Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri (el. Allighieri) - Dantjenko - Danton, Georges Jacques - Danviks hem - Danviks hospital
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
Dantjenko—Danviks hospital
522
sta gången sin berömde landsmans
kvarlevor tillbaka men fingo då och senare avslag
(sist 1864). Då 1520 påven Leo X som
Raven-nas härskare befallt, att D:s ben skulle
utlämnas till Florens, fann man i sarkofagen
blott tre fingerleder. — Ravennabor hade
hemligen dolt D:s kvarlevor i en mur, där
de återfunnos först 1865, då D:s
600-årsjubi-leum skulle firas och mausoleets omgivningar
ordnades. I Florens upprestes 1829 ett
ceno-tafium över D. i kyrkan Santa Croce, och på
torget framför kyrkan avtäcktes 1865 en
Dan-testaty av Pazzi. Om D:s utseende och de
bilder av D., som finnas, se Holbrook,
»Por-traits of Dante from Giotto to Raphael»
(1912). — D:s porträtt återges på planschen
vid sp. 516. — Redan 1373 upprättades i
Florens en lärostol för tolkningen av »Divina
Com-media»; till dess förste innehavare kallades
Boccaccio. Pisa, Bologna, Milano m. fl.
italienska städer följde Florens’ exempel. För
att främja Dantestudiet ha bildats flera
sällskap, av vilka de förnämsta äro Die deutsche
Dante-Gesellschaft, bildat 1865, Dante society
i Cambridge, Mass., bildat 1880, samt Societä
Dantesca italiana, bildat 1888 i Florens med
huvuduppgift att utge kritiska uppl. av D:s verk.
Dantjenko, se Nemirovitj-Dantjenko.
Danton [dätå’], Georges Jacques,
fransk revolutionsman (17 5 9 26/i0—94
Var född av småborgar familj i Arcis-sur-Aube
(Champagne), kom 1780 till Paris, köpte
1787 ett advokatämbete och vann förtroende.
Han höjde sig snart till betydande lokalt
ledarskap i det starkt revolutionära
kordeiier-distriktet och hade andel i bildandet av
kor-delierernas klubb (se d. o.). Från att vara en
revolutionens agent blev D. en av dess ledare i
det blodiga upplopp 9—10 aug. 1792, som efter
hertigens av Braunschweig okloka manifest
(se Frankrike, historia) medförde
konungafamiljens fängslande och inrättandet av den
revolutionära »kommunen». I det nybildade
»conseil exécutif» blev D. justitieminister och
chef. Utan att ha önskat septembermorden
gjorde han intet för att hindra dem, därvid
säkerligen ledd också av valtaktiska skäl.
Invald i konventet, slöt han sig till Berget; som
minister avgick han först okt. 1792. En jätte
med dånande stämma men avskräckande
vanställt ansikte (koppärrig, fick i barndomen
överläppen uppfläkt och näsbenet krossat), var
D. en folktribun, som kastades mellan
våldsamma, tändande kraftutbrott och en lättjefull
njutningsmänniskas passivitet. Cynisk och dock
till en viss grad godhjärtad, var han ett rov
för ständiga, mattande konflikter mellan sitt
temperament och en visserligen idélös men
praktiskt klarsynt opportunism. D. drog sig
icke för att rikta sig själv, mottog penningar
från hovet, hade nära förbindelser med
hertigen av Orléans och brast som minister i
kassaredovisning. Ej ovillig att söka rädda
Ludvig XVI och senare, av utrikespolitiska
skäl, drottningen, röstade han dock, då
proces
sen mot Ludvig väl igångsatts, för dennes död.
Eldande manade D. till försvar mot landets
fiender. Invald i välfärdsutskottet mars 1793,
skötte han klokt
utrikespolitiken, genomdrev 13 april
ett konventsbeslut
mot inblandning
i andra makters
styrelseformer och
sökte närma sig
småstaterna, bl. a.
Sverige. Trots
närmanden avvisad av
girondisterna,
medverkade han till
deras fall 2 juni 1793
men ryckte härmed
undan ett stöd för
sin egen reaktion
mot skräckväldet,
som tagit i bruk det
revolutionstribunal, vars inrättande D.
genomdrivit mars s. å. för att minska
möjligheten till pöbelmassakrer. Sedan D. juli s. å.
gift om sig, började han ledsna på det politiska
livet, drog sig alltmer undan och lämnade
t. o. m. en tid Paris. Från juli var han ej
längre i välfärdsutskottet och såg sitt
inflytande minskas under starka angrepp. Vid
demagogernas ömsesidiga utgallring medverkade
D. till Héberts fall men kom själv näst
i tur. Robespierre och S:t Just läto häkta
honom 31 mars 1794. Då domstolen vacklade
under hans lidelsefulla försvar, avskar ett
dekret honom möjligheten att fortsätta
detsamma. D. giljotinerades jämte sina
anhängare Lacroix, Desmoulins, Fabre d’Églantine,
m. fl. — Litt.: L. Madelin, »D.» (1914; sv.
övers. 1917); A. Mathiez, »Études
robespier-ristes», 1—2 (1917—19) och »D. et la paix»
(1918). D:s »Discours» äro utg. av A. Fribourg
(1910). B. H-d.
Danviks hem, se Danviks hospital.
Danviks hospital, en stiftelse, sammanslagen
1527 av de i Stockholm varande medeltida
stiftelserna Helgeandshuset (på
Helgeandsholmen), S:t Görans hospital (i trakten av
Johannes’ kyrka), Själagården (vid
Skärgårdsgatan) samt Söndags- och Fredagsallmosan.
1531 tillkom Gråbrödraklostret på
Gråmunke-holmen (nuv. Riddarholmen) och 1533 S:ta
Klara kloster (vid nuv. Klara kyrka). De
sammanslagna stiftelserna benämndes
helge-andshus el. hospital. De ägde många gårdar
jämte en kvarn i Norrström i Stockholm samt
många hemman, lägenheter och kvarnar på
landet. Större delen av gårdarna i Stockholm
har försålts. Hemman, lägenheter och
kvarnar på landet ha dels försålts till skatte, dock
med bibehållande av frälseräntan, dels ock
upplåtits med ständig besittningsrätt. Som
alla hospitalets fastigheter äro av frälsenatur,
äger stiftelsen lösningsrätt vid köp av dessa
fastigheter. Då hospitalet icke begagnar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
