- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 2. Arckenholtz - Bergkalk /
1193-1194

(1923) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—1918 - Operationer och strider under 1918 från början av de allierades stora offensiv (i mitten av juli) till vapenstilleståndet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1193

Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—1918

1194

sidor om Somme uppställda 2:a tyska armén
(v. der Marwitz), dels den till vänster om
denna stående 18 :e tyska armén (v. Hutier).
Det lyckades fullständigt, varom både den
vunna terrängen, ett 10 km brett bälte, och
fångantalet buro vittne; engelsmännen hade
8 aug. tagit 13,000 fångar och 300 ä 400
kanoner. De tyska truppernas motståndsförmåga
visade sig vid detta tillfälle ej stå så högt
som förr, och den betydelsefulla motgången
uppväckte därför i tyska högkvarteret de
allvarligaste farhågor. 8 aug. betecknas också
av Ludendorff som tyska härens svarta dag.

9 aug. ingrep även franska 3 :e armén
(Hum-bert) på den l:as flygel mellan Montdidier
och floden Matz, och de allierades framgångar
fortsattes, oaktat tyskarna till anfallets
avvärjande insatte starka reserver. Sedan
tyskarna 10 aug. omedelbart v. om linjen Bray—
Chaulnes—Roye—Lassigny kunnat stadga sitt
försvar, avmattades striden. Men
förberedelser gjordes på fransk sida att återupptaga
anfallet på en väsentligt vidgad front.
Engelsmännen skulle framgå n. om den förra
stridsfronten mot Péronne—Bapaume, och s. ö.
om de förut kämpande fransmännen mellan
Oise och Aisne skulle Fayolle med sin
armégrupp (närmast 10:e armén Mangin) gå fram
mot trakten n. om Soissons. De nya anfallen
skulle företagas någorlunda samtidigt omkr.
20 aug. — Å tyska sidan hade, för att vinna
enhet i befälet, 2:a, 18 :e och 9:e arméerna
för det nu pågående slaget förenats till en
särskild armégrupp under v. Boehn.

21 aug. inleddes de nya operationerna på
engelska fronten, och 23 aug. kom anfallet till
full utveckling på den 50 km långa fronten
Chaulnes—Arras. Tyskarna nödgades vika,
och då Haig 29 aug. nått i höjd med Péronne
och Bapaume, var första skedet av hans
framträngande mot Siegfriedställningen avslutat,
och han stod nu beredd att ö. om Arras sätta
i gång genombrottet av denna ställning och
av dess förlängning från Quéant (20 km s. ö.
om Arras) norrut (Wotanställningen).
Striderna voro mycket intensiva. De tyska
förlusterna i fångar röjde allvarlig nedgång i
truppernas motståndskraft.

På den franska frontdelen hade Mangins
armé 18 aug. insatts mot La Fère och tvungit
tyskarna att retirera till
Nayon—Coucy-le-Chåteau (17 km n. om Soissons).

Då de allierades fortsatta anfall riktade sig
mot den tyska ställningens flyglar, i det att
i norr l:a engelska armén 3 sept. med kraft
anföll området v. om Quéant och i s. 10:e
franska armén fortsatte sin offensiv, beslöt
den tyska ledningen att giva order om att
linjen skulle dragas tillbaka till
Siegfriedställningen. De tillbakagående tyskarna
inträffade i Siegfriedställningen 9 sept. och
närmast följande dagar. De allierade följde
tätt efter, och det var med mycket reducerade
styrkor för de olika truppförbanden tyskarna
nådde den ställning, som i huvudsak utgjort

deras stridsställning under hela tiden ifrån
Hindenburgs reträtt mars 1917 till tyskarnas
marsanfall 1918. Den enda vinsten av 1918
års offensiv var Chemin des dames-partiet. —
Härmed avslutades en gigantisk strid, vars
utgång föranledde tyska högkvarteret att söka
utvägar att åstadkomma vapenstillestånd.

Under tiden för dessa händelser utrymde
tyskarna den s. k. Lysbågen v. om
Armentières till följd av nödvändigheten att
genom frontens förkortning och uträtande
vinna ökade möjligheter för försvaret. 30 aug.
hade engelsmännen funnit Bailleul obesatt. De
började rycka framåt, först försiktigt, sedan
allt djärvare, samt togo åter i besittning den
av tyskarna med så stora uppoffringar
erövrade Kemmelhöjden. 6 sept. stodo de framför
den nya tyska linjen, som löpte i rät linje
omedelbart v. om Armentières från S:t Éloi
till La Bassée.

De amerikanska truppernas
anfall mot S:t Mihielbågen (s. ö. om
Verdun) skulle börja, så snart de vid Marne
stridande amerikanerna hunnit transporteras
till anfallsområdet och där i huvudsak avlöst
de franska trupperna. Emellertid hade 8 sept.
tyska högkvarteret av samma anledning som
beträffande Lysbågen givit order om
utrymning av S:t Mihielbågen och om att intaga
den utefter bågens bas (mellan Fresnes och
Pont-ä-Mousson) utsedda och befästade
ställningen, av tyskarna benämnd
Michelställ-ningen. Truppernas tillbakadragande hade
delvis börjat, då 12 sept. på morgonen
anfallet under ledning av general Pershing
igångsattes efter 4 timmars
artilleriförberedelse. De anfallandes övermakt var
mycket stor, och tyskarna blevo hårt trängda.
De lyckades visserligen undandraga sig den
tillärnade och hotande omfattningen och nå
den utsedda ställningen, men deras förluster
voro stora; de förlorade blott i fångar omkr.
15,000 man. Amerikanernas framgång var för
dem av stort moraliskt värde, då den höjde
deras tillförsikt, och tyskarna fingo klart för
sig, att amerikanerna voro en faktor av allra
största betydelse att räkna med. Deras i
Frankrike stående styrka var också vid denna
tidpunkt mycket betydande (se Amerikas
deltagande i världskriget).

Utsikterna för framgången av det tyska
fortsatta försvaret hade väsentligt minskats
genom den hos trupperna nedsatta
tillförsikten samt genom saknaden av
reservmanskap för att motväga de enorma förlusterna.
För att ej truppenheternas styrka skulle
nedgå alltför mycket, ägde ett
omorganisationsarbete alltjämt rum, som också bidrog att
minska motståndskraften. Många fördelningar
upplöstes och överfördes till andra, vilkas
numerär dock ej kunde uppbringas till större
styrka än de ursprungliga brigaderna;
infanteribataljonerna hade omorganiserats från 4
fältstarka till 3 svaga kompanier o. s. v.

Sedan de av de allierades överbefälhavare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat May 10 00:01:01 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdb/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free