Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Geer, Robert Wilhelm - Degel - Degelprov - Degelstål - Degeneration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
De Geer, S___Degeneration
622
Sprengtporten i Savolaks, tog 1783 avsked ur
krigstjänst med överstes rang, blev s. å. vice
landshövding i Kymmenegårds län och 1785
landshövding. Genom sin forne chef stod han
i förbindelse med de finländska
självständig-hetsmännen och uppges ha varit påtänkt till
lantmarskalk vid den lantdag dessa 1788
är-nade sammankalla. Utan att direkt ha
engagerat sig i förrädiska stämplingar blev han
avskedad av Gustav III och levde på sitt
gods Tervik i Pernå, tills han 1808 deltog i
rådplägningar med landsmän i Petersburg
och 1809 blev lantmarskalk vid Borgå
lantdag. Efter dess slut upphöjdes han i grevligt
stånd. Ehuru han icke spelat någon
nämnvärd politisk roll, kallades D. s. å. till led.
av regeringskonseljen i Finland och främste
led. av ekonomiedepartementet. H. E. P.
De Geer [do jä’r], Sten, friherre, geograf
(f. 1886 26/4), son till G. J. D. Blev fil. dr i
Uppsala 1911, var docent i geografi i Uppsala
1911—12 och är sedan 1912 docent vid
Handelshögskolan i Stockholm och t. f. lärare i
geografi vid Stockholms högskola. Han har
företagit studieresor bl. a. till Amerika,
författat många geografiska uppsatser i olika
tidskrifter och särskilt gjort sig känd för sina
efter »prickmetoden» konstruerade
befolknings-kartor. Bland större arbeten märkas
»Klarälf-vens serpentinlopp och flodplan» (1911),
»Befolkningens fördelning i Sverige» (1919) och
»Det nya Europa» (1922; ny uppl. 1926). O. Sju.
Degel, ett mer eller mindre koniskt,
cylindriskt eller 3—4-kantigt kärl, varuti ämnen
kunna upphettas till höga temperaturer.
Deg-lar tillverkas av olika material: metaller
(järn-, koppar-, platina- och
sil-। verdeglar), eldfast sandblandad
lera (de vanliga hessiska
deglar-। na), grafitblandad lera
(grafit-deglar), eldfast lera, blandad med
bränd sådan (de s. k.
chamotte-deglarna vid glasbruken),
porslinslera o. s. v. Deglar, som måste
uthärda mycket höga
temperaturer, tillverkas av kalcium-,
magnesium-, aluminiumoxid el. andra
oxider med hög smältpunkt. Genom tillsats
av aluminium till stål erhållas även vid högre
temperaturer syrebeständiga deglar. I. B.
Degelprov, undersökningsmetod för
utrönande av järnhalten samt beskicknings- och
smältningsförhållandena hos järnmalmer.
Provet utföres i en liten ässja, vari inställas
5—6 små, med kolpulver infodrade deglar, i
var och en av vilka invägts 1 g pulvriserad
malm jämte beskickningsämnen. Omkring och
ovanpå deglarna fylles ässjan med fina kol,
vilka antändas, varpå bläster med i början
svag, sedan allt starkare pression pådrages.
Malmen i de olika deglarna blandas med
sådana beskickningsämnen, som kunna antagas
vara erforderliga för malmens smältning, i
olika proportioner. Om beskickningen varit
rätt avpassad och smältningen följaktligen
kunnat försiggå regelbundet, finner man efter
blåsningens slut i degelns botten en liten
tack-järnskula eller s. k. regulus, vars vikt anger
malmens järnhalt, och därovanpå en
slaggkula. Genom att iakttaga de olika slaggernas
utseende och jämföra dem med varandra kan
man, eventuellt efter förnyade
provsmältningar, bestämma den vid malmens smältning
i masugnen lämpligaste beskickningen. E.S.B.
Degelstål, stål, framställt genom smältning
i degel. Tillvägagångssättet började av
uppfinnaren, engelsmannen Benjamin Huntsman
(1704—76), användas i Sheffield. Därifrån spred
det sig över hela världen och utgjorde länge
den enda eg. stålframställningsmetoden. Till
råmaterial nyttjades urspr. blott brännstål,
som avslogs i bitar och sorterades efter
kol-halt, varefter varje särskild kolhalt nedsmältes
för sig. Numera brukas även blandningar
dels av tackjärn och stångjärns avhugg samt
dels av kolstybb och stångjärnsavhugg.
Alltsedan degelprocessen uppfanns och allt
fortfarande, anses det av Dannemora vallonjärn
framställda brännstålet vara det yppersta
råmaterialet för degelsmältning, och det finaste
Sheffieldstålet är framställt av uteslutande
sådant material. — Äldsta typen av
degel-smältugnar består av ett under verkstadsgolvet
förlagt rektangulärt smältrum av omkr. 1 m
djup och 60X60 cm yta. Ugnsrummets botten
utgöres av järnstänger, tjänstgörande som
eld-stadsrost. I detta smältrum nedsättas
deglarna, vanl. grafitdeglar, på plattor av
eldfast lera, chargeras samt förses med tätt
slutande lock. Därpå fylles ugnsrummet mellan
deglarna med koks, som antändes. Koks
på-fylles efter behov, och draget i skorstenen
regleras så, att en lämplig smältningsvärme
erhålles. Nedsmältningen av en eharge av
30—40 kg plägar taga en tid av 3—5 tim.
Degeln upptages efter avslutad smältning ur
ugnen, och stålet tömmes, sedan slaggen
av-skummats, i tackjärnsformar på vanligt sätt.
I st. f. dessa äldre ugnar för direkt eldning
med koks brukas numera vanl. gaseldade,
regenerativa ugnar, vari deglarna ställas på
den plana bottnen. En egendomlig
modifikation av degelsmältningsprocessen, den s. k.
Uchatiusmetoden, tillämpas vid
Vikmanshyt-tans degelstålverk i Dalarna. Metoden,
uppfunnen 1856 av österrikiske översten Franz
v. Uchatius och införd i Sverige 1859, består
i att granulerat tackjärn och malm
nedsmältas i degeln, varvid malmens syrehalt
bortfärskar så mycket av tackjärnets kol, att
stål med önskad kolhalt återstår. D. äger
bland stålsorter sedan gammalt välgrundat
rykte för att äga högsta kvalitet. (E. S. B.)
Degeneration (lat. degenerätio, urartning,
försämring). 1. Rasförsämring; se
Rashygien. — 2. Normalt sönderfallande av en
kroppsdel, t. ex. av grodlarvernas stjärt. — 3.
Sjuklig förändring av kroppens vävnader,
varigenom cellerna bli mer el. mindre odugliga
för sina normala förrättningar. Man skiljer
Porslinsdegel
med lock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
