Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bramante da Urbino, Donato (Donato d’Angelo) - Bramantino, Bartolommeo Suardi - Brambeck, Axel Edvard - Bramer, Leonard - Bramin - Bramsegelskultje - Bramsen, Ludvig Ernest - Bramson, Karen, f. Adler - Branca (Branco), Wilhelm - Branche - Branchiopoda - Branchiosaurus - Branchiura - Branco, Rio - Branco, Wilhelm - Brand (biologi) - Brand (köpman) - Brand, sir Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bramantino—Brand, H.
1069
starkt inflytande på samtiden.
Högrenässansens byggnadskonst är i sin helhet beroende
av honom.
Litt.: M. Reymond, »B. et 1’architecture
italienne au 16 :e siècle» (1914);
»Bramante-Studien», utg. av H. Egger (1915 ff.). H. W-n.
BramantFno, Bartolommeo Suardi,
kallad B., ital. målare och arkitekt (d. 1536),
verksam i Milano samt från 1508 några år i
Rom. Målade fresker och stafflibilder under
påverkan av Bramantes måleri; intog, sedan
Bramante och Lionardo lämnat Milano 1499,
platsen som stadens och hovets ledande
konstnär. Medan de flesta lombardiska målare
ägnade sig åt efterbildning av Lionardo,
uppehöll B. den lombardiska skolans stil, som
ännu kan spåras hos några av hans
lärjungar. H. W-n.
Brambeck, Axel Edvard, skulptör (1843
—1919). Studerade för Bissen d. y. i
Köpenhamn och vid Konstakademien i Stockholm,
var sedan verksam i Paris, Stockholm,
Göteborg, Rom och Florens. Han behandlade
religiösa ämnen, »Kristi frestelse» (numera i
Mariakyrkan i Hälsingborg), »Kristus
conso-lator», »Dödens genius», utförde i marmor
statyerna »Psyke» och »Offrande flicka»,
gruppen »Sorg» (Göteborgs museum), ett par
figurrika friser i ett enskilt hus i Göteborg, statyn
»Florentinare» (brons), byster av Öskar II
(Marstrand) och E. de Puy (Kungl. teatern
i Stockholm). G-g N.
Bramer, Leonard, holl. målare (1596—
1674), verksam i Delft, 1614—29 i Frankrike
och Italien, bl. a. i Rom, där han kom under
A. Elsheimers inflytande. Målade bibliska och
historiska scener med rik komposition och
starka ljusdunkeleffekter, gärna nattmotiv
med månsken eller fackelbelysning, stundom
påminnande om hans yngre samtida
Rem-brandt. som genom sin lärare Lastman också
rönt inverkan av Elsheimer. — Av B:s
målningar finnes en i Nationalmuseum. H. W-n.
Bramin, se B r a m a n.
Bramsegelskultje, så stark vind, att
bram-segel kunna föras vid segling bidevind. I
Beauforts vindskala (se d. o.) motsvaras b.
av siffran 6.
Bramsen, Ludvig Ernest, dansk
försäkringsman, socialekonom och politiker (1847
—1914). Utgav på 1880-talet flera arbeten
om sociallagstiftning. 1890 var han en av
Danmarks tre representanter vid
arbetar-skyddskonferensen i Berlin. Som
folketings-man 1892—98 verkade han bl. a. för
olycksfallsförsäkringslagen av 1898. Som
inrikesminister i Hörrings och Sehesteds
konservativa ministärer 1900—01 genomförde B.
fabrikslagen av 1901. Var 1906 medstiftare och
blev sedan ordf, för Dansk förening for
arbeiderbeskyttelse. Från 1906 medlem av
landstinget.
Bramson, Karen, f. A d 1 e r, dansk
författarinna (f. 1875). Har skrivit flera
idé-skådespel: »Mödre», »Berengaria»
(versdra
1070
ma), »Kongemagt» (1911) m. fl. Hennes prosa
arbeten (»Dr. Morel», »Pengene» m. fl.) visa
en ganska god själsanalys.
Bra’nca (till 1908 Branco), Wilhelm,
tysk geolog och paleontolog (f. 1844),
professor vid univ. i Berlin 1899—1917. Bland
B:s arbeten märkas undersökningar om
bläckfiskar, ganoider, stegocefaler och däggdjur
samt om vulkanismen. K. A. G.
Branche [bräf], fr., se Bransch.
Branchio’poda, se Blad f otingar.
Branchiosau’rus (av grek. brdnchion, gäl,
och sdu’ros, ödla), se Stegocefaler.
Branchiüra, se K a r p 1 ö s s.
Bra’nco, R i o, biflod till Rio Negro i
nordligaste Brasilien, upprinner med flera armar
på Guayanas högland (Serra Pacaraima).
Far-bar för större fartyg till Caracarahyfallet i
övre B. För »vitt» vatten i egen strömfåra
till Rio Negro.
Bra’nco, Wilhelm, se Branca.
Brand. 1. Brand (kallbrand, gangraena)
är namnet på nekrotiska processer (se N e
k-r o s), som kunna förlöpa på två sätt: a) F u
k-tig brand, en stinkande inflammation,
vanligen framkallad av förruttnelsebakterier,
varvid huden missfärgas och undermineras av
vätskefyllda blåsor, som brista. De sedan
blottade mjukdelarna sönderfalla efter hand
till en stinkande svartgrå massa, b) Torr
brand är egentligen samma sak, men
genom minskad blodtillförsel till det skadade
området får processen en annan karaktär;
förruttnelsebakterierna få ej samma tillfälle att
utveckla sig, och vävnaden torkar in till en
seg, svartaktig massa (mumifieras). B. orsakas
framför allt av dålig eller upphävd
blodcirkulation och kan således förekomma efter
yttre skador, tryck (liggsår), åderförkalkning,
blodpropp. Vidare är den vanlig vid
höggradig sockersjuka, efter vissa gifter,
temperaturinflytelser (köld- och brännskador),
röntgen- eller radiumskador m. m. Symtomens
hävande ligger här framför allt i
orsaksmo-mentets borttagande. E. L-g.
2. I botaniken dels liktydigt med sot (se
d. o. och U s t i 1 a g i n é e r), dels brukat
om vissa skador i trädbarken (se
Barkbrand) och vissa parasitära sjukdomar, t.
ex. hos betor och gurkor. Jfr B e t
sjukdo m a r. Th. Lfs.
Brand (förnamn, födelse- och dödsår okända),
köpman i Hamburg under senare hälften av
1600-talet, ägnade sig även åt alkemi och
kom 1669 genom en tillfällighet att
framställa fosfor vid destillation av indunstad
urin. Det nyupptäckta ämnets märkvärdiga
egenskaper väckte ett oerhört uppseende, och
tidens två mest framstående kemister, Boyle
och Kunckel, ägnade det ingående studier.
Som belöning fick B. livstidsunderhåll av
hertig Johan Fredrik av Hannover. I. B.
Brand [bränd], sir Henry, sedan 1884
vis-count Hampden, engelsk politiker (1814
—92). Var 1852—84 (liberal) led. av under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
