Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beryllium, Be - Berzeliit - Berzelius, Jöns Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Berzeliit—Berzelius
108
b e r y 11 och krysoberyll (se dessa ord).
Metallen framställes genom upphettning av
kaliumberyllfluorid, K Be F3, med natrium el.
genom elektrolys av nämnda fluorid i smält
tillstånd. B. är en silvervit metall, som är
lättlöslig i utspädda syror och alkalier men
tack vare ett skyddande oxidskikt olöslig i
vatten och konc. salpetersyra. Spec. v. 1,84.
I sina föreningar är den tvåvärdig. Dess
atomvikt är 9,02 och dess atomnummer 4.
B er y 11 ium oxid, Be O, är ett vitt, i
vatten olösligt pulver. Motsvarande salter,
varav kloriden, Be CI2, karbonatet, Be CO3,
sulfatet, Be SO4, och nitratet, Be (NO3)2, äro
de viktigaste, äro samtliga vattenlösliga.
Lösningen har en säregen söt smak, vilket gör,
att metallen i Frankrike och England
benämnes glucinium el. glycium (Gl.). E—t N—n.
Berzeliit, ett för Långbans gruvor i
Värmland karakteristiskt, gult mineral, bestående
av kalciummagnesiumarseniat.
Berzelius, Jöns Jacob, kemist (1779 20/8
—1848 7/8), Sveriges berömdaste naturforskare
efter Linné. Född i Väversunda i
Östergötland, blev B. tidigt föräldralös och genomgick
Linköpings gymnasium under många
umbäranden och (liksom Linné) ofta misskänd av
sina lärare på grund av sin utpräglade håg
för naturens studium. Efter att ha från
skolan avfärdats till universitetet som »en
yngling av tvetydigt hopp» blev B. 1796 student
i Uppsala och ägnade sig där under fortsatta
ekonomiska svårigheter åt medicinska studier.
Utan någon förtjänst härom från lärarnas
sida fängslades han snart helt av ett
brinnande intresse för kemiska laborationer, vilka
han till stor del bedrev på egen hand »i en
mörk skrubb med en spisel» invid sitt
studentrum. Under år 1801 avlade han sina
examina och disputerade 1802 för med.
doktorsgraden. Sedan slog han sig ned i
Stockholm som oavlönad adjunkt vid kirurgiska
skolan och sökte på skilda vägar skaffa sig någon
inkomst men utan vidare framgång; han
erhöll endast en fattigläkartjänst med en årslön
av 66 rdr 32 sk. b:ko (100 kr.). »Det var
litet», säger han själv, »men med inskränkta
behov är litet ofta nog». Tills, m.
mineralogen Hisinger gjorde han nu sin första mera
betydande och i utlandet uppmärksammade
undersökning, »Försök med elektriska
stapelns verkan på några salter och på några af
deras baser» (1803), vari man finner
upprinnelsen till B:s elektrokemiska teori. Samma
samarbete förde 1804 till upptäckten av
grundämnet cerium. Först sedan B. 1807 utnämnts
till professor i medicin och farmaci vid
kirurgiska skolan (efter 1810 Karolinska
institutet), kunde han helt ägna sig åt kemien och
utförde under de nu följande tolv åren
flertalet av sina viktigaste experimentella
undersökningar. Han blev 1810 led. av
Colle-gium medicum (från 1813 sundhetskollegium)
och kallades 1817 till den berömde kemisten
Klaproths efterträdare i Berlin med rätt att
själv bestämma sin lön men avböjde. 1818
utsågs B. av Vetenskapsakademien, vars
ledamot han blivit 1808, till dess ständige
sekreterare; 1832 erhöll han avsked från sin
professur. Led. av Sv. akad. 1837 samt av 84
utländska lärda sällskap. Deltog 1807 i
stiftandet av Svenska läkaresällskapet. Adlades
1818 och blev friherre 1835.
Den centrala delen i B:s väldiga livsverk
utgöres av hans mångåriga arbete över de
bestämda kemiska proportionerna, vilket han
städse betraktade som sin livsuppgift. Detta
arbete förutsatte långt större precision vid
den kvantitativa analysen, än man dittills
lyckats uppnå. B. besegrade med sin
ihärdighet alla svårigheter och »utförde själv, utan
andras hjälp, det jättelika arbetet att —
direkt eller indirekt — bestämma den
kvantitativa sammansättningen av flertalet (närmare
2,000) då kända kemiska föreningar och därur
härleda de i dem ingående grundämnenas
relativa vikter eller föreningsvikter
(»atomvikter»). Genom att sålunda fastställa
kemiens viktigaste fundamentala konstanter
gjorde han densamma tillgänglig för en
framgångsrik siffermässig behandling och lyfte
den från en beskrivande till en beräknande
vetenskap» (Söderbaum). Såsom enhet för
atomvikterna valde B. syrets (»den
medelpunkt, kring vilken hela kemien rör sig»);
dess atomvikt antogs vara 100. Såsom de
övriga ämnenas atomvikter antogos, om ock
med flera undantag, de viktsmängder, som
kunde förenas med 100 delar syre för att bilda
den lägsta syrsättningsgraden. Stödd på
Gay-Lussacs undersökning över volymförhållandena
hos gaser, som förenas, satte B. i sin
»volymteori» likhetstecken mellan antalet
volymenheter och antalet atomer och betraktade
sålunda t. ex. vatten som en förening av 2
atomer väte och 1 atom syre. Ytterligare
hållpunkter för bestämmandet av antalet atomer
i kemiska föreningar stodo B. från 1819 till
buds dels genom Dulongs och Petits lag om
atomvärmenas (se Atomvärme) identitet
hos alla grundämnen, dels genom
Mitscher-lichs upptäckt av isomorfien. Av de
analogislut, som på denna senare väg kunde göras
beträffande den atomistiska
sammansättningen, begagnade sig B. också genast. 1818 utgav
han en atomviktstabell, gällande för omkr. 50
grundämnen, och dennas siffror avvika
beträffande de vanligare grundämnena efter
omräkning förvånande litet från senare
preci-sionsbestämningar. På 11 år hade han sålunda
ensam fullbordat detta jättearbete, under
vilket ett och samma försök för precisionens
skull ofta upprepades 20—30 gånger, och det
i ett laboratorium, vars torftiga utrustning
kom utländska besökare att häpna. Då han
började, fanns i hela Sverige endast en
platinadegel, och den var för tung för hans våg.
All saltsyra måste han själv framställa, då
tillräckligt ren sådan ej stod att köpa. Först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
