Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alicykliska föreningar - Alienera - Alifatiska föreningar el. Fettserien - Aligarh - Alika - Alikvant - Alikvot - Alikvottoner, Övertoner - Alima - Alimentationsbidrag - Alin, Edvard Fabian Emanuel - Alin, Oskar Josef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Alienera—Alin
508
med de a 1 i f a t i s k a (se d. o.) eller de i
metanserien ingående föreningarnas egenskaper.
Till byggnaden äro således de alicykliska
föreningarna nära besläktade med
bensolförening-arna, och de kunna härledas ur dem. De
alicykliska föreningarna omfatta tre underserier,
nämligen naftener eller
cykloparaf-f i n e r av typen Cn H2n kamfener eller
cykloolef einer Cn H2n_2> och t e r p
e-ner Cn H2n_4 Naftenerna äro mättade, de
två andra seriernas föreningar omättade, i det
att kamfenerna innehålla en och terpenerna två
dubbelbindningar i molekylen. E-t N-n.
Alienera, avyttra, avsöndra. — Subst.:
Alienation.
Alifätiska föreningar el. Fet t ser i en är
en av huvudgrupperna inom organiska kemien
och omfattar sådana föreningar, som till sin
bildning och kemiska byggnad kunna härledas
från kolväten med öppna kedjor. Till
dessa föreningar höra bl. a. fettarterna, vilka
givit serien dess namn.
Aligarh, stad i Främre Indien i v. delen av
Förenade provinserna Agra och Oudh; tills,
m. den augränsande staden Koil 64,825 inv.
I A. finnes en muhammedansk högre
bildningsanstalt, Aligarh college, sedan 1920
universitet. Staden har en betydande handel med
spannmål, indigo och bomull.
ATika, sydsvensk benämning på kajan. Jfr
talesättet »full som en a.».
Alikva’nt, ett tal, som vid division icke
går jämnt upp uti ett annat eller jämnt
mäter detta utan kvarlämnar en rest. Så t. ex.
äro 3, 5, 7, 9 o. s. v. alikvanter till 16 ävensom
till 22, 83 o. s. v. Motsatsen är alikvot.
Alikvöt, ett tal eller en part, som jämnt
mäter ett större tal, så att vid division ingen
rest kvarstår. Så t. ex. äro 3, 6, 7 alikvoter
till 42 och 126. Jfr A 1 i k v a n t.
Alikvöttoner, övertoner, se d. o. och Ton.
A lima, biflod fr. h. till Kongo (se d. o.).
Alimentatiönsbidrag, se
Barnuppfost-ringsbidrag.
Alin, Edvard Fabian Emanuel,
läkare (f. 1859 18/«), syssling till följ.; med. lic.
i Uppsala 1890, med. dr 1892, överläkare vid
barnbördshuset Pro patria 1899—1901, docent
i obstetrik och gynekologi vid Karolinska
institutet 1900—06. A. har därjämte 1896—1911
varit biträdande läkare vid Södra
barnbördshuset och är sedan 1911 överläkare och
direktör där samt överlärare vid den därmed
förenade läroanstalten för barnmorskor. Utger
sedan 1906 tidskr. »Jordemodern» och har
författat specialavhandlingar i tidskrifter samt
omarbetat några läroböcker för barnmorskor.
Alin, Oskar Josef, historiker, politiker
(184 6 22/l2—1900 S1/i2), f. i Falun; fil. dr och
docent i statskunskap i Uppsala 1872,
skytte-ansk professor sedan 1882, universitetets
rektor 1899—1900 samt led. av Första kammaren
1888—99. Bland A:s många historiska arbeten
märkas företrädesvis, förutom två skrifter om
svenska rådet under medeltiden, »Sveriges
på sin tid spelade en
roll och framkallade
nydaningstid 1521—1611» (del III av Illustr.
sv. hist. 1878), »Skildring af 30-åriga kriget»
(i Wallis’ Illustr. verldshist. 1878), »Carl
Johan och hans tid 1828—44» (del 12: 1—2 i
v. Schinkels
»Minnen», 1881—93),
»Strödda bidrag till
sv. statsskickets
historia» (i Hist.
tidskr. 1884—87), »Carl
Johan och hans
yttre politik 1810—15
(1899, ofullbordad).
Men av vida större
betydelse blev hans
unionspolitiska
författarskap, som även
bildade en formlig
skola vid
universitetet (den s. k.
»alin-ska skolan») samt
ingripande politisk
mycken polemik från både svensk och norsk
sida. Hans märkligaste skrifter på
området voro »Den svensk-norska unionen» (2
dir, 1890—91), »I utrikesministerfrågan»
(1894, under sign. I.) samt »Fjerde artikeln
af fredstraktaten i Kiel 14 jan. 1814» (1899,
polemik mot en skrift av Hans Forssell).
Huvudtankarna i förstnämnda grundläggande
arbete gingo ut på: 1) att Norge genom
Kiel-freden avträtts ej till Karl XIII personligen
utan till honom ss. representant för svenska
staten, varför avträdelsen grundat en rätt
för Sveriges rike; 2) att denna rätt ej från
svensk sida uppgivits genom traktaten i Moss
och att de överenskommelser, som därefter
träffades, sålunda hade Kielfreden till
förutsättning; 3) att de svenska kommissarier,
genom vilkas förhandlingar med norska
sUt-tinget Norges grundlov av den 4 nov. 1814
kom till stånd, voro ombud för svenska
staten, att därför grundloven var en
överenskommelse mellan det norska stortinget och
den svenska statsmakten och att den
följaktligen, likaväl som riksakten, var ett
unions-dokument, vilket såsom sådant ej utan
samtycke av svensk statsmakt kunde ändras.
A., som var protektionist och ytterligt
konservativ, erhöll genom sin redbarhet,
viljestyrka och energiska orubblighet stort
inflytande inom Första kammaren. Han yar sedan
1890 led. av konstitutionsutskottet och 1895
led. av hemliga utskottet samt sedan 1895
medlem av majoritetens tiomannaråd. Det
var A., som vid kammarens stora
unions-debatt 1893 med anledning av det s. k. svenska
anbudet eller svenska regeringens uttalande
14 jan. s. å. om utrikesministerpostens
beklädande under vissa förutsättningar även av en
norrman uttalade majoritetens lösen, att
villkoret härför vore likställighet även i
skyldigheter. A. var även medlem av
unionskommittén (se d. o.) 1895—98 och intog där jämte
E. Trygger en från de övriga svenska leda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
