Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - d’Annunzio, Gabriele (Rapagnetta) - Annus - Annus fictus - Anoa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
Annus—Anoa
1052
Väckte redan vid unga år uppmärksamhet
genom sina dikter. Hans första diktsamling,
»Primavera», utkom, då han var endast femton
år gammal. d’A :s betydelsefullaste insats i
den moderna litteraturen faller inom
romanens område. Hans hithörande arbeten ha av
honom själv indelats i tre grupper, vilka han
symboliskt givit namn efter rosen, liljan och
granatäpplet. Bland dessa märkas främst
»Il piacere» (1889), »Il trionfo della morte»
(1894) och »Il fuoco» (1899); i den sistnämnda
skildrar d’A. sitt förhållande till den berömda
italienska skådespelerskan Eleonora Duse. Av
hans senare prosaverk märkas romanen »Forse
che si, forse che no» (1911), vars motiv
hämtats från flygsporten.
Även som dramatiker har d’A. vid
åtskilliga tillfällen framträtt. Berömda äro
särskilt dramerna »Gioconda» (1898), »La cittä
morta» (s.å.) och »Francesca da Rimini» (1902).
Från senare år äro att märka det klassiska
dramat »Fedra» (1909), de på franska skrivna
och i Paris först uppf. »Le martyre de Saint
Sébastien» (1911), ett mysteriespel med musik
av Debussy, och »La pisanelle ou la mort
par-fumée» (1914) samt »Il ferro» (1914) och den
lyriska tragedien »Parisina» (s. å.) med musik
av Mascagni.
I konstnärligt hänseende har d’A. sin
främsta styrka i sitt utomordentliga välde över
sina uttrycksmedel. Knappast någon bland
samtida ital. författare kan jämföras med
honom i fråga om språkets skönhet och prakt. Ett
karakteristiskt prov på vad han i sina bästa
ögonblick kan åstadkomma i detta hänseende
utgör inledningsscenen till »TI fuoco» med sin
oöverträffliga venezianska stämningsskildring.
Emellertid är det vanligen detaljerna mera än
helheten, som förläna hans arbeten deras
värde. Kompositionen är oftast tämligen
vårdslös och teckningen av de handlande
personerna ej sällan otillfredsställande. d’A. är
alltför mycket lyriker för att kunna
åstadkomma en verkligt klar och konsekvent
ka-raktärsskildring, vare sig det gäller episk
eller dramatisk form. Av hans mera
betydande arbeten finnas de här ovan omnämnda
arbetena från åren 1889—99 översatta till
svenska: »Njutningslystnaden», »Dödens
triumf», »Elden» samt »Giovanni Episcopo». Ett
urval av hans lyrik finnes i A. Pippings
»Nyare italiensk lyrik» (1906).
Italiens erövringståg till Tripolis
inspirerade d’A. till en krigsförhärligande
diktsamling »Canzoni della gesta d’Oltremare» (1911),
och då världskriget utbröt, agiterade han
som diktare, talare och adressförf. energiskt
och framgångsrikt för Italiens anslutning till
ententen. Hans adresser till italienska folket
från den tiden samlades senare i boken »Per
la piü grande Italia». När Italien slutligen
inträdde i kriget, gick han själv, oaktat sina
52 år, i aktiv tjänst, tillbragte flera
månader i Carsos skyttegravar, deltog även i
torped- och undervattensbåtexpeditioner samt blev
slutligen flygare, förlorade under en av sina
djärva flygningar sitt ena öga, sårades en
annan gång och fick ofta sitt aeroplan
genomskjutet. I aug. 1918 ledde han den
äventyrliga flygningen över Wien, som avsåg att
ned-släppa propagandaskrifter över staden.
Ententens och särskilt presidenten Wilsone
kyliga hållning mot Italien efter
världskrigets slut framkallade en bitter indignation
hos d’A., vars hetsiga språk och talrika
invektiv icke så litet bidrogo att ytterligare
förbittra förhållandet mellan Italien och Wilson.
d’A:s artiklar och skrivelser i denna fråga
äro samlade i »Contro uno e contro tutti».
Under Nittis regering kom d’A. att
personifiera den patriotiska reaktionen mot den dåv.
regeringspolitiken. Det gick slutligen därhän,
att han i sept. 1919 i spetsen för en kår
frivilliga (arditi) satte sig i besittning av Fiume.
I nära 15 månader trotsade han den italienska
regeringen och gjorde sig till regent i Fiume.
Hans styrelse karakteriserades av en pittoresk
blandning av mysticism och patriotism, och
en mängd yngre och medelålders italienska
entusiaster samlade sig kring honom. Hans
ställning slog honom åt huvudet, han blev i
tal och handlingar allt mer bombastiskt
poserande och slog ofta över i det löjliga. Hans
vägran att foga sig efter Rapallofördraget
vållade ital. regeringen allvarliga svårigheter
och nödgade den att till sist gripa in med
vapenmakt. I jan. 1921 tvangs d’A. att
överlämna staden. En del av hans oräkneliga tal,
adresser och budskap finnes samlad i »Italia
o morte» (1919) och »Italia e vita» (1920)
samt »Per dTtalia degh italiani» (1922). Se
f. ö. Fiume och Italien, historia, samt
A. Geiger, »G. d’A.» (1918). (O. W-n. Ths.)
A’nnus, lat., år; a. bissextilis el. intercaläria,
skottår; a. civilis, borgerligt år; a.
ecclesia’sti-cus, kyrkoår; a. gråtiae, nådens år; a.
lunå-ris, månår; a. Solaris, solår.
A’nnus fi’ctus, se Julianska perioden.
Anöa, Probübalus depressico’rnis, en
dvärgart av buffelsläktet (boghöjd 1,3 m), något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
