Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cavos, Catterino - Cavour, Camillo Benso di - Cavourkanalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Cavour—Cavourkanalen
724
rar. Han komponerade bl. a. operorna
»Ru-salka», »Hjälten Ilja», vari för första gången
ryska folkmelodier kommo till användning,
och »Ivan Sussanin» med samma ämne, som
Glinka senare behandlade i »Livet för tsaren».
Cavour [kavo’r], C a m i 11 o Benso di,
greve, ital. statsman (1810 10/s—61 ®/e). Född
i Turin och tillhörande en gammal
piemonte-sisk adelssläkt, inträdde C. 1826 som
underlöjtnant i Sardiniens armé, som han dock
lämnade redan 1831. Sedan ägnade han sig
åt skötseln av familjens egendomar,
företog flera resor till Frankrike och England
och studerade särskilt det engelska
samhällsskicket. Missnöjd med den rådande
reaktionen i konungariket Sardinien, uppsatte C.
1847 jämte meningsfränder tidningen II
Ri-sorgimento (Uppståndelsen), som kämpade för
liberala idéer och Italiens enhet samt fick
stort inflytande. C. var en av
upphovsmännen till Sardiniens fria författning av 5
mars 1848, gillade kriget mot Österrike s. å.
men tappade icke modet efter dettas
olyckliga utgång. 1848 hade han invalts i
deputeradekammaren, där han blev en av högra
centerns ledare; han föll igenom i jan. 1849
men återvaldes i juli och representerade sedan
Turin till sin död. I okt. 1850 inträdde han
som jordbruks-, handels- och marinminister i
d’Azeglios kabinett och blev 1851 även
finansminister. För att skaffa regeringen stark
majoritet knöt han förbindelse med ledaren för
den radikala delen av centern, Ratazzi, det
s. k. »connubio» (giftermålet), men då detta
skett utan d’Azeglios vetskap, måste C. i maj
1852 avgå. S. å. företog han en resa till
England och Frankrike och lyckades intressera
Louis Napoléon för sina planer. I nov. 1852
blev han konseljpresident och därjämte
finans-, handels- och jordbruksminister.
C:s mål var Italiens enhet, men detta
kunde ej nås utan genom stark ledning och en
främmande makts hjälp till att driva ut
österrikarna ur Italien. C. genomförde därför en
rad reformer i Sardinien, stödde industrien,
byggde järnvägar, reducerade kyrkogods och
utvecklade armé och flotta. Samtidigt drev
C., som 1855 övertog utrikesdepartementet
och ständigt dessutom hade ledningen av ett
eller annat departement, en energisk ehuru
ofta ränkfull yttre politik och genomdrev
1854 i kamrarna Sardiniens deltagande i
Krimkriget (förbund med västmakterna 26
jan. 1855, krigsförklaring mot Ryssland 4
mars s. å.). Därigenom vann han
västmakternas sympati och kunde på fredskongressen
1856 peka på kontrasten mellan det fria
Sardinien och de övriga italienska staterna.
Förhållandet till Österrike blev emellertid
alltmera spänt. I juli 1858 hade C. med
kej-sar Napoleon en sammankomst i badorten
Plombières, varvid C. fick löfte om
Frankrikes hjälp mot österrikarna, dock mot
vederlag: om Sardinien finge Lombardiet och
Ve-nezien, skulle Frankrike få Savojen och Nizza
(som 1793—1814 hade tillhört Frankrike).
Franske kejsarens kusin, prins Napoléon,
skulle därjämte få Viktor Emanuels dotter
Clothilde till gemål. Sardinien bedrev nu
omfattande rustningar och efterkom icke
Österrikes fordran att ställa sin armé på fredsfot,
varför Österrike förklarade Sardinien krig i
april 1859. Frankrike kom till Sardiniens
hjälp, österrikarna blevo slagna vid Magenta
och Solferino, invånarna i de mellanitalienska
furstendömena reste sig och valde Viktor
Emanuel till konung. Napoleon började
emellertid frukta, att Sardiniens välde skulle bli
för stort, och avslöt med kejsar Frans Josef
fredspreliminärerna i Villafranca (12 juli
1859), varigenom Österrike blott avträdde
Lombardiet till Frankrike, som i sin ordning
överlät det till Sardinien. C. protesterade,
utträdde ur ministären men tog 23 jan. 1860
åter makten (som konseljpresident, utrikes-,
inrikes- och marinminister). I mars s. å.
förenades Parma, Modena, Romagna och Toscana
med Sardinien, men Savojen och Nizza
avträddes till Frankrike; överallt gav
befolkningen genom folkomröstningar med
överväldigande majoritet sitt bifall till
förändringarna. Genom samverkan med folkhjälten
Ga-ribaldi och dennes friskaror, som C. officiellt
ogillade, befriades Sicilien och större delen av
Neapel från bourbonerna; Viktor Emanuels
här besatte Markerna och Umbrien, förenade
sig sedan med Garibaldis trupper, och i febr.
1861 var hela Italien, med undantag av
Ve-nezien och Rom med närmaste område,
förenat till ett rike. 14 mars 1861 utropades
Viktor Emanuel till Italiens konung; C. blev
landets förste konseljpresident och
utrikesminister. De sista årens övermänskliga
ansträngningar hade emellertid undergrävt hans hälsa,
och han avled i Turin 6 juni 1861 efter blott
några dagars sjukdom. Han hade då i det
närmaste nått sitt mål; Venezien införlivades
1866 och Kyrkostaten 1871 med Italien. Länge
hade Italiens enhet varit ett önskemål, genom
C. blev drömmen verklighet, med folkets vilja,
utan revolutioner.
Litt.: C:s »Discorsi parlamentari», utg. av
Massari (12 vol., 1863—80); »Lettere edite ed
inedite», utg. av Chiala (6 vol., 1883—87;
tillägg av Berti 1889 och Mayor 1895; 3:e
uppl. 1913 ff.); De la Rive, »Le comte de C.»
(1863); H. Wieselgren, »C., Italiens befriare»
(1884); E. af Wirsén, »C.» (i Ord och Bild,
1911); Thayer, »The life and times of C.» (2 bd,
1912); Matter, »C. et 1’unité italienne (avant
1848)» (1922). Bibliogr. av Buzziconi, »La
bibliografia di C.» (1898). — C:s porträtt
återges på vidstående plansch. A. A-t.
Cavourkanalen [kavo’r-], bevattningskanal
i n. Italien, från Po vid Chivasso till Ticino
vid Galliate. C. korsar många floder, såsom
Dora Baltea och Sesia, samt förser flera
mindre kanaler med vatten. Hela
kanalsystemets bevattningsområde är omkr. 2,500
kvkm, C:s längd 82,3 km. Grävdes 1862—69.
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
