Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brandväsen - A. Organisation - B. Brandredskap - 1. Eldsläckningsredskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Brandväsen
1106
står av hantverkare eller andra personer med
stadigvarande arbetsplats i närheten av
brandstationen. Slutligen förekommer ett stort
antal privata brandkårer, ofta av stor
effektivitet. — Hollands b. har i stor utsträckning
grundats på frivilligt b., och en så stor stad
som Rotterdam har endast frivillig brandkår.
Utom den egentliga eldsläcknings- och
brandskyddstjänsten ha brandkårerna i regel
fått övertaga det kommunala a m bulan
s-och sjuktransportväsendet,
varjämte de vanligen ha till uppgift att biträda
vid räddnings- och bärgningsarbeten.
Brandkårsorganisationernas utveckling.
Ehuru forntidens greker och romare knappast
tillämpade några av de anordningar, som
numera föreskrivas för att förebygga eldsvådor,
var b. hos dem ganska utvecklat. I det gamla
Rom tjänstgjorde säkerhetsvakten som ett
slags brandkår. Under medeltiden gick b. föga
framåt. I början av nyare tiden blevo
anordningar mot eldfara mer betryggande, sedan
stadsmyndigheterna börjat vidtaga åtgärder
för allmän och enskild säkerhet. På
1600-talet förband sig sålunda städernas
borger-skap att upprätta en vakt för att förebygga
mordbrand och eldsvåda i allmänhet. Då denna
borgarnas stadsvakt emellertid ofta kom att
bestå av för ändamålet olämpligt folk,
började man i slutet av århundradet utkräva en
särskild skatt, brandskatt, för att
avlöna vaktkarlar för eldsläckning. Denna tids
primitiva eldsläckningsredskap krävde
emellertid en myckenhet folk vid mera
vittomfattande brandolyckor, och allmän värnplikt mot
eldfara började därför snart nog under
1700-talet införas. Ännu i början av 1800-talet, då
städerna i Sverige fingo av K. m:t fastställda
brandordningar, skulle varje i stad
mantalsskriven mansperson vara skyldig att vid
behov biträda vid eldsvåda, och brandordningen
föreskrev även övningar med redskapen. Chef
för eldsläckningen var då vanligen någon av
samhällets högre ämbetsmän, landshövdingen,
borgmästaren, äldste närvarande rådmannen
o. s. v. Emellertid började brandredskapen
förbättras, och man insåg nödvändigheten av
att åtminstone till sprutorna ha lämpliga
personer, som ständigt kunde påräknas. För
detta ändamål utvaldes då av magistraten
särskilt passande och därtill villiga
arbetskarlar, såsom timmer- och murargesäller.
Frivillig brandkår jämte allmän värnplikt blev
så normen för ett ordnat b. Bland denna
värnpliktiga befolkning uttogs på
frivillighetens väg ett visst antal personer, som blevo
rullförda i brandkårens journaler.
Brandkåren fick nu egen avlönad chef och befäl för
de olika avdelningar, på vilka personalen
fördelades, nämligen släcknings-, bärgnings-,
redskaps-, rivnings-, livräddnings- och
vattenser-visavdelningarna o. s. v. Brandkåren hade
sålunda nu fått en fastare organisation och
något större manöverduglighet, men det
visade sig snart lämpligt att ha till hands en
om än aldrig så liten fast anställd styrka,
som vid behov genast kunde utrycka.
Särskild brandvakt jämte frivillig brandkår
började sålunda mer och mer införas. Man nöjde
sig först med endast en fåtaligare nattvakt,
men härifrån var steget ej långt till införande
av ständig dag- och nattvakt. I mitten av
1800-talet inträdde en betydelsefull
utveckling, dels genom viktiga uppfinningar på
brandredskapens område, dels genom
införandet av en kasernerad yrkesbrandkår, som
varje ögonblick är beredd att rycka ut. Denna
organisationsform leder sitt upphov från
Amerikas större städer men överfördes snart till
Europa. 1851 fick Berlin en fast anställd,
kasernerad och på militärisk fot ordnad
brandkår, som blev ett mönster för Europas större
städer. I Stockholm organiserades
yrkesbrandkår under ledning av kommendörkapten E. B.
Hollsten, varefter dylika brandkårer så
småningom började organiseras i de-flesta större
och medelstora svenska städer. Oftast var
brandkåren en självständig kommunal
organisation, men 1891 infördes i Karlstad ett
kombinerat brand- och polisväsen, som under
namnet »Karlstadssystemet» efterföljdes i
några andra städer men ej tillämpas numera.
B. Brandredskap. 1.
Eldsläckningsredskap. För brandkårer i större samhällen
och industrietablissemang användas i mycket
stor utsträckning flyttbara, maskindrivna
sprutor. Numera tillverkas nästan uteslutande
bensinmotorsprutor, vanligen i
storlekar mellan 300 och 2,000 minutliter. De
större motorsprutorna framforslas vanligen
med automobiler. Antingen finnas särskilda
brandautomobiler (bild 3) med pump (ev. även
med större uppbröstbar stege), eller också
transporteras spruta eller andra redskap på
vanliga lastautomobiler. En mindre typ av
motorsprutor kopplas medelst rem till ena
bakhjulet på en automobil, vars motor
sålunda även driver pumpen. Mindre
motorsprutor på tvåhjuligt chassi kunna antingen
dragas för hand eller bogseras efter annat
fordon (bild 4). För transport av lättare
eldsläckningsredskap brukas någon gång även
motorcyklar. I hamnstäder eller vid större
industrietablissemang, belägna vid farbart
vatten, nyttjas ofta s. k. flodsprutor.
Motorsprutbåten (bild 5) visar tendens
att uttränga den ångdrivna flodsprutan (bild
6). Från pumpen, som vanligen drives med
båtens maskineri, uttages vattnet vanligen
genom en fördelningslåda med ett efter
pumpens kapacitet anpassat antal förskruvningar
till tryckslang, vilken oftast är av kraftigare
byggnad och större diameter än vanlig på
fordon förd slang. Även är pumpen försedd
med en eller ett par fast uppmonterade
vattenkanoner (bild 5), genom vilken
pumpens hela vattenkapacitet kan föras.
Exempelvis kan omnämnas, att en av Bremens
ång-sprutbåtar vid 8—10 atm. tryck lämnar 24,000
minutliter genom en vattenkanon med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
