Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Banér, Johan - Banér, Johan Gabriel - Banér, Johan Klasson - Banér, Peder Axelsson - Banér, Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■825
Banér, J. G.—Banér, P.
826
’ha »Banér i säcken»; men denne skulle visa,
att de »glömt knyta till den». Skickligt lät
han utsprida falska rykten om sina avsikter;
han skulle marschera åt öster genom polskt
område, hette det. Fienden gick i fällan och
skickade trupper åt detta håll, men då
ilade B. 30 juni åt motsatt, gick för andra
gången över Oder och stod snart välbehållen
i Pommern, där hans armé förenade sig med
Herman Wrangels trupper. Dock var det
endast med yttersta möda han under den
närmaste tiden kunde hålla sig kvar där. Men
1638 följde åter en vändning. B. blev efter
Wrangels hemkallande den
högstkommende-rande svenske generalen i hela Tyskland och
samtidigt som generalguvernör i Pommern
den civila förvaltningens chef. Stora
förstärkningar från hemlandet satte honom i stånd
att i spetsen för en slagfärdig armé jaga
undan de kejserlige från Pommern och
Mecklenburg, varefter han 1639 själv inföll i Sachsen,
slog de kejserlige och sachsarna vid Chemnitz
4 april och därefter ryckte in i Böhmen, där
han stannade en tid under systematiska
brandskattningar. Först i mars 1640 anträdde B.
Återtåget och förenade sig för en tid med de
franska och de i fransk tjänst stående
weimar-ska trupperna under hertigen av Longueville
och Guébriant i Thüringen. Vid årsskiftet
planerade han en djärv kupp mot Regensburg,
där kejsaren vistades och tyska riksdagen var
samlad. Ett inbrytande töväder, som
medförde, att isen på Donau gick upp,
omintetgjorde planen, och B., som förgäves sökt vinna
Guébriant för ett gemensamt fälttåg i
Böhmen, nödgades från bömiska gränsen företaga
ett nytt, farligt återtåg (mars 1641), denna
gång till Sachsen, där han kort efter
framkomsten svårt insjuknade. Han dog i
Halber-stadt 10 maj 1641. — Såsom fältherre
utmärkt i synnerhet för rådighet i faran och av
fienden fruktad för de snabba och oväntade
rörelser, med vilka han överraskade och
gäckade sina motståndare, skall B. enligt Gustav
Adolfs eget omdöme ha varit den skickligaste
bland de många utmärkta härförare denne
konung utbildat. Ingen hade efter Gustav
Adolfs död hären så i sin makt som han. Med
obeveklig konsekvens genomförde han
visserligen de härjningar, som hörde till tidens
krigskonst, men mycket av vad som berättats
om eftergivenhet från honom för soldaternas
dåliga sidor anses numera vara överdrivet
eller uppdiktat. Även åtskilliga beskyllningar
mot B:s enskilda liv ha av den
vetenskapliga kritiken uppvisats bero på missförstånd
eller förtal. Hans porträtt återges på
vid-stående plansch. — Litt.: G. Björlin, »J. B.»,
I—III (1908—10); B. Boethius’ biogr. över B.
i Sv. biogr. lexikon, II (1920). (L. D.; V. S-g.)
Banér, Johan Gabriel, frih., krigare
(1662—1706), sonson till Gustav B:s son
Svante B. Tillbragte större delen av sitt liv
utrikes och i främmande tjänst. Han deltog
i de kejserliges krig mot turkarna i Ungern,
bl. a. vid Mohäcs 1687, samt i de allierades
fälttåg mot fransmännen i Nederländerna
1689—97, varefter han 1697 övergick i
hertigens av Holstein tjänst. För sitt
framgångsrika försvar 1700 av Tönningen mot en
överlägsen dansk belägringshär utnämndes han
till generallöjtnant. Blev 1702 medlem av
förmyndarregeringen under hertig Karl
Fredriks minderårighet och som sådan de svenska
intressenas främste målsman i Holstein.
Banér, Johan Klasso n, frih., krigare
(1659—1736), sonson till Per B. Förde en
skiftande krigarbana, varunder han deltog i
flera av tidens mest bemärkta krigshändelser.
I österrik, tjänst bevistade han Neuhäusels
(Nove Zamkys) erövring från turkarna 1687.
Som major vid den till Holland sända svenska
kåren utmärkte han sig under försvaret av
Mons mot fransmännen 1691 och deltog efter
sin övergång i fransk tjänst 1692 i slaget vid
Neerwinden 1693. Slutligen kämpade han i
sachsisk tjänst åter mot turkarna, bl. a. i
slaget vid Senta 1697. Han blev 1707
hol-steinskt gehejmeråd, 1717 generallöjtnant i
svensk tjänst, 1719 överhovmästare vid
hol-steinska hovet och erhöll 1723 avsked ur
holsteinsk tjänst. Vid frihetstidens första
riksdagar var han en av holsteinska partiets
ivrigaste förkämpar och stod politiskt sin
svärfar, M. Vellingk, mycket nära.
Banér, Peder Axelsson, amiral (omkr.
1540—65), son till riksrådet Axel Nilsson
B. Tog som underamiral ärofull andel i J.
Bagges sjöseger vid Bornholm 1563 och i hans
olyckliga kamp mellan Öland och Gotland
1564 samt bidrog till Klas Kristersson Horns
seger vid Buchow 1565. I slaget mellan
Bornholm och Rügen 7 juli s. å. stupade B. ombord
på sitt skepp »Finska svan».
Banér, Per, riksråd, lagman (1588—1644),
son till Gustav B. Var som kammarjunkare
Gustav Adolf följaktig vid infallet i Skåne
1612 och räddade därunder jämte
upplandsryttaren Tomas
Larsson konungen från att
drunkna, då denne av
danskarna överraskats
på Vittsjöns is. Som
belöning härför erhöll
B. sin farbroder Stens
förverkade gods. Som
krigskommissarie
deltog han 1621—22 i
fälttågen i Livland
och var 1622—24 dels
guvernör över Estland,
dels tjänstgörande
hemma i
Kammarkol
legium. 1625 blev han riksråd och inträdde
året därpå som rikskansliråd i det då
nyor-ganiserade kansliet, där han sedermera i tio
år med få avbrott tjänstgjorde som
kansliets hemmavarande chef under Axel
Oxenstiernas frånvaro i diplomatiska värv.
Denna plats kunde han dock icke fylla till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
