Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dujardin, Félix - Dujardin, Karel - Duk - Dukagångsvävnad el. Dukagångssnår - Dukas (kejsare) - Dukas (historiker) - Dukas, Paul - Dukat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Dujardin, K___Dukat
86
slutade som prof, i detta ämne i Rennes.
D. utgav för sin tid utmärkta arbeten om
protozoer och inälvsmaskar. Mest känd är
han som motståndare till C. G. Ehrenbergs
(se d. o.) lära om infusorierna som
»fullkomliga organismer»; enl. D. bestå de av en
homogen massa (»sarkoden»), som är bärare av
de olika livsfunktionerna, en uppfattning, på
vilken sedermera celläran byggde vidare —
med användande av ordet protoplasma i st. f.
sarkod. T. O.
Dujardin [dy^ardä’], Karel, holländsk
målare och etsare (1622—78). Besökte i
ungdomen Italien, var 1650 i Amsterdam,
verkade sedan där och 1656—58 i Haag, reste
1674 till Italien (Livorno, Rom) och dog i
Venezia. Målade under inflytande av N. P.
Berchem och P. Potter idylliskt uppfattade
italienska flod- och ruinmotiv med staffage
av herdar, vandrare och ryttare, vidare
genrebilder, porträtt och några religiösa
kompositioner. Nationalmuseum äger flera arbeten
av D. H. W-n.
Duk. 1. En bredd av segelduk el. flaggduk.
Ett segels och en flaggas storlek angives
genom dukantalet, som betecknar bredden. Man
säger t. ex., att ett segel innehåller 16 d.,
och man talar om en tolvduks flagga. (ö-g.)
2. Vid nattvardsgång beteckning för en
omgång nattvardsgäster, d. v. s. det antal, som
samtidigt knäböjer vid altardisken för att
undfå sakramentet. R. G.*
Dukagångsvävnad el. Dukagångssnår
(av snärja), svensk allmogevävnad, framställd
på så sätt, att de tjocka, olikfärgade inslagen
inplockas för hand el. snärjas kring
varptrådarna och bilda figurer, medan bottenväven
bildas av finare inslag, som i tvåskaftbindning
invävas 4 el. flera mellan varje snärjskott.
Den rätt glesa varpen (vanl. omkr. 6 dubbla
trådar per cm) består av starkt linne- el.
bomullsgarn. — En efterhärmning med nålen
av denna vävnadsart kallas
dukagångs-s ö m. G. A. W.*
Dükas, tillnamn för två östromerska
kejsare, Konstantin X (reg. 1059—67) och Alexios
V (reg. 1204). Jfr östromerska riket.
Dükas, bysantinsk historiker under senare
delen av 1400-talet. Var grek
till börden, anställd som
diplomat hos de på Lesbos
härskande genueserna och skrev
ett ytterst värdefullt
historiskt verk om det bysantinska
rikets sista tid (det omfattar
åren 1341—1462). Det präglas
av åskådlighet, vederhäftighet
och den utomståendes
objektivitet. D:s språk, uppblandat
med turkiska och italienska
lånord, är en kompromiss
mellan bysantinskt
skriftspråk och vulgärgrekiska.
Verket har utgivits av bl. a.
J. Becker (1834). V.Lm.‘
Dukas [dyka’], Paul, fransk tonsättare
(f. 1865). Vann 1897 sin stora berömmelse
genom den symfoniska dikten »L’apprenti
sor-cier» med motiv från Goethes »Zauberlehrling»
(Sthlm 1903). Hans 1907 på Opéra-comique
uppförda lyriska drama »Ariane et
Barbe-bleue» ställes jämte Debussys »Pelléas et
Mé-lisande» som franska operans främsta verk i
nutiden. Av hans övriga verk märkas en
symfoni i C dur (1896), en pianosonat i Ess dur,
en symfoni i tre satser efter Shakespeares
»Stormen», »Variationer», »Interlude» och
»Fi-nale» över tema av Rameau (1903) m. fl. D.
har närmast utvecklat sig ur
Wagnerrikt-ningen men har sedan skapat sin egen stil.
Särskilt inom orkesterkoloriten är han
mästare. Biogr. av G. Samazeuilh (1913). T. N.
Dukät (it. duca’to), ett guldmynt, som
började präglas i Venezia 1284 av dogen
Giovanni Dandolo (1280—89), officiellt
benämndes zecchino (av it. zecca, mynthus, myntverk)
men populärt fick namnet ducatus (i svenskan
m. fl. språk dukat), emedan omskriften på
myntets frånsida, vilken bar Frälsarens bild,
slutade med detta ord (»sit tibi, Christe,
da-tus, quem regis, fste ducatus» el. »Dig, o
Kristus, vare givet detta hertigdöme, som Du
regerar»). På grund av Venezias vidsträckta
handelsförbindelser kom detta myntslag att
användas i den allmänna rörelsen vida
omkring, och d. blev ett gemensamt namn för
alla de guldmynt från olika länder, som hade
den venezianska d:s vikt (omkr. 1h lod) och
halt (23 karat 6—8 grän). — Av dessa blev
den holländska d. den allmännaste. Den
började präglas på 1300-talet, och dess typ har
ända till våra dagar bibehållits oförändrad.
— D. slogos icke endast enkla utan även
dubbla och tredubbla samt fem- och tiodubbla,
s. k. halva och hela imperialer eller
portugalöser. Även förekommo halva
och fjärdedels d., ja, 1/32- (s. k. Lrøsen-)dukater
(i Nürnberg och Regensburg). De högre
dukat-valörerna torde emellertid blott
undantagsvis ha varit avsedda för den allmänna
rörelsen. De flesta dylika voro s. k. praktmynt,
avsedda att vid högtidliga tillfällen utdelas
som minnesgåvor åt framstående personer.
Tiodubbel dukat (hel imperial, portugalös). Praktmynt, slaget 1628 för
ärkebiskop Paris av Salzburg till minne av en helgontranslation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
