) bidrog endast till att öka förvirringen.
Menileks död 1913 gav signal till nya strider
mellan ståthållarna, och landet försattes åter
i ett tillstånd av kaos. Då Yasu 1915
övergått till muhammedanismen och erkänt
Turkiets religiösa supremati, blev han avsatt
redan 1916, varefter Menileks dotter Waizero
Zauditu el. Judit (f. 1876) s. å. utropades till
kejsarinna och kröntes 1917. Hennes kusin
Taffari Makonnen utsågs till regent och
eventuell efterträdare. Yasus försök att med
vapenmakt återtaga kronan ledde slutligen till
hans tillfångatagande 1921. Under Taffaris
kraftiga styrelse har i A. rått någorlunda
lugn och ordning. Litt.: Stanley, »Coomassie
and Magdala» (övers. 1875) ; G. H. Portal,
»My mission to Abyssinia» (1892); A. E. W.
Gleichen, »With the mission to Menelik»
(1897) ; A. B. Wylde, »Modern Abyssinia»
(1901) ; R. P. Skinner, »Abyssinia of to-day»
(1906) ; L. de Castro, »Nella terra del negus»
(1915) ; Stigand, »To Abyssinia through an
unknown land» (1910) ; G. Montandon, »Au
pays Ghimirra» (1913) ; G. K. Rein,
»Abessinien. Eine Landeskunde nach Reisen und
Studien 1907—1913» (3 bd, 1918—21) ; J. M. Ollén,
»Svenska missionsbragder», I (1919); I.
Iwar-son, »Addis-Abeba, vår Ostafrikamissions
strategiska punkt» (1922).
Abessiniens högland el. Höglandet H
a-b e s c h i n. ö. Afrika bildar den n.
avslutningen av Afrikas ö. höglandsrand och
sträcker sig från Rudolfssänkan i s. till mitten av
Röda, havets v. kust. Det s. ö. partiet, som även
räknas till Somalihalvöns platåland (Ogaden),
skiljes från det egentliga abessinska
höglandet genom sänkor för Stefaniesjön, Abaisjön
m. fl. sjöar och för floden Hawasch åt n. v.
Höglandets n. del övergår utmed Röda havet
omärkligt i ökenta.ffeln. N. delen av
västsidan sänker sig terrassformigt. Eljest
reser sig höglandet brant från omgivande
slätter, särskilt i ö., där den nordsydgående
hög-landsranden når 2,300 till 2,700 m.
Höglandet har i allmänhet lutning åt v., är högst
mellan 10° och 15° n. br. och beräknas ha en
medelhöjd av över 2,000 m. Berggrunden är
till sin huvuddel urberg, delvis täckt av yngre
sedimentära lager och särskilt av vulkaniska
bergarter. Se i övrigt Abessinien.
Ä’bessiv, en kasus i finskan, som utmärker
brist eller saknad av något.
Abe’tti, Antonio, ital. astronom (f. 1846).
Var 1868—93 anställd vid observatoriet i
Padova och blev 1893 professor och direktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
