Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baccelli, Guido - Bacchius - Bacchus - Bacchylides - Bacciochi, Felice Pasquale - Baccio della Porta - Bach, Johann Christian - Bach, Johann Sebastian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
Baccelli—Bach, J. S.
668
Baccelli [batfä’li], G u i d o, ital. läkare o.
politiker (1832—1916). Var 1856—59 prof, i
rättsmedicin i Rom och genomdrev trots den
påvliga regeringens fördomar, att åt honom
i Rom upprättades en lärostol i patologisk
anatomi. 1870 efter Roms förening med
konungariket Italien blev han professor i
praktisk medicin. Invaldes 1874 i
deputeradekammaren, där han snart blev en av vänsterns
ledare, samt blev 1890 senator. B. var tre
gånger undervisningsminister (1881—84, 1894
—96 och 1898—1900) och jordbruksminister
1901—03. Han inlade stora förtjänster om
allmänna hälsovården samt om universitets- och
folkskoleundervisningen, utgrävningarna i
Rom och restaurerandet av Pantheon, Forum
romanum m. m. A. W-dt.
Bacchius, antik versfot, består av en kort
och två långa stavelser (’-’––).
Ba’cchus, lat., se D i o n y s o s.
Bacchylides, se Bakchylides.
Bacciochi [batJåJd], Felice Pasquale,
ital. furste (1762—1841), Napoleon I:s svåger.
Tillhörde en fattig korsikansk adelssläkt, var
fransk officer och gifte sig 1797 med
Napo-leons äldsta syster, Élise (se Bon a parte).
Blev 1805 furste av Lucca och Piombino.
Efter Napoleons fall levde han som privatman
i Österrike och, från 1820, i Italien.
Baccio della Porta [ba’t.få], florentinsk
målare, se Bartolommeo.
Bach, Johann Christian,
»London-Bach» (1735—82), yngste efterlevande son till
Joh. Seb. B. Undervisades av brodern
Emanuel i klaverspel och komposition. 1754 blev
han organist i Milano och 1759 kapellmästare
i London. Han vann där 1763 stort bifall
med sin opera »Orione». Han berömdes för
en smekande melodik samt glans i
instrumentationen men tadlades för lättsinne och
eftergivenhet för en ytlig publiks smak. Lika fullt
har han stor betydelse för sonatens och den
kantabla instrumentalsatsens utbildning.
Genom sin eleganta behandling av klaveret
främjade han kärleken till klaverspelet och
utvidgade dess teknik. A. L.*
Bach, Johann Sebastian, frejdad
tysk musiker (1685 21/3—1750 28/7).
Härstammade från en urtysk, i Thüringen bosatt
musikersläkt. Född i Eisenach och vid knappt 10
års ålder faderlös, upptogs han av sin
broder, som var organist i Ohrdruf, lämnade
denne redan 1700 och begav sig till Lüneburg,
där han blev diskantist vid Michaelisskolan,
och lärde därvid känna den äldre vokal
musiken. 1703 blev han violinist i Weimar, 1704
organist i Arnstadt, 1707 organist i
Mühlhau-sen och följande år hovorganist i Weimar.
Där gjorde han bekantskap med den italienska
kammarmusiken, och där skrev han några av
sina bästa kantater samt utvecklade hela
glansen av sin orgelkonst så i komposition
som spel. 1717 blev han hovkapellmästare i
Köthen, och nu tillkommo till stor del B:s
violin-, cello-, flöjt- och
orkesterkompositio
ner. Efter 1723, då han blev kantor vid
Tho-masskolan i Leipzig, skapade han sina större
körverk. Undantagandes ett besök i Potsdam
(1747), dit han blev inbjuden av Fredrik den
store, levde B. i Leipzig i sträng
tillbakadragenhet. Han var 2 gånger gift och hade 20
barn. På sista tiden blind, dog han i Leipzig.
B:s tonsättningar äro präglade av en så
häpnadsväckande kombinationsförmåga,
innerlighet och universalitet, att de för alla tider
skola stå såsom i sitt slag oöverträffliga
uppenbarelser av den musikaliska konstens ideal.
Det är möjligt, att Bachkulten i Tyskland
varit böjd att inlägga för mycket av vår egen
tids känsloliv i åtskilliga stycken av B., vilka
urspr. dikterats endast av skaparglädjen i ett
skickligt och djuptänkt »Tonspiel». Men det
är icke möjligt att någonsin kunna förneka
den för konsten och konstnärerna ofantligt
uppfostrande betydelsen av B:s helgjutna,
rationella tonalster och hans sunda, harmoniska
och anspråkslösa personlighet. Ingen
tonkonstnär har i samma grad som B. bildat på en
gång kulmen för den äldre musiken och
grundvalen för den nyare. Han bragte den stränga
stilen, vars spets är fugan, till dess högsta
möjliga fulländning och stadgade tillika det
moderna harmoniska systemet. Även rytmens
resurser bragte han till mångsidigare
användning. I melodibildningen äger B. väl icke
italienarnas plastiska behag men är så mycket
mera djup. Den tematiska konsten behärskar
han som få, i motivisk konsekvens är han
oöverträffad.
En uppräkning av alla de B:s
kompositioner, som bevarats åt eftervärlden (en stor
del har sannolikt för alltid gått förlorad), är
här icke möjlig, endast några av de
viktigaste kunna antecknas. Till dem höra bland
de vokala verken de många kyrkokantaterna,
vilka äro att räkna bland B:s friskaste och
yppersta skapelser. Vidare hans »passioner»,
av vilka endast två äro i behåll:
Matteus-passionen (utförd 1729, i Stockholm första
gången 1890) samt den något tidigare och
mindre fullkomliga Johan n esp a s s i
o-n e n (i Stockholm första gången 1898). Denna
passionsmusik är att anse som en idealiserad
form för de inom den kristna kyrkan sedan
gammalt vanliga kvasi-dramatiska
framställningarna ur Kristi pinohistoria. I
anläggningen besläktat är det älskliga W e i
h-nachtsoratorium (1734). M a g n i f
i-c a t, som utmärker sig för en hos B. mindre
vanlig koncentration, samt Höga mässan
(1733, i Stockholm 1896) höra även till hans
sublimaste alster, särdeles genom de
storartade körerna. Inom instrumentalmusiken
är det i synnerhet orgeln, som är B:s
centrum och utgångspunkt, och orgelkoraler äro
måhända det egnaste han skrivit. Ä andra
sidan vittna hans sviter, sonater, »partier»
samt konserter för olika tonverktyg om hans
mångsidighet. Ett hedersrum intager »Das
wohltemperierte Klavier» (I 1722, II omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
