- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 1. A - Arcimboldus /
869-870

(1923) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ampère, André Marie - Ampère, Jean Jacques Antoine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

869

Ampère, J. J. A.

870

bekantskap med Eulers och Bernoullis
matematiska arbeten. Han utmärkte sig redan som
ung för ett sällsynt gott minne och för en
djärv fantasi och uppfinningsrikedom.

1793 föll fadern offer för revolutionen och
avrättades. A., som var mycket känslig till
sin läggning, blev djupt gripen av denna
olycka och försjönk i ett slöhetstillstånd, som
varade över ett år. Han försörjde sig de
närmaste åren genom att giva privatlektioner i
matematik i Lyon och tycks då ha
återvunnit sitt livsmod, främst genom läsningen
av Rousseau. I slutet av 1801 anställdes
han som lärare i fysik vid läroverket i Bourg.
Under sin verksamhet där publicerade han
sitt första betydande arbete,
»Considéra-tions sur la théorie mathématique du jeu»,
fallande inom sannolikhetslärans område. A.
lämnar i detta arbete bl. a. ett matematiskt
bindande bevis för det fenomen, som kan
uttryckas sålunda: en yrkesspelare, d. v. s. en
hasardspelare, som accepterar varje erbjudet
spel, blir med visshet förr eller senare
ruinerad. Hans avhandling väckte
uppmärksamhet, och han blev kallad till Paris 1805, där
han först verkade som repetitör vid École
polytechnique och från 1809 som professor i
analys vid samma läroanstalt. I dess årliga
publikationer lät han trycka en rad av
arbeten inom skilda områden av matematiken. De
viktigaste resultaten falla inom teorien för de
partiella differentialekvationerna och
återfinnas uti följande avhandlingar: »Des
considé-rations générales sur les intégrales des
équa-tions aux différences partielles» och »Une
application de ces considérations ä
1’intégra-tion des équations différentielles du premier et
du deuxième ordre». 1814 invaldes A. i
Franska vetenskapsakademien, och 1824 mottog han
piofessuren i fysik vid Collège de France.

Ar 1820 nådde honom nyheten om Örsteds
epokgörande iakttagelser och experiment inom
elektrodynamiken, och redan en vecka efter
det Örsteds resultat blivit föredragna i
Franska vetenskapsakademien kunde A. där
redogöra för nya vittgående experiment, som i
snabb takt fölides av andra. För dessa
elekt-rodynamiska fenomen sökte nu A. under de
närmaste åren giva en strängt matematisk
teori, och det är vid uppbyggandet av denna,
som hans snille vid varje steg lyser fram i
de djärva och eleganta metoder, som komma
till användning, och i de enkla lagar, som han
formulerade. (Se vidare Elektrodynamik
och Elektromagnetis m.) I samband
härmed uppbyggde han också en teori över
magnetismens väsen. Bland de arbeten, i vilka
A. framlade sina teorier och rön inom
elektrodynamiken och elektromagnetismen, märkas:
»Recueil d’observations électrodynamiques»
(1822), »Exposé méthodique des phénomènes
électrodynamiques» (1823) och »Théorie des
phénomènes électrodynamiques, uniquement
dé-duite de 1’expérience» (1826).

A:s universella läggning inom vetenskapen

dokumenterade sig även utanför matematiken
och fysiken. Sålunda tog han en mycket
uppmärksammad del i de häftiga strider, som
utkämpades på den biologiska vetenskapens
mark mellan Cuvier och Geoffroy S:t Hilaire,
där A. avgjort ställde sig på
descendensteo-riens sida. De sista åren av sin levnad
sysselsatte han sig också med filosofiska spörsmål.

Den plats, som A. intog som en av
märkesmännen bland det förra århundradets
naturvetenskapliga forskare, får i första rummet
tillskrivas hans snabba och rörliga intelligens
och säkra, intuitiva blick, till vilket även
komma de för hans läggning mycket
gynnsamma omständigheter, under vilka
grunderna till hans omfattande kunskaper lades.
Hans experimentella studier utgöra inom
vetenskapen en glänsande bragd, och den form,
i vilken han framställde sina teorier,
utmärker sig för sin fullkomlighet och oangriplig
stränghet. Under hela sin levnad bibehöll A.
ett levande intresse för metafysiska frågor,
och dessa diskuterade han tillsammans med
Maine de Biran, Cabanis m. fl. i en liten klubb,
Société d’Auteuil, som sammanträdde några
kvällar i veckan. Detta starka intresse för
filosofien gav tillsammans med hans varma
hjärta och rika känslighet en djup relief åt
A:s redliga och gedigna karaktär. Se vidare
F. Arago, »A.», och Valson, »La vie et les
travaux d’A. M. A.» (1886). — A:s porträtt
återgives på vidstående plansch. T. B.

Ampère [äpä’r], Jean Jacques
An-t o i n e, fransk litteraturhistoriker o.
reseskildrare (1800—64), son till André M. A.
Studerade under resor i Tyskland, Sverige,
Norge och Danmark de nordiska ländernas
äldre folkpoesi och höll efter återkomsten till
Frankrike 1830 i Marseille en serie
föreläsningar över nordisk och äldre tysk poesi, av
vilka några trycktes i »De 1’histoire de la
poésie» (s. å.) och gåvo den franska
allmänheten dess egentligen första kännedom om
skandinaviskt och tyskt epos. Sina intryck från
nämnda resor samlade han i arbetet
»Littéra-tures et voyages» (1833; 3:e uppl. 1866). 1833
blev A. professor i fransk litteraturhistoria
vid Collège de France. En resa till n. Afrika
(1841) efterföljdes av en färd till Grekland och
Italien tills, m. Prosper Mérimée m. fl. A:s
»Voyage dantesque» (tryckt i hans »Grèce,
Rome et Dante», 1848) bidrog mycket till att
göra studiet av Dante populärt i Frankrike.
1847 blev han led. av Franska akad. men
levde under andra kejsardömet länge i
frivillig landsflykt; dog dock i Pau. Hans
»His-toire littéraire de la France avant le 12:me
siècle» (3 bd, 1840) gjorde epok i franska
litteraturhistorien genom att införa en
verkligt historisk och sunt kritisk uppfattning.
Viktigast bland hans senare arbeten är
»L’histoire romaine ä Rome» (4 bd, 1856—64),
en i högsta grad levande skildring, som
tvi-velsutan övat inflytande på metoden i V.
Rydbergs »Romerske kejsare». Jfr A. M. och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 7 15:53:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfda/0537.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free