Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bebel, Ferdinand August - Bécarre - Beccafumi, Domenico - Beccaria, Cesare Bonesana de - Becerra, Francisco - Bech, Frederik Julius - Bec-Hellouin, Le - Becher, Erich - Becher, Johann Joachim - Bechgaard, Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1063
Bécarre—Bechgaard
1064
dagen i Dresden 1903. Dock var han, i
motsats mot revolutionära ytterlighetsmän, ivrig
anhängare av socialisternas deltagande i det
parlamentariska arbetet. Utvisad från Leipzig
under socialistlagen, bosatte sig B. i Berlin
och var där till sin död partistyrelsens ene
ordförande, flitig medarbetare i partiorganet
Vorwärts samt outtröttlig talare i riksdagen,
på partikongresser och folkmöten. Många av
hans angrepp i riksdagen på
regeringspolitiken, särskilt i militära och utrikespolitiska
frågor, väckte genklang även utanför
socialisternas krets. Mot slutet av B:s bana blev
hans marxism något mindre sträv. Han
motsatte sig visserligen all »militarism» men lät
samtidigt även förstå, att socialdemokraterna
vid fiendeanfall mot riket utan tvekan skulle
deltaga i dess försvar. Inom partiet nådde
han till sist en viss patriarkalisk ställning;
han ägde en villa i Schweiz och avled i Bad
Passugg nära Zürich uader en sommarvistelse
där. Mest bekant av B :s skrifter är »Die Frau
in der Vergangenheit, Gegenwart und
Zu-kunft» (1883; sv. övers. 1885 och 1903), ett
angrepp med socialistiska argument mot
äktenskapet som institution. Även märkas »Die
Sonntagsarbeit» (1888) och »Die Lage der
Ar-beiter in den Bäckereien» (1890). Litt.:
Meh-ring, »Geschichte der deutschen
Sozial-Demo-kratie» (1898); biografier över B. av v.
Ger-lach (1909) och H. Wendell (1913). E. Hkr.*
Bécarre [-ka’r]; fransk benämning på
åter-ställningstecknet (tp.
Beccafumi [ fo’mi], D o m e n i c o, ital.
målare och skulptör (1486—1551), verksam i Siena,
där han var Sodornas medtävlare och stod under
hans inflytande. Senare förföll han till
ofruktbar efterhärmning av Michelangelo. Målade
altartavlor och fresker, modellerade dekorativa
statyer och utförde även träsnitt. H. W-n.
Beccarfa, Cesare Bonesana de,
markis, ital. rättslärd (1738—94), professor i
politisk ekonomi i Milano sedan 1768. Utgav
1764, vid endast 26 års ålder och under djup
anonymitet, sitt
epokgörande arbete »Dei
delitti e delle pene»
(Om brott och straff).
De europeiska
strafflagarna överflödade
ännu vid mitten av
1700-talet av de
strängaste och mest
barbariska straff; dödsstraff
var påföljden för
flertalet brott, tortyren
var allmän som
medel att framtvinga
bekännelse. B. fordrade
tortyrens avskaffande, vände sig mot
dödsstraffet, vilket han ansåg varken vara
nyttigt för samhällsordningen eller verksamt,
och uppställde en måttstock för straffens
mätande efter brotten samt sökte draga
gränser för statens straffrätt. B:s skrift var en
vältalig protest i sanningens och
mänsklighetens namn mot den dittills rådande
grymheten i rättskipningen. Den översattes till de
flesta europeiska språk och gav uppslaget
till följande tiders stora
strafflagstiftnings-reformer. B:s »Scritti e lettere inediti»
ut-gåvos 1910.
Som nationalekonom befann sig B. på vägen
mellan merkantilism och fysiokratism men
närmare den senare riktningen. Han gav
nämligen åt jordbruket rangplatsen som det enda
produktiva näringsfånget. Motståndare mot
monopol och reglementering, hävdade han den
ekonomiska frihetens princip, ehuru han
bibehöll en protektionistisk åskådning med hänsyn
till utrikeshandeln. — Som politisk och social
filosof intar han en bemärkt ställning genom
utformningen av den utilitaristiska principen:
»den största lyckan för det största antalet»
(jfr B e n t h a m). (—1m—; E. H. T.)
Becerra [<oäpä’ra], Francisco, spansk
arkitekt, verksam under 1500-talets senare del.
Utvandrade 1573 till Amerika, byggde i den
stränga spanska högrenässansstilen kyrkor och
kloster i Mexiko, bl. a. domkyrkan i Puebla.
Kallades 1581 till Peru för att bygga
domkyrkorna i Lima och Cuzco. H. W-n.
Bech, Frederik Julius, norsk präst
(1758—1822), sedan 1805 biskop i Akershus
stift. Tillhörde tidens rationalistiska
riktning och arbetade ivrigt på skolväsendets
och fattigvårdens förbättrande. B. var led.
av urtima stortinget 1814 och krönte 1818
Karl Johan i Trondhjems domkyrka.
Bec-Hellouin, Le [le bäkäloä’], ort i
franska dep. Eure, Normandie, 53 km s. v. om Le
Havre; 438 inv. (1921). Bekant för sitt vackra
kloster, grundlagt 1034, och dess av Lanfranc,
Anselm av Canterbury m. fl. ledda skola,
berömd över hela Europa.
Becher, E r i c h, tysk filosof (f. 1882), prof,
i Münster. Försvarar den mekaniska
naturförklaringen och intager i etiken en
utilita-ristisk ståndpunkt.
Becher, J o h a n n Joachim, tysk kemist
och nationalekonom (omkr. 1625—omkr. 1685).
B. hade en äventyrlig levnadsbana, var en tid
medicine professor i Mainz, 1666—76
kejserligt råd i Wien, sysslade bl. a. med guldmakeri
och vistades sina sista år i London. Mest
bekant är han som merkantilistisk
nationalekonom. Som sådan påyrkade han mot de tre
farorna »monopolium», »polypolium» (allas
oordnade deltagande i näringslivet) och
»pro-polium» (förköp) statens vidsträckta
ingripande, eller rent av statsproduktion, genom
spannmåls- och varumagasin, arbetshus och
bank. I sitt encyklopediska verk,
»Psychoso-phia oder Seelenweisheit» (1678), framkommer
han med delvis kommunistiska yttranden. Jfr
biogr. av von Erdberg-Krczenciewski (1896).
Bechgaard [-går], Julius, dansk tonsättare
(1843—1917), elev av Leipzigs konservatorium,
senare av Gade. Har skrivit en mängd
pianostycken och sånger ävensom musik till Drach-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
