Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrensvärd, Carl August (1745—1800)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Ehrensvärd, C. A.
434
bekymra sig om sammanhang och konsekvens
och blir därför ibland rätt svårbegriplig.
Hösten 1782 var E. åter i Stockholm. Av
den tilltänkta överintendentsbefattningen
blev intet; i stället tillträdde han på nytt sin
tjänst vid flottan och blev 1784, efter Trolles
plötsliga död, utnämnd till dess överamiral.
E. bosatte sig nu i Karlskrona för att där
fortsätta det arbete med att »stöpa om hela
flottan», som påbörjats av hans far och sedan
upptagits av Trolle. Mycket hade av olika
skäl dittills ej medhunnits, och även E. såg
sitt reformarbete snart nog hindrat samt
måste i stället rusta för krig. Då
fientligheterna mot Ryssland började på sommaren
1788, fick E., som energiskt opponerat mot
konungens krigsplaner, order att stanna i
Karlskrona för att skydda flottstationen och
Blekinges kust, och överbefälet över
örlogs-flottan gavs åt hertig Karl med den gamle
amiral Wrangel som närmaste man. 1789
inträdde emellertid också E. aktivt i kriget.
Konungen ville sammanslå bägge flottorna till
en enda; övertygad om olämpligheten därav,
erbjöd sig E. att efterträda Wrangel samt
begav sig i april till Finland för att taga
befäl över skärgårdsflottan. Trots detta steg
dock misstämningen mellan honom och
konungen alltmer. I sin otålighet ville
konungen, att E. skulle utan vidare anfalla ryska
skärgårdsflottan, vilket E. med bättre
kännedom om dess verkliga styrka ej vågade
göra, örlogsflottan hade efter en drabbning
s. om Öland återvänt till Karlskrona, och
Stoekholmseskadern av arméns flotta
hindrades genom en rysk flottavdelning vid Porkala
att förena sig med E:s eskader, som sedan
slutet av juni befann sig vid Svensksund. Då
den ryska flottan nalkades, ville E. antingen
draga sig tillbaka eller, för att befästa sin
ställning, göra några försänkningar i den del
av sundet, som leder till Fredrikshamn, för
att därigenom hindra fienden att anfalla från
mer än ett håll. Bägge förslagen möttes av
konungens veto; denne hoppades nämligen på
att flottan skulle kunna rycka fram och
företaga en belägring av Fredrikshamn. Först
natten före anfallet verkställdes i hast några
försänkningar. 24 aug. angrepo ryssarna.
Huvudavdelningen under fursten av Nassau
seglade mot det försänkta inloppet, samtidigt
som en mindre eskader gick runt öarna för
att falla svenska flottan i ryggen. Denna
eskader lyckades E. slå i grund. Under tiden
hade försänkningarna upptagits, och fursten
av Nassau angrep i sin tur. E. måste
fortsätta att strida med uttröttat manskap och
fastän ammunitionen var nästan slut. Den
ojämna kampen ändade i ett svårt nederlag för
svenskarna: 6 krigsfartyg erövrades, och en
kanonslup sköts i sank; några mindre fartyg
brändes för att ej råka i ryssarnas händer.
Återstoden av flottan undkom till Svartholm.
Gustav III, som i brev till E. medgav, att
flottan kämpat med »en ogemen tapperhet»,
C. A. Ehrensvärd i Karlskrona 1780, sysselsatt med
en byggnadsritning. Teckning av J. T. Sergel. I
Nationalmuseum.
ville nu bli honom kvitt för att få någon,
som villigare fogade sig efter hans
önskningar, och genom tredje man lät han E. veta,
att denne borde återvända till Karlskrona.
Ankommen dit, fann E., att han, överamiralen,
uteslutits ur en av konungen tillsatt
kommission för sjörustningarna, och inlämnade
till följd därav på nyåret 1790 sin
avskedsansökan. De följande åren levde E. ett
tillbakadraget liv dels på sin lilla egendom
Vedby nära Karlskrona, dels på Tosterup i Skåne.
Efter Gustav III:s död kallades han
emellertid av Reuterholm till Stockholm och mottog
där, efter något motstånd, på sensommaren
1792 utnämningen till generalamiral med
fältmarskalks rang. Trots sin tvekan gladde sig
E. över utsikterna till större verksamhet, och
om hans intresse för sin post vittnar det
intressanta memorialet »Om styrelsevärket i
Karlskrona och om styrelsevärket vid
amiralitetet här uppifrån» (tr. i Tidskrift i
Sjöväsendet 1841). Men till den nya sysslan hörde ock
att vara chef för generålsjömilitiekontoret,
ordf, i direktionen över amiralitetet,
krigsmans-och inkvarteringskassorna, led. av direktionen
över Krigsakademien och ordf, i kommittén
över krigsärendena, och för ett tålmodigt
äm-betsmannagöra passade ej E:s lynne.
Politiskt gledo också han och hans gamle vän
Reuterholm snart nog fullständigt isär, och
på hösten 1794 vidtog denne inom
amiralitets-väsendet förändringar, varigenom E. miste
större delen av sin makt. Han avgick därför
i nov. 1794 med pension.
Våren 1795 flyttade E. till Tosterup, där
han vistades, tills han 1796 inköpte godset
Dömestorp i s. Halland. På Dömestorp och
på Tosterup ägnade sig E., liksom förut på
Vedby, med brinnande iver åt allehanda
experiment i rationellt jordbruk, dock mera
sällan till sin egen fördel. 1790 kallad till
led. av Vet.-akad., sysslade E. med
naturvetenskapliga studier. I all synnerhet var han starkt
intresserad av kemi, vilket han som helt ung
Ord, som saknas under E, torde sökas under A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>