Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baryton - Barytvatten - Barzilai, Salvatore - Barösund (Finland) - Barösund (Östergötland) - Bas - Basaiti, Marco - Basalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Barytvatten—Basalt
958
get med 5—7 tarmsträngar, vilka spelas med
stråke, och undertill med 8—24 medklingande
metallsträngar. B. var omtyckt på 1700-talet,
särskilt i Wien på Haydns tid, men har
sedan kommit ur bruk. — 2.
Bleckblåsinstru-ment, även kallat eufonium, ett slags tuba.
— 3. Mansröst, vars läge är mellan tenor och
bas. Omfånget är ungefär G—f1. Den högre
barytonrösten kallas tenorbaryton, den
lägre basbaryton. A. L.*
Barytvatten, bariumhydroxid, se B a r i u
m-löreningar.
Barzilai [-tsila’i], Salvatore, ital.
politiker (f. 1850). F. i Trieste, då det ännu var
österrikiskt, utvandrade han till Italien, blev
1882 jur. dr i Bologna, sedermera
huvudredaktör för den inflytelserika tidningen Tribuna
och deputerad. B. var i deputeradekammaren
en bland irredentisternas ledare, var juli 1915
—juni 1916 minister utan portfölj i kabinettet
Salandra och jan.—juni 1919 en bland Italiens
delegerade vid Pariskonferensen med särskilt
uppdrag att där bevaka de italienska
irre-dentakraven. V. S-g.
Barösund i farleden Hangö—Helsingfors.
Barösund, ett långt och smalt sund i
inom-skärsfarleden Hangö—Helsingfors, ofta nämnt
i förbindelse med sjöoperationerna under 1788
—90 års krig.
Barösund, sund i s. ö. Östergötland, Gryts
socken, mellan Fångö och Kettilö. Vid B.
börjar inomskärsleden söderifrån upp mot
Brå-viken och Stockholms skärgård. På 1600- och
1700-talet var B. skyddat av befästningar.
Bas (av grek, ba’sis, grundval, botten).
1. Den sida (grundsida) i en plan figur eller
den plana gränsyta (grundyta) hos en kropp,
som man särskilt vill utmärka från de
övriga och varpå man tänker sig figuren stå.
I allmänhet betraktar man som bas i en
lik-bent triangel den olika sidan, hos prismat en
av de parallella och kongruenta
månghör-ningarna, hos cylindern en av de
cirkelformiga plana ytorna, hos konen och pyramiden
de plana gränsytor, som stå mot spetsen. Jfr
även Triangelmätning.
2. Grundtal i ett logaritmsystem. Se L
o-g a r i t m och Talsystem.
3. Om b. inom kemien se Baser.
4. Inom byggnadskonsten: foten till en
kolonn, pelare eller pilaster. Se
Kolonnordningar.
5. Bas (it. ba’sso, fr. basse, låg), den i en
musikalisk harmoni djupaste eller understa
stämman, som bildar grundval och stöd åt
såväl rytmen som de särskilda ackorden;
basröst; bassångare; bassångarnas grupp (i kör);
instrument eller del därav, som är avsett för
baspartiet; noter till basparti. Se Basröst
och Kontrabas.
6. Bas (holl. baas, Ity. bas, mästare,
förman) kallas inom ett arbetslag den person,
som för dess talan hos arbetsbefälet, mottager
avlöningar o. s. v. Jfr F ö r m a n.
BasaFti, Marco, veneziansk målare, känd
från tiden 1500—21. Målade porträtt och
religiösa kompositioner med en hård och kantig
figurstil och vackra, poesifyllda
landskapsfon-der. Tillhörde Alvise Vivarinis skola. H. W-n.
BasaTt, mörk vulkanisk bergart, bestående
huvudsakligen av mineralen augit, basisk
fält-spat och magnetit som strökorn i en mer eller
mindre rikligt glasig grundmassa. Ingår
oli-vin som väsentlig beståndsdel i
mineralsammansättningen, kallas bergarten olivinbasalt;
ingå nefelin, leucit eller melilit, uppstå de
mera sällsynta nefelin-, leucit- och
melilitba-salterna. överväger glasig utbildning hos
bergarten, benämnes den hyalobasalt
(glasba-salt). Är den mera jämnkornig och
fullkristallin med grövre gry, användes namnet
do-lerit. — B. har ofta en mycket vacker
pelar-formig avsöndring (förklyftning), t. ex.
Fin-galsgrottan, Skottland, eller Gianfs causeway,
Irland.
B. bildar strömmar, täcken och gångar i
alla geologiska formationer, om ock vanligast
i yngre, dels beroende på att äldre
ytberg-arter till stor del hunnit borteroderas, dels
att basaltiska magmor över huvud synas
dominera under yngre vulkaniska tidsskeden.
Förklaringen härtill skulle enl. Daly vara, att
jordskorpan grovt differentierats efter spec.
v., varvid sätet för nutida vulkanisk
verksamhet (magmahärden) förskjutits ned till den
tyngre basaltoida magmaregionen.
B. är rådande bergart på Island, Färöarna,
Hebriderna och i v. Skottland. Etna är en ännu
verksam vulkan, som levererar en basaltisk
lava. B. har vidare stor utbredning i
Nordamerikas v. stater, i argentinska
pampas-området, i Dekkan i Indien, å Sundaöarna,
i Japan, Nya Zeeland och å den antarktiska
kontinenten. I vårt land förekommer b. på
ett stort antal spridda ställen i Skåne, n. om
Ringsjön, delvis även där med vacker
pelar-formig förklyftning.
Är b. starkt porös, erhållas slaggiga
ut-bildningsformer av basalterna; ha biåsrummen
sedermera sekundärt utfyllts (med kalk, agat,
epidot el. dyl.), utbildas s. k.
basalt-mandel-stenar. — Basalt-tuffer äro vid
vulkanutbrott genom explosioner i kratern av ba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
