Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brandväsen - B. Brandredskap - 1. Eldsläckningsredskap - 2. Brandstegar - 3. Livräddningsredskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Brandväsen
1110
Bild 24. Normalkoppling för tryckslang.
man hade att tillgå. Handsprutan
förekommer först på 1400-talet oeh torde vara
uppfunnen i Nürnberg. Den utgjordes till en
början blott av ett med munstycke försett
kopparrör, i vilket man vid sprutningen drog
en stång fram och tillbaka. 1518 tillverkade
guldsmeden Anton Platner i Augsburg en
maskin, som blev upprinnelsen till verkliga
brandsprutor, och med stöd av denna
uppfinning konstruerade smeden Hautsch i
Nürnberg 1655 en spruta (bild 15), som framfor
siades av 2 hästar och 28 man. De först
konstruerade sprutorna voro givetvis mycket
ofullkomliga. De voro försedda med vändrör men
saknade slangar, luftkärl och sugverk.
Vattnet måste bäras till sprutan och hällas i
behållaren. I Sverige funnos dylika sprutor redan
under senare hälften av 1600-talet.
Tryckslangen uppfanns 1672 av Jan och Nicolaus
van der Heyden i Amsterdam, och av dem fick
brandsprutan ytterligare några viktiga
till-lägg, nämligen 1685 luftkärlet, medelst
vilket en oavbruten vattenstråle kunde fås,
och 1686 sugverket, varigenom man ej
längre behövde langa vatten till sprutans
behållare. De framsteg, som sedermera gjorts
inom sprutfabrikationen, ha huvudsakligen
bestått i förbättringar av de gamla
redskapen, särskilt med hänsyn till större effekt i
proportion till kraftförbrukningen. I
Amerika konstruerades på 1700-talet en spruta,
som pumpades genom trampning. Den
viktigaste förbättringen inom spruttekniken är
dock ångans användning till utförandet av
pumpningsarbetet. Den första å n g s p r
u-tan (bild 16) konstruerades i London 1829
av John Ericsson med biträde av
engelsmannen Blaitwaite. Till Sverige infördes för
Göteborgs räkning den första ångsprutan (bild
17) från England 1862, och snart tillverkades
ångsprutor inom landet. Ångsprutorna hade
en obestridd rangplats ända fram till början
av 1900-talet, då motorteknikens uppfinningar
började praktiskt utnyttjas. Redan förut hade
emellertid bensinmotorsprutor konstruerats,
t. ex. 1888 av Heinrich Kurtz i Stuttgart.
För att framforsla sprutorna användes till
omkr. år 1900 nästan uteslutande hästar
(bild 1, 19, 20) eller människokraft. Den första
brandautomobilen var ångdriven, men snart
började särskilt i Tyskland införas
elektro-mobiler, som vid sekelskiftet ersattes av auto-
mobiler. Den första brandautomobilen i
Sverige (bild 20) inköptes 1902 till Eskilstuna
brandkår, och sedan har automobiliseringen
försiggått med stor hastighet. — Sedan några
århundraden ha försök pågått att finna
kraftigare eldsläckningsmedel än
vattenbegjut-ningen. Den förste svensk, som vann goda
resultat med ett kemiskt eldsläckningsmedel,
var apotekaren i Örebro assessor J. von Aken,
vars medel med gott resultat prövades vid
den stora örebroeldsvådan 1790.
Vatten för eldsläckning. I större samhällen
finns vanligen en även för eldsläckning
avsedd vattenledning. Där varken någon dylik,
någon närliggande sjö eller vattendrag finnas,
anordnas ofta särskilda större
brandbrunnar. Urspr. fanns för eldsläckning även
inom större städer ej annat vatten än det, som
kunde lämnas av i gårdarna befintliga
enskilda brunnar eller av de s. k. allmänna
brunnarna, och därifrån langades vattnet med
äm-bar fram till brandstället. När b. slutligen
organiserades, blev även vatten till
eldsläckning föremål för särskilda förordningar.
Sålunda blev i allmänhet en var av stadens
invånare, som ägde mera än en draghäst och ett
fordon, pliktig att biträda med
vattenkör-ning, och varje sådan körningsskyldig skulle
medföra visst antal kärl, fyllda med färskt
vatten. De körningsskyldiga skulle inställa sig
på särskild signal, vilken bestod t. ex. i lika
många tutningar i lur, som det gavs
klämtslag i kyrktornet vid eldsvåda. Sedan fasta
brandkårer börjat organiseras,utrustades dessa
med särskilda vattenvagnar, som ständigt
skulle stå fyllda med vatten. Sedan
brandsprutorna under 1800-talets förra hälft
försetts med sugverk, har man kunnat för
eldsläckning tillgodogöra sig även öppna
vattensamlingar. Vattenledningar apterades direkt
för eldsläckningsbehov först under 1800-talets
senare hälft.
2. Brandstegar finnas av vitt skilda slag.
Brandkårerna bruka hakstegen, varmed
enstaka brandmän kunna förflytta sig uppför
en byggnad, skarvstegen, som hopsättes
av flera steglängder, utskjutsstegen
(bild 22), som manövreras med hjälp av en
lina, och mekaniska stegen (bild 21),
som numera vid större brandkårer vanligen
är fast uppbyggd på ett motorfordon och
manövreras med motorkraft.
3. Livräddningsredskap. Genom kommunala
förordningar bestämmas vanligen i städer,
köpingar och liknade samhällen vilka
livräddningsredskap, som skola finnas inom varje
hus. De vanligaste redskapen äro flyttbara
eller på husväggarna fästa stegar samt
livräddningslinor. Vid varje utryckning
till eldsvåda medföra brandkårerna
livräddningsredskap. Sålunda har varje brandman
vanligen livbälte med krok och
livräddningslina. Andra slag av livräddningsredskap
äro språngsegel, räddningskorg
och rutschsegel. — För att brandmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
