Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Castlereagh, titel - Castletown
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Castletown
688
på Irland och son till Ulstermagnaten R
o-bert Ste w art (1739—1821), som 1769—83
var led. av irländska parlamentet och inom
Irlands peerage 1795 upphöjdes till viscount
Castlereagh, 1796 till
earl och 1816 till
markis av Londonderry.
Släkten hade skotska
anor. C. gjorde 1790
sitt inträde i
irländska underhuset, där
han först slöt sig till
den frisinnade
oppositionen och bl. a. ivrade
för utsträckning av
katolikernas rättigheter
— ett intresse, som
han alltid i grunden
bibehöll; men den av franska revolutionen
framkallade jäsningen på Irland förde honom snart
över till de konservativa. 1797 blev han
tjänst-förrättande och 1799 ord. statssekreterare för
Irland. Han var under 1798 års
upprorsrörel-ser ett kraftigt stöd för vicekonungen,
markisen av Cornwallis, och utövade, när det
1800 gällde att genomdriva Irlands union
med Storbritannien, ett hänsynslöst
bestick-ningssystem. C. hade ivrigt förordat
katolikernas emancipation i samband med
unionens genomförande, och Georg III:s
bestämda vägran att godtaga detta reformförslag
vållade C:s avgång med hela Pitts ministär
mars 1801. I Addingtons ministär ingick C.
1802 som president i Board of control (för
Indien), kvarstod på denna post, då Pitt dec.
1804 ånyo blev premiärminister, och blev 1805
tillika krigs- och kolonialminister samt
vidtog i denna egenskap förberedelser till ett
kraftigare militärt ingripande från Englands
sida i kampen mot Napoleon. Efter den av
Pitts död (jan. 1806) föranledda
ministärförändringen övertog C. jämte Canning ledningen
av toryoppositionen i Storbritanniens och
Irlands förenade underhus, som han tillhörde
från 1800 till sin död. Mellan den
varmhjärtade, vältalige Canning och den stolte,
kylige aristokraten C. fanns föga sympati.
Den senares brist på talartalang överskyldes
av hans administrativa skicklighet, stora
arbetsförmåga och slagfärdiga självtillit. De
inträdde bägge 1807 i hertigens av Portland
ministär, Canning som utrikesminister, C. som
krigs- och kolonialminister. I denna egenskap
ombesörjde han skickligt utrustningen av
expeditionen mot Köpenhamn (1807) samt av
de till Pyreneiska halvön 1808 och 1809
avsända härarna, men efter den olyckliga
expeditionen till Walcheren (1809) var hans fall
givet. Då han fick veta, att hans
motståndare inom ministären under Cannings ledning
redan flera månader intrigerat för att få
honom avlägsnad, utmanade han Canning på
duell och sårade honom (sept. 1809), varefter
båda lämnade sina ministerposter. Mars 1812
blev C. utrikesminister och, sedan
premiär
ministern Perceval mördats (11 maj s. å.),
därjämte underhusets ledare. Faktiskt var
han därefter till sin död den brittiska
politikens ledare, fastän lord Liverpool bar
premiärministertiteln. Han fullföljde energiskt
och lyckosamt den brittiska diplomatiens
verksamhet som den sammanhållande och
pådrivande kraften i de europeiska makternas
sista stora koalition mot Napoleon. 1814
begav han sig själv över till kontinenten för
att hindra alla Napoleons försök att rädda
sin tron genom separatuppgörelser med några
av koalitionens medlemmar. Han var
närvarande vid kongressen i Chätillon (febr.—mars
1814), undertecknade fördraget i Chaumont
(1 mars) och första Parisfreden (30 maj s. å.)
samt infann sig till kongressen i Wien hösten
s. å. Med Metternich åvägabragte han (3 jan.
1815) ett hemligt fördrag mellan
Storbritannien, Österrike och Frankrike mot Rysslands
planer i Polen och Preussens i Saehsen.
Under »hundra dagarna» verkade han energiskt
för att tillintetgöra Napoleons nya välde och
var därefter en av undertecknarna av andra
freden i Paris (20 nov. 1815). 1818 deltog han
personligen i kongressen i Aachen. — C. var
alltför nyktert och kallt beräknande för att
omfatta de utopier, som inneburos i Heliga
alliansen, vilken han sarkastiskt kallade »ett
stycke sublim mysticism och nonsens». Hans
utrikespolitik under de närmast följande åren
har länge missuppfattats och klandrats såsom
alltför eftergiven mot de reaktionära
strömningarna. Faktiskt motarbetade han
konsekvent interventionspolitiken på kongresserna
i Troppau (1820) och Laibach (1821), vid vilka
Storbritannien representerades av hans
broder, lord Charles Stewart, och de
instruktioner han lät uppsätta för sig själv som brittisk
representant på kongressen i Verona (1822)
angåvo klart och tydligt grundlinjerna till
den politik, vilken sedermera blev Cannings.
överansträngd av arbete och missmodig över
den jäsande oviljan, som ministärens många
inrikespolitiska missgrepp framkallat, råkade
C. på sommaren 1822 i ett uppenbarligen
abnormt själstillstånd, och i ett obevakat
ögonblick avhände han sig på släktgodset North
Cray i Kent livet med en pennkniv. Brodern,
lord Charles Stewart, utgav 1848—53 i 12 bd
»Memoirs and correspondence of viscount
Castlereagh», i fortsättningen med titel
»Correspondence, despatches, and other papers of
viscount Castlereagh», men denna samling är
ofullständig. — Litt.: Sir A. Alison, »Lives
of lord Castlereagh and sir Charles Stewart,
second and third marquesses of Londonderry»
(3 bd, 1861); en därav föranledd essä i
Quar-terly Review 1862 av sedermera lord
Salis-bury (omtr. i »Biographical essays by the late
marquess of Salisbury», 1905); lady
Londonderry, »Robert Stewart, viscount C.» (1904);
Webster, »The foreign policy of lord C., 1815
—1822» (1924). V. S-g.
Castletown [kä’sltaun], eng. stad på s
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
