Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska mätinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Elektriska mätinstrument
606
a) Mätare med. rörlig, strömgenomfluten
spole i ett permanent magnetiskt fält
(Deprez-d’Arsonvals princip) grunda sig på det
vrid-ningsmoment, som uppkommer mellan fältet
och. spolen, vilken är försedd med en visare.
Strömmen tillföres spolen genom
spiralfjädrar, vilka motsätta sig vridningen.
Strömmen är proportionell mot vridningsmomentet
eller utslaget, varför skalan blir likformig.
Vridningsriktningen är beroende av
strömriktningen, varför donna typ endast kan användas
för likström. Av bild 9 framgår mätarens
konstruktion. Den rörliga spolen är anbragt
mellan en magnets cylindriskt utformade poler
(vänstra delen är borttagen för att visa
spolen). Bild 10 och 11 återge dylika instrument,
för resp, laboratorie- och instrumenttavlebruk,
bild 12 och 13 motstånd jämte kopplingsschema.
b) Varmtrådsinstrument grunda sig på den
»nedhängning», som förekommer vid en
horisontalt upphängd tråd, då denna förlänges
genom uppvärmning på grund av en tråden
genomflytande ström. Nedhängningens storlek
an-gives av en visare, som rör sig över en skala.
En schematisk bild av en sådan mätare återges
på bild 14; aa är den verksamma ledningstråden
(Ilitzdraht), vid vars mitt är fäst en tråd, b,
som ledes kring visaraxeln d och är fäst i c.
En fjäder, f, som är infäst vid g, strävar
genom en vid axeln d fäst tråd att föra visaren
åt höger, vilken rörelse motverkas av den
urspr. raka tråden aa. När denna uppvärmes
genom strömmen och följaktligen förlänges,
vrides således visaren åt höger.
Uppvärmningen är oberoende av strömriktningen,
varför mätaren kan användas för såväl lik- som
växelström. Bild 15 återger mätarens mekanism.
c) Mätare med en fast spole grundar sig på
den dragkraft en dylik spole utövar på en
vridbar, excentriskt uppfäst järnkärna, vilken
indrages mer eller mindre i spolen, beroende
på styrkan av den ström,
som föres genom denna.
Rörelsen begränsas av en
fjäder, och en på
järnkärnans axel fäst visare
anger på en skala
strömstyrkan. Instrumentets
detaljer kunna särskiljas
på bild 16 o. 17. Spolens
attraktion är oberoende
av strömriktningen, var-
för denna mätare kan användas för både
lik-och växelström, men på grund av den
inverkan, som olika periodtal i senare fallet utöva,
utföres mätaren olika för olika strömarter och
periodtal (bild 1).
d) Elektrodynamiska instrument slutligen
äro så anordnade, att av de båda vid dessa
förekommande och av strömmen genomflutna
spolarna den ena är fast och den andra rörlig
inom det av den förra alstrade magnetiska
fältet. Den genom växelverkan mellan de
båda spolarna uppkommande vridande kraften
motverkas av fjädrar, vilka samtidigt
tjänst-Ord, som saknas under
Bild 2.
göra som strömtilledare till den rörliga spolen.
Ett dylikt instrument återges på bild 18.
2. Effektmätare. Om man vid en
närmast här ovan beskriven mätare låter den i en
ledning passerande strömmen (eller medelst en
shunt en del därav) passera genom den fasta
spolen och
inkopplar den andra (i
serie med ett
motstånd) mellan
ledningstrådarna
(polerna), kommer
tydligen
instrumentet att
angiva produkten av
ström och
spänning vid
mät-ningsstället eller
den effekt, kw,
som passerar
(kilowattmeter). Visarens utslag blir
i det närmaste proportionellt mot belastningens
storlek. Bild 2 visar schematiskt en
wattmeter med två strömspolar, vilka kunna
kopplas i serie (om en propp införes vid 3) eller
parallellt (om proppar införas vid 2 och 4),
sålunda medgivande två mätområden.
Spänningen tillföres genom Ni och N2 eller Nj och
N3 och strömmen genom HH. Eftersom
ut-slagsriktningen ej ändras, om strömriktningen
samtidigt ändras i båda spolarna, kan
mätaren användas för såväl lik- som växelström.
3. Motstånd mätas vanl., där de ej
lämpligen kunna direkt beräknas efter
ström-och spänningsmätningar, medelst W h e a
t-sto nes brygga (bild 3), varigenom det
motstånd, X, som skall
uppmätas, kan beräknas med
kännedom om de tre övriga
motstånd, Ri, R2 och R3,
vilka schematiskt betecknas
med de tre övriga sidorna i
parallellogrammen AFJE på
bilden. Punkten F är en
rörlig kontakt, som flyttas
på det kända, graderade
motståndet R1+R2, tills mätaren S anger,
att ej någon ström passerar ledningen
EF, sedan en strömkälla, K, inkopplats
mellan A och J. Någon spänning
existerar då ej mellan E och F, och således måste
X Ro „ RoRq
— vara Därav erhålles X = ——För
R3 Kx
dylika motståndsmätningar nyttjas vanl.
gal-vanometer (se d. o.), varigenom mycket små
strömstyrkor kunna observeras, med i samma
instrument inbyggda, reglerbara motstånd. På
samma bryggprincip grundar sig även det av
Kohlrausch konstruerade instrument, som
återges på bild 19. Där brukas en
induktionsappa-rat som strömkälla, varigenom det är
möjligt att även uppmäta vätskemotstånd, och
en hörtelefon, T, som anger när kontakten J
E, torde sökas under Ä.
Bild 1.
Bild 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
