Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bostadsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Bostadsfrågan
958
som skiljer lägenheterna i vertikalplanet.
Ej heller dubbelhuset har blivit allmänt i
Sverige. Av ekonomiska skäl inreda däremot
egnahemsbyggare ofta en lägenhet i övre
våningen till uthyrning; byggnaden blir faktiskt
ett tvåfamiljshus, ehuru lägenheterna äro
skilda i horisontalplanet (sämre ljudisolering
än i dubbelhuset!). — Särskilt i Amerika har
man i storstädernas fattigare kvarter anlagt
väldiga komplexer av hygieniskt och socialt
ändamålsenligt inredda flerfamiljshus
(»blocksystemet»).
Byggnadsmaterial. Hos oss liksom
utomlands uppföras större byggnader i regel
av sten, närmast av hållfasthetsskäl och för
att minska eldfaran. Till smärre byggnader
nyttjas däremot trä, åtminstone vid öppet
byggnadssätt. Under perioden 1914—23, då
egnahemsbyggandet var särskilt livligt, voro
av de i landets städer och stadsliknande
samhällen nyuppförda bostadsbyggnaderna ej
mindre än 78,5 % trähus. I huvudstadens
inre delar uppföras dock icke trähus. Sverige,
Norge, Finland och Nordamerika skilja sig
häri från Danmark, kontinenten och England,
där trä sällan är huvudmaterial.
Världskriget framkallade i alla länder
utomordentligt ingripande rubbningar på
bostadsmarknaden. Verkningarna göra sig ännu
(1925) märkbart gällande och trycka överallt
sin prägel på hela b.
Under de första krigsåren berördes
bostadsmarknaden i Sverige icke nämnvärt av
världskrigets återverkningar; först mot slutet av
1916 började rubbningarna få krisartad
karaktär. Under den allmänna prisstegringen
ökades byggnadskostnaderna t. o. m. i
hastigare tempo än de flesta andra priser.
Byggnadsverksamheten, som redan vid
krigsutbrottet menligt påverkats av den allmänna
oron, förlamades nu av dessa höga
byggnads-kostnader; man räknade med given förlust i
framtiden för den, som uppförde byggnader
mot sådana kostnader. Index (1913 = 100)
för antalet nyuppförda »eldstäder» i landets
36 största städer utgjorde 1916 65 och index
vart och ett av de sex följande åren resp.
69, 50, 46, 34, 68 och 58.
Till följd av byggnadsverksamhetens
tillbakagång i förening med den av den
industriella högkonjunkturen framkallade
befolkningstillväxten i städerna visade
bostadstill-gången underskott i förhållande till behovet.
En normal hyresmarknad förutsätter ett
visst antal lediga lägenheter; den normala
s. k. ledighetsprocenten ligger mellan 2 och
3 %, och om denna siffra icke uppnås, göra
sig svårigheter genast märkbara.
Erfarenheten har visat, att ganska små förskjutningar
av ledighetsprocenten kunna föranleda tvära
kastningar från bostadsöverflöd till
bostadsbrist och tvärtom. Läget var sådant, att det
allmännas mellankomst ansågs påkallad för
att förekomma oskälig hyresstegring och
främja den lamslagna bostadsproduktionen. I
det förra syftet utfärdades 1917 den första
hyresstegringslagen.
Med dess hjälp lyckades man effektivt
förhindra hyrorna att följa med den övriga
priskurvans abnorma fluktuationer. 1920 hade
hyrorna sålunda (före oktoberskiftet)
stegrats med 30 %, samtliga levnadskostnaderna
åter med 181 %. Genom särskilda
lagföre-skrifter medgav man nu en något större
allmän hyresstegring, och ungefär samtidigt
visade levnadskostnaderna och även
byggnadskostnaderna, som strax förut nått sin
höjdpunkt (stegringen 228 %), tendens att sjunka.
1921 trodde man sig därför kunna beräkna,
att de förut starkt divergerande
priskurvorna inom ett par år skulle ungefärligen
sammanfalla. Vid 1921 års riksdag fattades
beslut om lagens fullständiga upphävande 1 okt.
1923. Vid den beslutade tidpunkten uppgick
hyresindex till 178 och
levnadskostnadsin-dex till 177 (skillnaden 1 indexenhet mot
151 enheter 1920). Vid samma tid hade också
byggnadsverksamheten börjat skjuta rask
fart; byggnadsindex 1923 var 117 el. dubbelt
så hög som 1922 (58) och högre än 1913 (100).
Sverige är (jämte i viss mån Finland) det
första och hittills (1925) enda land i Europa,
som helt avskaffat hithörande lagstiftning.
För att främja
bostadsproduktionen anvisades 1917 särskilda medel (4 mill.
kr.) att utgå såsom statsbidrag utan
ränte-el. återbetalningsskyldighet (2/g av
byggnads-kostnaden jämte kommunalt bidrag av
Vø)-För 1918 och 1919 anvisades för detta
ändamål 3 och 2 mill. kr. 1920 förbands denna
rena understödsverksamhet med statlig
låne-verksamhet genom inrättande av statens
bostadslånefond, till vilken medel
överförts från statsverkets fond av
rusdrycks-medel. Fonden har årligen ökats och
uppgick 1924 till 55,5 mill. kr. Den rena
under-stödsverksamheten fullföljdes en tid, och för
ändamålet anvisades för 1920—22 tillhopa 12
mill. kr., vilka anskaffades genom påförande
under 1921—22 av en extraordinär skatt,
byggnadsskatt, på alla före 1918 uppförda
byggnader. Fr. o. m. 1922 upphörde
statsbidragen att utgå, och av de härvid
uppkomna besparingarna ha 3 mill. sedan
disponerats för att bereda extra statsbidrag åt de
hårt tryckta byggnadsföretagare, som byggt
under de svåraste åren (1920—21). 1917—24
hade med statsunderstöd uppförts
sammanlagt 7,845 byggnader (därav 6,910 egnahem,
de allra flesta uppförda från 1920, då
bostads-lånefonden inrättades) med 58,642 »eldstäder»,
fördelade på 19,308 lägenheter. Den
sammanlagda byggnadskostnaden har utgjort 228,8
mill. kr., och de beviljade statsunderstöden ha
utgjort 49,9 mill. kr. lånemedel och 19,7 mill,
kr. bidragsmedel. Denna statliga
understödsverksamhet har handhafts av ett provisoriskt
statsorgan, statens byggnadsbyrå. F. n. (1925)
överväges att göra hithörande statliga
långivning permanent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
