Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Columbus, Christofer (Christoforo Colombo, Cristóbal Colón)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1265
Columbus, Chr.
1266
täckte Jamaica 5 maj och styrde sedan ånyo
över till Kuba. Då kusten böjde av i
sydvästlig riktning (två dagsresor från Kubas
sydvästspets, Kap San Antonio), beslöt han att
vända om och lät sitt manskap högtidligen
besvärja ett protokollsmässigt uppsatt
dokument, att Kuba var ett fastland, icke en ö.
Ät sin yngre broder, Bartolommeo, som nu
ankommit till Haiti, överlämnade han
förvaltningen av den nya, oroliga kolonien och
skyndade själv hem till Spanien för att
utrusta en ny expedition. 11 juni 1495 landade
han i Cädiz.
C. mottogs denna gång med begynnande
misstro och avundsjuka. Drottningen blev
honom dock alltjämt bevågen, ehuru kriget
med Frankrike fördröjde utrustningen av
hans nya expedition. Först i maj 1498
anträdde C. med 6 skepp sin tredje resa. Han
närmade sig denna gång ekvatorn och styrde
från Kanarieöarna och Kap Verdeöarna mot
s. v. På 17 dagar uppnådde han Antillerna och
fann 31 juli ön Trinidad. S. om denna ö
följde han ekvatorialströmmen förbi Orinocos
delta in i Pariaviken och därifrån genom det
s. k. Drakgapet ut i Karibiska havet. Den
starka strömmen bragte fartygen i stor fara
och gav C. idén till nya fantastiska teorier.
Så trodde han, att den flod, som sände ut så
stora massor av sötvatten i havet, måste vara
en av paradisfloderna. Vid ön Margarita
(Venezuela) avbröt han färden längs
Sydamerikas nordkust och styrde norrut till Haiti,
där under tiden hans broder Bartolommeo
grundlagt en ny stad, San Domingo, den
äldsta av européer anlagda stad i Amerika, som
ännu består.
De båda följ, åren voro för C. de svåraste
i hans liv, och de betydde sammanstörtandet
av hans maktställning. Han hade överskattat
sin förmåga, då han jämte rangen av spansk
amiral gjorde anspråk på ställningen som
ståthållare och vicekonung. Kolonien fann
han i fullt uppror, rebellerna hade satt sig
i förbindelse med moderlandet och underläto
ej att skildra den genuesiske främlingens
dåliga förvaltning som orsaken till koloniens
olyckor. Då oredan växte och C. alltmer
blottade sin oförmåga som koloniens ledare,
sände de spanska monarkerna i aug. 1500
en undersökningsdomare, Bobadilla, till Haiti,
försedd med kunglig fullmakt. Denne
gynnade C:s motståndare och sände honom och
hans bröder i kedjor till Spanien i nov. 1500.
I Spanien väckte vicekonungens
förödmjukelse oerhört uppseende och gjorde på
monarkerna ett pinsamt intryck. De gåvo genast
befallning att försätta upptäckaren i frihet
och bevisa honom alla tillbörliga
hedersbetygelser. Men som en bruten man kom C. till
hovet i Granada, och han övervann aldrig den
smälek, som drabbat honom. Monarkerna
be-slöto att hemkalla Bobadilla och att utsända
till Västindien en opartisk domare, Nicolas de
Ovando, som 1502 avgick dit med en stor
flotta och en betydande truppstyrka. Lugnet
återställdes i kolonien, men C. återfick ej
vidare förvaltningen över sina länder. Dock
bibehöll han sina inkomster och rättigheter.
1498—1502 hade betydelsefulla geografiska
upptäckter (Brasilien m. m.) gjorts på
Sydamerikas fastland och östra sjövägen till
Indien upptäckts. Uppgiften för C:s nästa,
fjärde resa blev nu att mellan Kuba och
Sydamerikas fastland söka en genomfart västerut.
På denna färd, som företogs från Cädiz 9 maj
1502 med fyra små skepp, medföljde hans
säkra stöd, brodern Bartolommeo, jämte sonen
Fernando. C. anlöpte San Domingo på Haiti
men vägrades av ståthållaren Ovando att
landstiga. 14 juli seglade han vidare västerut
mellan Kuba och Jamaica samt nådde i
sydvästlig riktning 30 juli den lilla ön Guanaja
i Hondurasviken, ej långt från nuv. staden
Trujillo. Där stötte han på Nya världens
första kända kulturfolk, mayaindianer från
Yucatan, av vilka han fick anvisning på ett
guldland i s., Veragua. C. trodde sig nu segla
utmed de klassiska författarnas »gyllene
halvö» (Chersonesus aurea), d. v. s. halvön
Malacka, som stängde honom från Ganges.
Färden, som blev ytterst farlig, gick österut
utmed den flacka kusten. I Ohiriquibukten,
där kusten blev mera bergig, fick C. den
första dunkla underrättelsen om ett stort vatten
på andra sidan, alltså första meddelandet om
Stilla oceanens närhet. En rasande storm
drev honom förbi Veragua till näset vid
Panama, där han måste kvarligga en hel månad
för storm och oväder. Två fartyg gingo
förlorade. Med återstoden nåddes Darienbukten,
men därifrån nödgades C. anträda återresan.
Han förmådde taga sig över till Jamaica
men måste där sätta fartygen på land för att
rädda livet. Först efter ett års förlopp fick
man efter svåra umbäranden i juni 1504 hjälp
från San Domingo. Så återvände C. för sista
gången från Nya världen till Spanien och
landade i nov. s. å. i Cädiz.
Samma månad dog C:s gynnarinna,
drottning Isabella, och konung Ferdinand
intresserade sig föga för de »indiska»
angelägenheterna. Förvaltningen av de transatlantiska
länderna kostade pengar och människoliv, och
klimatet skördade sina offer. Någon
hänförelse för Nya världens skatter fanns ej mer.
C. förlorade sina privilegier och hedersposter
men levde under någorlunda goda villkor i
Sevilla. Man erbjöd‘honom i utbyte mot hans
vicekonungadöme besittningar i Spanien, men
därpå gick han ej in. Så tillbragte han sjuk,
nedböjd och ensam de sista åren av sitt liv
och dog 20 maj 1506 i Valladolid. Hans
kvarlevor bisattes först i franciskanklostret där,
sedan i klostret Santa Maria de las Cuevas
vid Sevilla men fördes 1537 till San Domingo.
De uppges ha 1796 överflyttats till domen i
Habana och efter spansk-amerikanska kriget
1898 till katedralen i Sevilla; det har
emellertid påståtts, att vid flyttningen 1796 en
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
