Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böhmen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Böhmen
420
skogar och egendomliga bergspartier
(Böhmi-sches Mittelgebirge, Bömisk-sachsiska Schweiz).
— Om B:s allmänna fysiska beskaffenhet,
befolkning, näringar, kommunikationer,
handel, ekonomiska, politiska och kulturella
förhållanden se vidare Tjeckoslovakien.
Historia. Sitt namn har Böhmen (lat.
Boihae-mum, Bohemum) efter de först kända
innehavarna av landet, de keltiska b o j e r n a. Dessa
undanträngdes under 1 :a årh. f. Kr. av de
germanska markomannerna, som
småningom i sin tur fingo vika för andra
germanska stammar. Samtidigt pågick en
invasion av slaver, av arkeologiska fynd att döma
redan fr. o. m. l:a årh. e. Kr., och på
500-talet fick en slavisk stam, tjeckerna,
herraväldet över landet. På 600-talet ingick
B. i Samos stora rike (se Sam o), men dess
historia är först fr. o. m. 800-talet närmare
känd. Då hade en nationell härskarätt, p r
e-m y s 1 i d e r n a, uppstått, och en medlem av
denna ätt, hertig B o r i v o j, lät i Mähren
omkr. 874 döpa sig av Methodios (se d. o.).
Senare kom B. i kyrkligt och politiskt
beroende av Tyskland; Borivojs sonson
Bole-s 1 a v I (reg. 935—967) erkände Otto den store
som sin länsherre, och det första
biskops-stiftet i B., i Prag, vilket inrättats 973,
underordnades ärkebiskopsstolen i Mainz. Efter
en svaghetstid höjde sig riket åter i makt
genom Bretislav I (reg. 1035—55), vilken
erövrade Mähren men 1041 måste underkasta
sig tyske kejsaren. Därefter tillväxte det
tyska inflytandet raskt, prästerskapet blev
mest tyskt, tyska kolonister inflyttade, adeln
ingick tyska giften, och tyskan blev
kultur-och hovspråk. Bfetislavs yngre son V r a t
i-s 1 a v II (reg. 1061—92) erhöll 1086 av kejsar
Henrik IV personlig kungavärdighet, och
Vladislav II (reg. 1140—73) fick 1158
av Fredrik Barbarossa ärftlig sådan. Efter en
tid av häftiga tronstrider gav P f e m y s 1
Ottokar (O takar; reg. 1197—1230)
landets styrelse stadga och införde ordnad
arv-följd. Hans sonson P r e m y s 1 II Ottokar
(reg. 1253—78), Böhmens mäktigaste konung
(se Ottokar II), sökte motarbeta adelns
stora inflytande genom att skapa en stark
tysk borgarklass. Han gjorde sig till herre
över de flesta av de länder, som sedermera
bildade den österrikiska monarkien, och
erövrade även delar av Polen, men hans död i
slaget på Marchfältet 26 aug. 1278 gjorde
slut på drömmen om en nationell bömisk
storstat. Förbindelserna mellan B. och Tyskland
voro under 1200-talet mycket livliga, delvis
på grund av den gemensamma faran från
ungrare och tatarer, och Böhmens konung fick
1290 fast säte i tyska kurfurstekollegiet.
Sedan med Pfemysl II Ottokars sonson V e
n-c e s 1 a v III (Väclav) premyslidernas ätt 1306
utslocknat, bestegs tronen 1310 av Johan
(Jan) av Luxemburg (reg. 1310—46), som
var svåger till Venceslav III. Det starka
tyska inflytandet skapade emellertid en
reak
tion, som livligt gjorde sig gällande under
Johans son, den krigiske K a r e 1 I (reg. 1346
—78; som tysk kejsare Karl IV), vilken
oaktat sitt tyska ursprung hade utpräglat
tjeckiska sympatier och gjorde det tjeckiska
språket fullt likställt med det tyska. Prag blev
ett blomstrande handelscentrum med
praktfulla byggnader, 1344 ärkebiskopssäte och
fick 1348 ett universitet. Under Karls son,
den svage Venceslav IV (reg. 1378—1419),
förbands oppositionen mot tyskarna delvis
med en kyrklig reformationsrörelse under
ledning av Johan Hus (se d. o.), och B:s historia
präglades under nästan hela 1400-talet av
religionsstrider (se H u s i t k r i g e n). De
bilades för en tid genom fördraget i Iglau 1436
men avslutades definitivt först 1485 genom
religionsfreden i Kuttenberg, då husiterna
fingo rätt till fri religionsutövning. Under
tiden hade huset Luxemburg 1437 utslocknat
med Hus’ förföljare Sigismund. Efter en
tid av svåra tronstrider fick B. 1458—71 i
Georg (J i r f) av Podébradyen duglig
inhemsk härskare, som lyckades hålla sig kvar
på tronen i trots av såväl påvens bullor (han
var husit) som inre uppror och anfall från
Mattias Corvinus i Ungern. Under de
ständiga striderna om krona och religion
minskades kronans makt, adelns ökades, och
livegenskap infördes 1481. I B. kom med
Vladislav av Polen (reg. 1471—1516) det j
a-gellonska huset på tronen (1471—1526),
och de svaga konungarna av detta hus
regerade från 1490 jämväl i Ungern. Den senare av
dem, Ludvig (reg. 1516—26), stupade 1526
i slaget vid Mohäcs i kamp mot turkarna,
varefter hans svåger Ferdinand I av
Habsburg utsågs till konung i B.
Genom en kraftig politik, genom våld och
väld sökte Ferdinand I (reg. 1526—64) gynna
katolicismen och stärka sin makt, förklarade
efter »den blodiga riksdagen» i Prag 1547 (efter
slaget vid Mühlberg) B. för arvrike men måste
1554 medge det mindre radikala partiet bland
husiterna rätt att utse särskilda beskyddare
ur herre- och riddarståndet. Redan under
faderns livstid hade Maximilian II
blivit krönt till konung i B., där han sedan 1564
—76 regerade med stor mildhet och 1575
stadfäste den bömiska religionsbekännelsen
(Con-fessio bohemica). Hans son och efterträdare
kejsar Rudolf (reg. 1576—1611) betraktade
först B :s förhållanden med rätt stor likgiltighet
men gick fr. o. m. 1602 aggressivt till väga
mot protestanterna, stängde deras kyrkor o.
s. v. De protestantiska ständerna i Rudolfs
arvländer slöto ett skyddsförbund, och Rudolf
måste 1608 till sin yngre broder Mathias, som
han velat utestänga från tronföljden, avträda
Österrike m. m., utse honom till sin
efterträdare i Böhmen och 9 juli 1609
underteckna ett »majestätsbrev», som bekräftade
förordningen av 1575 och gav protestanterna
ytterligare en del förmåner. Samtidigt ingingo
katolska och protestantiska ständer en över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
