Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arktisk flora - Arktisk tid - Arktiskt klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Arktisk tid—Arktiskt klimat
82
Vegetationsperioden i de arktiska
trakterna torde i medeltal kunna beräknas till ung.
två månader eller något mera. Florans
yppighet beror i främsta rummet på den
tillgängliga värmemängden, oeh även en aldrig
så ringa ökning av sommarvärmen har den
största betydelse för växternas utveckling.
Detta medför, att floran är rikast i de
kontinentalare delarna av Arktis, där
fastlandskli-matet kan göra sig gällande, alltså t. ex.
i Tajmyrlandet och Mackenzieområdet, på
Grönland och vid innersta ändarna av
Spetsbergens djupast inträngande fjordar. I dessa
trakter har en del sydliga arter sina
nordligaste utposter. De flesta arktiska växter äro
fleråriga. Dvärgväxt är mycket vanlig, och
de underjordiska delarna av plantan äro ofta
mycket kraftiga i förhållande till de
ovanjordiska. I likhet med fjällväxterna äro
polar-växterna ofta xerofilt utbildade. De äro ju i
hög grad utsatta för faran av uttorkning, då
de å ena sidan i följd av låg marktemperatur
kunna ha svårt att upptaga tillräckligt med
vatten, även om jorden är mycket fuktig, och
då å andra sidan den starka blåsten i hög
grad påskyndar avdunstningen. Många arter
ha små, läderartade blad, andra ha
hoprullade. Tjock hårbeklädnad och vaxöverdrag
förekomma hos en hel del. Många växa i
låga, täta tuvor, och andra krypa
spaljéfor-migt utefter marken, varigenom de bli
skyddade mot blåsten.
De gynnsammaste växtplatserna erbjuda
torra, väl vindskyddade sydsluttningar, som
kunna uppvärmas relativt starkt av de ej så
snett som på släta marken infallande
solstrålarna. Snötäcket spelar en mycket stor roll
för vegetationen framför allt därigenom, att
det skyddar mot vindens uttorkande
inverkan. På sådana växtplatser når den arktiska
vegetationen sin kraftigaste utveckling i form
av busksnår, huvudsakligen bildade av
videarter, såsom Salix bicolor, Salix glauca,
Sa-lix hastat a, Salix lanata och Salix lapponum.
Dessa buskformationer äro i huvudsak
inskränkta till s. Arktis men gå t. ex. i v.
Grönland ända till 73° n. br. Björkar (Betula
odorata var. tortuosa) av större höjd, 3—6 m,
finnas endast i sydvästligaste Grönland vid
innersta delarna av några av de djupast
inträngande fjordarna. Andra väl skyddade
sydsluttningar, som tack vare gynnsamma
in-solationsförhållanden bli tidigt snöfria och
relativt starkt uppvärmda, täckas av örtmattor
med en för arktiska förhållanden ovanligt
stor artrikedom, ända till femtio, kanske
sextio arter på några få kvadratmeter. Här
växa flera T ar ax acum-ar ter, Erigeron
uniflo-rus, Campanula uniflora, Bartsia alpina,
Ve-ronica alpina, Sibbaldia procumbens,
Thalict-rum alpimim, Polygonum viviparum,
Gymna-denia albida m. fl. Stora sträckor intagas av
en vegetation av låga ris och dvärgbuskar,
som ha betydligt mindre anspråk på
vindskydd och snöbetäckning. I dessa hedar
ingå Phyllodoce coerulea, Loiseleuria
procumbens, Cassiope tetragona, Vaccinium-arter,
dvärgbjörk, kråkris m. fl. På
mager grus- och blockmark finnes en gles, låg
vegetation, bestående av växter med djupa
pålrötter eller med långa, underjordiska
ut-löpare eller på marken utbredda grenar,
t. ex. Papaver radicatum, flera
Saxifraga-arter, Draba-arter, Silene acaulis,
Carex-arter m. fl. På starkt fuktig mark
förekomma ofta mossar, bildade av Sphagnum-arter,
och än vanligare kärr, i vilka vegetationens
huvudstomme utgöres av Aulacomnium,
Hyp-num, Bryum, Carex-arter, små SaZür-arter
samt en del ofta vackert blommande örter,
såsom Ranunculus nivalis, Pedicularis flammea,
Pedicularis hirsuta m. fl. Tundran erbjuder
synnerligen ogynnsamma betingelser för
vegetationen. Den bottenfrusna marken tinar under
den korta sommaren i allmänhet endast upp
till ett ringa djup och är ofta starkt
vatten-dränkt. Om vintern vina stormarna över de
vida slätterna och sopa bort snön, så att
växterna ej kunna komma i åtnjutande av det
för deras existens i dessa trakter så viktiga
snöskyddet. Marken täckes därför av en
ytterst mager och enformig växtlighet,
huvudsakligen bestående av mossor och lavar. På
snö och is finnes dessutom en vegetation av
mikroskopiska växter, huvudsakligen alger.
De äro vanligen starkt färgade, röda, gröna,
purpurbruna o. s. v., och äro orsaken till den
färgade s. k. röda och gröna snön.
En ganska stor del av de arktiska växterna
är utbredd över hela det väldiga området.
Många ha däremot en betydligt mera
begränsad utbredning, och man kan efter florans
fördelning indela Arktis i två floraprovinser, den
arkto-amerikanska, som innefattar
Nordamerikas polartrakter, och den arkto-eurasiska,
som omfattar hela det arktiska Eurasien med
Spetsbergen och Frans Josefs land. Grönland
intar trots sin större närhet till Amerika en
mellanställning därigenom, att det jämte de
amerikanska arterna har en stor mängd
eura-siska. Ett annat övergångsområde, rikt på
både amerikanska och eurasiska arter,
utgöres av länderna på båda sidor om Beringssund.
Se bilder på planschen vid spalt 84. K. A.
Arktisk tid, se
Blytt-Sernanders-ka klimatperioderna och S e n g 1
a-c i a 1 tid.
Arktiskt klimat. Från meteorologisk
synpunkt kan Arktis definieras som området n.
om 10°-isotermen för juli, vilken vidrör
Skandinaviska halvöns n. kust, österut tränger in
i kontinenten och passerar Asiens mittre del
utefter 70°-parallellen. I yttersta östern viker
den av mot s., följer Aleuterna och Alaskas
v. kust till polcirkeln och lämnar den
amerikanska kontinenten vid ung. 45° n. br., för
att över s. Island återgå till sin
utgångspunkt. Årsmedeltemperaturen vid denna
sydgräns varierar från + 5° C vid Island och
Aleuterna till — 9° C vid Hudson bay och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
