Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Casamicciola - Casa Miranda - Casanova, Giovanni Jacopo di Seingalt - Casas grandes - Casati, Gaetano - Casaubonus el. Casaubon, Isaac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Casa Miranda—Casaubonus
664
i härligt läge vid foten av Monte Epomeo.
För sina heta saltkällor (Gurgitello 64° C)
besökt som badort (mot gikt och reumatism).
Hemsöktes under 1800-talet av upprepade
jordbävningar, den svåraste 28 juli 1883, då
staden nästan förstördes. 3,375 inv. (1921).
Casa Mira’nda, grevinna, se Nilsson,
Christina.
Casanova [-nå’va], Giovanni Jacopo
di Seingalt, italiensk äventyrare,
skriftställare (1725—98). Född i Venezia, sattes han
att studera till präst men varnades på grund
av sitt leverne. 1743 lämnade han Venezia, var
en kort tid anställd hos en biskop och började
sitt äventyrarliv. Han besökte Neapel och
Rom, omhuldades i Konstantinopel av
Bon-neval (se d. o.) och blev, återkommen till
Venezia, teaterviolinist. Han förvärvade, även
genom påstådda ockulta färdigheter, den rike
senator Bragadinos ynnest, levde en tid i lyx,
besökte Paris och Wien, återkom 1753 till
Venezia men anklagades 1755, på grund av
sin intimitet med franska sändebudet Bernis,
för spioneri och insattes i blykamrarna. C:s
flykt s. å. grundläde hans ryktbarhet; anländ
till Paris 1757, tryckte han en beskrivning
därav (sv. övers. 1825). Bernis, nu
utrikesminister, gjorde honom till lotteridirektör, och
med löfte om föryngring pungslog C. den
73-åriga markisinnan d’Urfé. Tidigt hade den
spirituelle och flyktige italienaren börjat de
ändlösa galanta äventyr han nu fortsatte i
Holland, Tyskland, Schweiz — där han
besökte Voltaire — och Italien, över Petersburg
kom C. till Warschau, gjorde skandal,
nödgades 1766 fly därifrån, utvisades från Paris
1767, satt en tid i fängelse i Barcelona och
Ord, som saknas under
skrev där sin mycket lästa kritik (i 3 bd) av
Amelots venezianska historia. 1774 fick han
tillstånd att (som polisspion) återvända till
Venezia men blev 1782 utvisad. Efter
kringirrande i Tyskland, Norditalien och Frankrike
tänkte han ett ögonblick bli munk men
hamnade i stället 1785 som bibliotekarie hos greve
Josef Waldstein på godset Dux i Böhmen, där
han dog. — Under de 14 åren på Dux
författade C. på franska sina dramatiska,
välskrivna men cyniska memoarer, som nå till
1774 och äro rika på sedeskildringar. Först
utgivna i tysk övers. 1822—28, verkade de
så fantastiska, att man t. o. m. bestred C:s
existens. De äro emellertid i huvudsak
tillförlitliga och ha utgivits flera gånger i olika
länder men alltid i otillförlitliga och
retuscherade upplagor (en sv. uppl. i 5 bd 1919—20).
1923 påbörjades utgivning av originaltexten.
C. skrev även en historia om välvningarna i
Polen (»Istoria delle turbolenze della
Polo-nia», 3 bd, 1774; blott 4 ex. bevarade). —
Litt.: V. Ottmann, »Jacob C.» (1900); E.
May-nial, »C. et son temps» (1910); Ch. Samaran,
»Jacques C. Vénitien» (1914); K. Chlqdowski,
»Rokokomänniskorna i Rom och Italien»
(1917). B. H-d.
Ca’sas gra’ndes, sp., »stora hus», ruiner i
Arizona, U. S. A. Om dem se P u e b 1 o.
Casa’ti, G a e t a n o, italiensk
Afrikaresan-de (1838—1902). Var först officer, tog 1879
avsked som kapten och for till Sudan,
besökte 1880—83 njam-njam- och monbuttufolkeu
samt biträdde sedan Emin pascha att
försvara Ekvatorialprovinsen mot mahdisterna.
Han var 1886—88 Emins agent i Unjoro och
återvände 1889 med Emin pascha och Stanley
till östkusten. Hans reseskildringar, däribland
»Dieci anni in Equatoria e ritorno con Emin
Pasciä» (2 bd, 1891; tysk övers., 2:a uppl.,
1899), utgöra viktiga bidrag till kännedomen
om Ekvatorialafrika.
Casaubonus el. C as aubon [kazåba’],
I s a a c, klassisk filolog och protestantisk
teolog (1559—1614). Föddes i Geneve av
landsflyktiga franska föräldrar (hugenotter), var
1592—96 lärare där i
grekiska och 1596—99
professor i
Montpel-lier. Han kallades 1599
till Paris av Henrik
IV, som dock på grund
av katolikernas
reli-gionshat ej vågade ge
den lärde calvinisten
en urspr. i utsikt ställd
professur. I stället
fick han en pension
och blev 1604 kungl.
underbibliotekarie. I
Paris utsattes C. för ständiga katolska
omvändelseförsök, och efter Henrik IV :s död
försvårades hans ställning betydligt. Han begav
sig okt. 1610 till England och mottogs där med
stor välvilja av Jakob I, som gav honom en
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
