Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blekhet - Blekinge - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Blekinge (N atur förhållanden—Geologi)
492
elakartade svulsterna, en av de vanligaste
orsakerna till abnorm b.); 5) bristande funktjon
av de blodbildande organen (jfr Bleksot
och Blodbrist). B. kan förekomma hos
friska dels som släktdrag, dels som uttryck
för kärlkramp (vagotoni; se d. o.). — Då
sålunda b. ofta kan vara uttryck för ett
allvarligare lidande, bör man i tid söka läkare. E.L—g.
Blekinge, Sveriges sydöstligaste landskap,
är beläget mellan 56° och 56° 30’ n. br. samt
mellan 2° och 3° 40’ v. Igd fr. Stockholm och
gränsar i n. till Småland, i v. till Skåne;
i s. och ö. äro Östersjön och Kalmarsund
gräns. Arealen är 3,038,67 kvkm, varav 2,908,63
kvkm land, med 148,872 inv. (1924).
INNEHÅLL:
sp.
Naturförhållanden..... 491
Geologi ............. 492
Klimat samt växt-, och
djurvärld............. 495
Bygden............... 495
B. i förhistorisk tid ... 495
Kyrklig konst ...... 496
Etnografi........... 496
Vapen .............. 498
Allmogemålet ....... 498
Historia ........... 498
Blekinges vapen: i blått fält
en gyllene ek med trenne
kring stammen stolpvis satta
gyllene kronor.
Naturförhållanden. Blekinge är en del av
det sydsvenska höglandets sydsluttning och
kustbygd och har av gammalt plägat
indelas i skogsbygden, mellanbygden och
strandbygden. Den första
har ännu
inlands-natur, är en flack
barrskogsbygd med
en del mossar och
ljungmarker;
genom denna i stort
sett jämna bygd
sänka sig särskilt i
v. floderna i ofta
väl utpräglade
dalgångar raskt mot
s., bildande för
landskapets näringsliv
viktiga forsar och
fall. I n. når
skogsbygden 100—150 m
ö. h. Söderut
övergår den ungefär
vid högsta marina
gränsen (omkr. 60 m ö. h.) till
mellanbygden med den typiska blekingenaturen, med
lägre höjder men med mer bruten terräng
än skogsbygden, med uppodlade sänkor
mellan de ofta branta bergkullarna samt här
och var mer sammanhängande slättbygder,
såsom Asarumdalen och Listerhalvöns stora
slättland, vars natur bär en mera skånsk
prägel. Den småbergiga terrängen är klädd av
rik lövskog; småsjöar och vattendrag smycka
landskapsbilden. Söderut övergår
mellanbygden i strandbygden, som har likartad allmän
skapnad men är rikare på lerslätter och bättre
uppodlad. Utanför denna ligger skärgården,
som i v., där kritans sedimentbergarter
uppbygga berggrunden, är liten och föga typisk
men ö. om Karlshamn, där urberget bildar
strandbältet, utvecklas till den berömda
blekingska skärgården. I v. är denna smalare,
har många och korta vikar samt småöar, i ö.
blir den milsbred, har i Karlskrona skärgård
breda fjärdar och stora öar, såsom Aspö,
Hasslö, Tjurkö och Sturkö, för att ö. om
Tor-hamnsudde avlösas av Kalmarsunds av
kam-briska sandstenslager uppbyggda flackkust.
B :s högsta punkt, Boafallsbacken, i n. v.
Jämshög når 180 m ö. h., Ryssberget på
Skånegränsen omkr. 125 m samt det av urberg
uppbyggda Listerhuvud, som reser sig över
Listerhalvöns kustslätt, 84 m ö. h. B. är rikt på
floder, särskilt i v., där även flera småsjöar
äro belägna. I v. märkas Holje å till
Ivö-sjön, Mörrumsån, B:s största flod, från
Helgasjön, Åsnen m. fl. sjöar i s. Småland,
bildande betydande, av det gamla Hemsjöbolaget
utbyggda vattenfall, Mie å från sjön Mien
strax n. om Smålandsgränsen, som inom
landskapet bildar den breda Asarumdalen och
utfaller vid staden Karlshamn, Bräkneån och
Vie-rydsån samt i ö. Ronnebyån, Nättraby å och
Lyekeby å från s. ö. Småland. På
Kalmarläns-gränsen det obetydliga, forna svensk-danska
gränsvattendraget Brömsebäck. O. Sjn.
Geologi. Den gränslinje, som delar
Sydsveriges urbergsområde i två delar, en västlig,
där järngnejs är vida övervägande, och en
östlig, där graniter och porfyrer förhärska, går
genom B. ungefär i riktning från v. n. v. till
ö. s. ö., över Backaryd och Karlskrona ut till
kusten. De äldsta bergarterna i B:s urberg, å
ena sidan den grå gnejsen, vanl. kallad
kustgnejsen eller B:s kustgnejs, samt å andra
sidan urgraniten och
gnejsgraniten, äro också jämnt fördelade i förhållande
till denna gränslinje, så att den förra finnes
v. och s. om densamma och de senare ö. och n.
därom. Kustgnejsen är en grå, ganska
finkornig bergart, oftast väl avsöndrad och
bankad, så att den med fördel tillgodogöres
för tillverkning av gatsten. I v. B., i
Jämshög och Kyrkhult, förekommer ögongnejs som
inlagring i den grå gnejsen. Urgraniten och
gnejsgraniten intaga ett ganska stort område
n. och ö. om Karlskrona. Dessa båda
bergarter stå varandra mycket nära; till färgen
variera de, så att de äro röda el. grå, allt
efter halten av fältspat och hornblände. Till
en något yngre del av urberget hör den i
Ryssberget och på Listerlandet förekommande
leptiten, som hör till Västanåfältets (se d. o.)
sedimentära bergarter. De övriga i B.
förekommande graniterna ha i allm. rätt väl
bevarat sin ursprungliga massformiga struktur.
Äldst av dem är växjögraniten (se kartskiss),
som förekommer i Sillhövda, rakt n. om
Karlskrona. Säkert yngre än det egentliga urberget
och tillhörande de serarkeiska graniterna (se
Granit) äro däremot en del graniter med
något porfyrisk och med småkornig struktur,
som äro spridda över provinsens västra och
mellersta delar. Den viktigaste av dessa
graniter är kar Ish amn sg r an i ten, rödlätt
med stora ortoklaskristaller, som bildar ett
stort massiv mellan Karlshamn och Ronneby;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
