Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomvippa - Blomvivlar - Blond - Blondel - Blonder - Blondin, Charles - Bloomfield, Benjamin - Bloomfield, Maurice - Blooms - Blosshållare - Blot - Blot-Sven - Blouët, Paul - Blount, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
Blomvippa—Blount
570
Blomvippa, se Blomställning.
Blomvivlar, se V i v 1 a r.
Blond, fr., ljuslätt, ljushårig. — Blondin,
blond kvinna.
Blondel [bladäT], fransk trubadur, omkr.
1200, enligt sägner Rikard Lejonhjärtas vän.
Blo’nder, ett slags skira silkesspetsar.
Blondin [blådä’], Charles, fransk
lindansare (1824—97). Blev ryktbar därigenom,
att han 1854—60 flera gånger gick över
Nia-garafallet på en lina 50 m över fallet (t. o. m.
på styltor eller med en man på ryggen).
Bloomfield [blö’mfild], Benjamin, baron,
eng. diplomat (1768—1846). Var 1823—33
engelsk minister i Stockholm och blev
därunder vunnen för metodismen av G. Scott.
B:s son, John B., lord B. (1802—79), var
envoyé i Petersburg 1844—51 och i Berlin
1851—60 samt ambassadör i Wien 1860—71.
Hans hustru, Georgiana B., f. Liddell
(1822—1905), skrev skildringar av hov- och
sällskapsliv (2 bd, 1883) och utgav svärfaderns
memoarer (2 bd, 1884), av vilka de, som avse
svenska hovet, äro övers, till sv. 1886.
Bloomfield [blö’mfild], M a u r i c e, amerik.
indolog (f. 1855), prof, i sanskrit vid Johns
Hopkins-universitetet, Baltimore. Ilar särskilt
sysselsatt sig med studiet av vedatexterna
men har även utgivit talrika skrifter inom
andra områden av indologien, inom den
jämförande språkvetenskapen och
religionshistorien. Bland hans arbeten böra särskilt
nämnas de, som röra Atharvaveda (se d. o.), samt
det monumentala »Vedic concordance» (1906).
Biooms [blömz], eng. benämning på
ämnes-valsat järn eller stål med vanligen kvadratisk
genomskärning, vars sida är större än 6 eng.
tum (150 mm). G. H—r.
Blosshållare, svenner och tjänare, som
fordom vid högtidliga tillfällen buro bloss eller
facklor. Särskilt var detta under medeltiden
brukligt vid bröllopshögtidligheterna såväl i
kyrkan som i hemmet. Blossen utbyttes med
tiden mot facklor och stora vaxljus. Även de
sistnämnda förbjödos på Uppsala möte 1593.
Hos allmogen i en eller annan ort, t. ex.
Värend, ha dock b. vid bröllop bibehållits långt
Blomvass. Butomus umbellatus.
senare, åtminstone till namnet. — B. kallas
även bärbara eller fastgjorda redskap för att
uppbära bloss (jfr P ä r t h å 11 a r e). N. E. H.
Blot år den fornnordiska benämningen på
gudsdyrkan; »att blota gudarna» är lika med
»att dyrka gudarna». Då offret stod i
mittpunkten av gudsdyrkan, kom b. även att betyda
»offer» och blota »offra». Offren voro dels
privata, dels allmänna. De förra kunde
förrättas av vem som helst, dock framför allt
av husfadern, som i gårdens b 1 o t h u s
frambar offer till gudarna, de lyckobringande
makterna och förfäderna. Offerställen voro f. ö.
källor, klippor, stora stenar och framför allt
lundar. De allmänna offren, som gällde hela
folkets välfärd, ägde rum i tempel tre gånger
om året: höstblotet, då skörden var
inbärgad, midvintersblotet och v å
r-b 1 o t e t. Dessa offerhögtider fortlevde under
medeltiden under andra former:
mårtensmäs-san (10 nov.), julhögtiden (23 dec.) och
val-borgsmässan (30 april). Man offrade til ars
för att få ett fruktbart år, til sigrs för
segerrika fejder etc. Vid privatoffren kunde vilka
föremål som helst frambäras, vid de stora
offren endast ätbara djur (vid midvintersblotet
en galt). Blodet av offerdjuret (hlaut)
uppsamlades i en skål (hlautbolli), i vilken en
offerkvist (hlautteinn) neddoppades. Med
denna bestänktes gudabilderna,
tempelväggarna och offerdeltagarna, sedan
offerförrätta-ren själv doppat sina händer i blodet och
fästat på sin arm den heliga ringen, som
annars låg på en upphöjning (stallr) framför
gudabilden. Till offerhandlingen var knuten
en offermåltid, under vilken offerdjurets kött
förtärdes och bägaren med miödet gick laget
runt, varvid heliga löften om bragder
avlades. E. B—m.
Blot-Sven var enligit tillägget till
Hervarar-sagan en av svearnas konungar i slutet av
1000-talet. Den isländska sagan berättar
följande: Då Inge d. ä. på grund av kristet nit
vägrade deltaga i det hedniska offret vid
svearnas ting, fördrevs han. Sven, broder till
Inges drottning, säges då ha valts till konung
och förrättat offret (»blotat»), varav han
erhöll namnet Blot-Sven. Inom tre år återkom
Inge, överrumplade och nedhögg Sven. Svens
uppträdande plägar förläggas till omkr. 1080,
emedan en hednisk reaktion hos svearna då
synes ha ägt rum. Med stöd av några
run-stensinskrifter har den förmodan uttalats, att
Sven tillhörde Ynglingaätten.
Blouet [bloä’], Paul, fransk författare, se
O’R e 1 1, Ma x.
Blount [blaunt], förnäm engelsk släkt, känd
redan på 1300-talet, då sir Walter B.
(»Blunt» i Shakespeares »Henrik IV») följde
Svarte prinsen till Spanien 1367. Sonsonen
W a 11 e r B., 1 :e baron M o u n t j o y (d. 1474),
var en av de mest kända partigängarna på
Yorksidan under »rosornas krig». — Om
drottning Elisabets gunstling Charles B., baron
Mountjoy, till sist earl av Devonshire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
