Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egeiska havet el. Grekiska arkipelagen - Egeisk kultur el. Prehellensk kultur - Stenåldern - Bronsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Egeisk kultur
344
Kreta och till samma öbåge hörande mindre
öar samt står i n. ö. genom Dardanellerna,
Marmarasjön och Bosporen i förbindelse med
Svarta havet. Längdsträckningen är nord—
sydlig, omkr. 670 km; de v. och ö. kusterna
komma varandra närmast vid omkr. 38° n. br.
genom Attikahalvön i v., Klazomenehalvön i
ö. På grekiska sidan tränger havet med ett
flertal djupa vikar (Argolis-, Egina-,
Petalii-vikarna m. fl.) in i fastlandet, i n. framskjuter
från makedoniska kusten den tretungade
Chal-kidikehalvön, och särskilt på mindreasiatiska
kusten följa varandra i tät växling bukter,
halvöar, vikar och uddar. I nära anslutning
till Ättika och Mellangrekland ligger det
långsträckta Eubea, s. ö. om Eubea och Ättika
sträcka sig Kykladerna mot s. ö. inemot
asiatiska sidan, utefter denna märkas Sporaderna
och i n. Lesbos, i n. v. de enstaka liggande
Lemnos, Imbros, Samothraki, Thasos m. fl., vid
grekiska kusten Norra Sporaderna.
Kreta-havet i s. närmast n. om Kreta är öfritt, och
där finnas betydande havsdjup (intill 3,423
m); i allm. är djupet dock ej över 1,000 m,
och Kykladerna och övriga öar stiga upp
från höga undervattenssocklar. över havet
råda sommartiden, under klar och blå
himmel, nordanvindar (etesios), ibland farliga
stormar, om vintern (dec.—mars) östliga och
nordöstliga vindar, kastvindar, hagel och regn,
vår och höst föränderliga vindar. E. är
Medelhavets senast uppkomna bäcken, huvudsaki.
bildat genom instörtningar under tidig
kvar-tärtid; öarna äro de högsta delarna av det
forna fastlandet (jfr Medelhavet). A. B-n.
Egèisk kultur el. Prehel lensk
kultur, benämning, som avser kulturen under
stenåldern och bronsåldern kring Egeiska
havet, främst på Greklands fastland (till
Make-doniens gräns) och på de grekiska öarna med
Kreta men även, i något vidsträcktare
mening, på delar av Mindre Asiens västkust med
Troja (se d. o.).
Stenåldern. Med hänsyn till den äldsta,
s. k. paleolitiska, stenåldern är Grekland så
gott som outforskat och synes vara
ytterligt fyndfattigt. Från den yngre, den
neo-litiska, stenåldern finnas fynd, huvudsaki.
från Tessalien, med anknytningspunkter till
Donauländernas och Kretas steoålderskultur.
Med utgångspunkt från det keramiska
materialet talar man om två i Tessalien på
varandra följ, huvudepoker, uppkallade efter
fyndorterna Sesklo och Dimini. De äldsta
boplatserna voro obefästa, möjl. skyddade av en
jordvall. Husen voro runda hyddor, byggda
som klinhus, d. v. s. väggarna bestodo av med
lera tätade risbäddar, el. ock voro de fyrsidiga
med en undre, låg stenmur och en övre
klin-vägg. Vid början av den andra neolitiska
perioden uppkommer megarontypen —
ett huvudrum och en av två anter (se A n t)
bildad förhall samt stundom ett bortre rum
—, vilken fortlever genom de följande
seklerna och ur vilken det grekiska templet
Ord. som saknas under E, torde sökas under Ä.
Bild 1. Förrådsrum i palatset i Knossos med stor»
lerkrukor för lagring av vin och spannmål.
växer fram. Kretas stenålder känner man
bäst genom det många m djupa neolitiska
skiktet under Knossos’ palats (se nedan).
Grottboningar äro kända från Kreta och
andra delar av området. Vid stenålderns slut
står Kreta under inflytande av den högt
stående egyptiska kulturen, som framför allt
förmedlar kunskapen oro metall. Det är
kontakten med denna tidsbestämda kulturvärld,
som ger den främsta möjligheten att
kronologiskt fixera de följande skedena inom den
egeiska kulturen.
Bronsåldern (omkr. 3000—1200 f. Kr.). Den
rika kretensiska bronsålderskulturen brukar
efter sagokonungen Minos (se d. o.) kallas
m i n o i s k, och man uppdelar den i
tidig-m i nois k (3000—2000 f. Kr.),
mellan-m i n o i s k (2000—1600) och senminoisk
tid (1600—1200). Som motsvarighet därtill
indelar man, med bibehållande av samma tre
tidsskeden, det grekiska fastlandets äldsta
epoker i tidig-, mellan- och s e n h e
1-1 ad i sk kultur samt öarnas i tidig-,
mellan- och senkykladisk kultur. —
Under tidigminoisk tid står Kreta, jämfört
med Egypten (3:e—11 :e dynastien), på en
primitiv ståndpunkt. Vägledande för kronologien
är keramikmaterialet, dekorerat efter de två
även för den följ, utvecklingen viktigaste
principerna: lergods med ljus botten och
ferniss- (mörk glansfärg) ornament el.
ferniss-botten och ornament i vitt. Bostäderna
äro primitiva, fyrsidiga el. ovala, hyddor.
Märkligaste gravplats är Messara, på Kretas
sydkust, vars jättelika kupolgravar lämnat
ett rikt, om egyptiska förbindelser vittnande
gravgods. De tidighelladiska och de
tidig-kykladiska kulturerna äro lokala
utvecklingsformer av den tidigminoiska kulturen.
Viktigaste fyndorter äro det beotiska
Orcho-menos. trakten av Korint, Mykenai, Tiryns
och Asine i Argolis samt ön Melos. — Under
mellanminoisk tid (mellersta riket i Egypten)
genomlöper Kreta en utomordentligt rik
utveckling, som lämnar fastlandets och
Kykladernas långt bakom sig. Det är under denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
