Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruce, William Speirs - Bruch, Max - Bruche - Bruchidae, Bruchus - Bruchsal - Brucin - Brucit - Bruck, Karl Ludwig von - Bruckner, Anton - Brudand - Brudbröd - Brudermann, Rudolf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Bruch—Brudermann
52
årena viktigaste landupptäckt i Antarktis.
Han företog 1906—20 sju resor till
Spetsbergen och ville åt England förbehålla rätten
att politiskt behärska denna ögrupp. B. var
även ledare för ett på hans initiativ upprättat
oceanografiskt institut i Edinburgh. O. N-d.*
Bruch [bröl$], Max, tysk tonsättare (1838
—1920). Blev 1867 hovkapellmästare i
Son-dershausen, var 1878—80 dirigent för Sterns
sångförening i Berlin, därefter dirigent i
Liverpool och Breslau
samt 1891-1910 lärare
i komposition vid
högskolan i Berlin. B. har
som kompositör varit
verksam på nästan alla
områden. Som
lärjunge av
Mendelssohn-Schumannskolan skrev
han i efterromantiska
stilen med starkt
betonande av det formella.
Han började sin
verksamhet med sångspel
och operor, vilka vunno föga beaktande. 1862
komponerade han sitt första körverk, »Frithiof »
(Stockholm 1868), byggt på Tegnérs dikt, och
vann med detta sitt stora anseende
särskilt som kompositör av stycken för soli, kör
och orkester. I samma genre gingo »Skön
Ellen» (1867, Stockholm 1884), »Odysseus»
(1872, Stockholm 1888), »Flykten till
Egypten» (Stockholm 1890), »Gustaf Adolf» (1898,
Uppsala 1908) m. fl. Flera av dessa verk stå
oratoriet nära. Av B :s instrumentala verk ha
särskilt hans tre violinkonserter blivit
berömda. Han skrev även symfonier,
kammarmusikverk, solosånger och pianostycken. Som
lärare utövade B. en betydande verksamhet,
ehuru hans envisa fasthållande vid den
romantiska skolans stil skaffade honom många
fiender inom det nyromantiska lägret. T. N.
Bruche [bryf], ty. Breusch, biflod fr. v. till
Ill i Elsass. Upprinner i Vogeserna, utfaller
vid Strassburg. 70 km lång.
Bruchldae [-de], Bru’chus, se Fröbaggar.
Bruchsal [bro’^zäl], stad i n. Baden,
Tyskland, n. ö. om Karlsruhe, viktig järnvägsknut,
omkr. 15,000 inv.; tillhörde från 1000-talet
biskopen av Speyer och kom 1802 till Baden.
Brucln förekommer jämte stryknin i stryk
-nosarter och är kemiskt att uppfatta såsom
dimetoxylstryknin. Dess fysiologiska verkan
liknar strykninets (se d. o.) men är svagare.
Bruclt, mineral av sammansättningen
mag-nesiumhydroxid, Mg (OH)2.
Bruck, Karl Ludwig von, friherre,
österrikisk statsman (1798—1860). Som
handels- och arbetsminister 1848—51 införde B.
viktiga förvaltningsreformer, avslöt ett
flertal handelsfördrag och förbättrade
kommunikationerna; han blev friherre 1849. Tidigare
direktör i österrikiska Lloyd, återvände B.
till denna plats efter utträde ur kabinettet
men togs åter i anspråk 1852—53 för viktiga
tullunderhandlingar med Preussen och tyska
tullföreningen samt var 1853—55 sändebud i
Konstantinopel. Hemkallad som
finansminister, föreslog B., som fåfängt yrkat på stora
ekonomiska reformer, att medelst politiska
sådana förbättra Österrikes efter 1859 års
krig än sämre finanser. Beskylld för
underslev, begärde han avsked och fick det i
onådiga ordalag 22 april 1860; följande natt
tog han sitt liv. Igångsatta undersökningar
ådagalade hans oskuld. B:s »Memoiren aus
der Zeit des Krimkriegs» utgåvos 1877. Biogr.
av Charmatz (1916).
Bruckner [bro’knor], Anton, tysk
tonsättare (1824—96); organist i Linz 1855,
hovorganist i Wien 1868 och därjämte lärare i
or-gelspelning, kontrapunkt och komposition vid
konservatoriet; 1875
även musiklektor vid
universitetet
(hedersdoktor 1891). B. var en
av 1860- och
1870-ta-lets skickligaste
orgelspelare och åtnjöt även
högt anseende som
kontrapunktiker. Som
kompositör anslöt B.
sig till
Wagnerrikt-ningen, dock utan att
hylla Liszts
programsymfoni. Han vann
sitt stora rykte först på 1880-talet, då
nyromantikerna satte upp B. som den »möderne»
symfo-nikern gentemot Brahms’ mera romantiskt
betonade symfomstil. Hans musikaliska
produktion är relativt liten och omfattar förutom 8
symfonier (en 9 :e ofullständig) blott tre mässor
(därav den i f moll även given i Stockholm
1915) samt några katolska körverk, en
stråkkvintett och några manskörer med orkester.
De flesta av hans symfonier uppföras ännu.
B. förenar en grandios temauppbyggning med
en rik, ofta lärd, kontrapunktisk genomföring
samt wagneriansk, färgrik orkester. Här och
där framträder en alltför rik, tyngande
temabearbetning; flera av symfonierna ha en
tröttande längd. Biogr. av M. Morold (1912), G.
Adler (1916), E. Decsey (1919), K. Grunsky
(1922) samt A. Halm, »Die Symphonie A. B:s»
(1914). T. N.
Brudand, se Änder, egentliga.
Brudbröd, se S p i r a e a.
Brudermann [brö’-], Rudolf, Ritter von,
österrikisk general (f. 1851). Ingick vid
österrikiska kavalleriet och gjorde sin karriär
inom detta vapen och generalstaben. Han
nådde de högsta poster, blev 1907 general av
kavalleriet, var 1906—12 kavalleriinspektör
och blev 1912 arméinspektör (den äldste näst
ärkehertig Friedrich). Vid världskrigets
utbrott blev B. chef för 3:e armén, vars uppgift
från början torde ha varit att inskränka sig
till försvaret av östra Galizien i höjd med
Lemberg. Emellertid kom 3:e armén att
deltaga i den allmänna offensiven i aug. 1914,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
