Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfenbenspalm - Elfenbensskulptur - Elfforss, Antoinette Thérèse, f. Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Elfenbensskulptur—Elfforss
684
ekvatoriala Sydamerika. De stora, glänsande
vita fröna (företrädesvis av Phytelephas [-ma-crocarpa},-] {+ma-
crocarpa},+} brasilianska stennötter,
vegetabiliskt elfenben, utgöra en
viktig handelsartikel och ha stor användning
vid fabrikation av knappar, spelmarker m. m.
— Liknande användning ha australiska
elfenbensnötter, vilka erhållas från
det i v. Polynesien växande, sagopalmen
närstående släktet Coelococcus.
Elfenbensskulptur idkades redan under den
äldre stenåldern (sePaleolitisk konst)
och förekommer sedan under hela den
förhistoriska tiden. Man känner e. från det
gamla Egypten, från Nineve och Babylon, från
Cypern och Italien. I Grekland hade
elfenbenet tidigt kommit till användning; under
högklassisk tid nyttjades det där även för
kolossalskulptur (se Kry s elefanti n). De
stora antika elfenbensarbetena finnas numera
ej i behåll; särskilt förstördes många vid
kristendomens införande. Däremot finnas
arbeten i småkonst från denna tid kvar, i
främsta rummet en del kultföremål.
Under den äldsta kristna tiden torde
An-tiokia och Alexandria ha spelat stor roll för
e., och de i Europa bevarade föremålen från
denna tid äro säkerligen i regel gjorda i
orienten. Dessa föremål visa ingen enhetlig
stil; några giva en efterklang av klassisk
grekisk konst, blandad med rent asiatiska
element. Bysantinska äro säkerligen många
på olika ställen i Europa spridda föremål från
800—1100-talet. Alla ha de kristna motiv och
utmärka sig genom synnerligen gott tekniskt
utförande. Men det finnes även en e. av
europeiskt ursprung från 800—900-talet, det
s. k. karolingiska elfenbenet, delvis stilistiskt
sammanhängande med samtida
miniatyrmålningar. Något senare uppstår i Europa även
e. av en annan typ, som utvecklas under
starkt bysantinskt inflytande.
Under romansk tid går e. tillbaka i Europa,
och de bevarade föremålen bestå mest av
spelfigurer. Bland kyrkliga föremål märkas
biskopsstavar, som traditionellt göras i detta
material. — Under gotiken får e. ett nytt
uppsving, och här går Frankrike i spetsen
med en rik alstring av konstnärligt
högtstående små andaktsbilder och
miniatyraltartavlor (diptyker och triptyker), relikgömmor m.
m., även profana föremål, såsom t. ex.
speglar, skrivtavlor och askar, ibland med
klassiska motiv. Även Tyskland och England
ha en gotisk e., men den är av mindre
betydelse. Det italienska elfenbenet spelade en
större roll. I Venezia uppstod omkr. 1400
den efter sin grundläggare kallade E m b r
i-achiverkstaden, som gjorde kistor,
skrin, speglar m. m., ofta utsmyckade med
bilder ur myten och hjältesagan. Dess och
möjligen andra italienska
elfenbensverkstä-ders tillverkning fortsattes in på 1500-talet.
Renässansens e. sammanhänger nära med
plastik i större format och med grafiska
ar
beten. Det konstnärligt värdefullaste är av
italienskt ursprung och gjort i nära
anslutning till de stora italienska mästarna; en del
av de bättre arbetena torde vara av
flamländsk, sydtysk och fransk tillverkning.
Endast ett relativt litet antal elfenbensföremål
finnes i behåll från denna tid. Även husgeråd
av elfenben finnas, såsom skaft till knivar
och gafflar, knivslidor m. m.
Under barocken har e. en glansperiod. Dels
förekommer en plastik i nära beroende av
Rubens’ konst. Bland dithörande konstnärer
äro Johan (Georg) Petel och L u c a s
F ay d h e r be s representerade i Sverige (i
Statens historiska museum och
Nationalmuseum). Andra till denna grupp hörande
konstnärer äro Gerhard Opstal, J. Mansel och
F r a n go i s Duquesnoy, kallad i 1 F i a
m-m i n g o. Dels förekommer en sydtysk
skulptur, som ofta bygger på italiensk konst. Det
viktigaste namnet här är Ignaz Elhafen,
som även finnes representerad på
Nationalmuseum. Under denna tid uppstår också en
porträttkonst, som är starkt franskpåverkad
och ger en mängd säkert gjorda
porträttframställningar från senare hälften av 1600- och
början av 1700-talet. Här märkas
fransmännen David le Marchand och den även
i Sverige verksamme Jean Cavalier,
tyskarna Joachim Henne och Jacob
Dobbermann samt flera konstnärer,
tillhörande familjen L ü c k e.
Norden har endast frambragt en
elfenbens-konstnär av rang, den i Danmark verksamme
norrmannen Magnus Berg (se d. o.).
Vid barockens slut sjunker intresset för e.,
till stor del på grund av den ökade betydelse,
som porslinet får, och först i våra dagar har
materialet gått en ny renässans till mötes.
Härvidlag spelar Belgien, genom import av
elfenben från Kongo, största rollen, och flera
belgiska konstnärer ha också i senare tid
gjort en del mycket goda e.
Litt.: Ch. Scherer, »Studien zur
Elfenbein-plastik der Barockzeit» (1897) och
»Elfenbein-plastik seit der Renaissance» (1905); J. v.
Schlosser, »Die Werkstatt der Embriachi in
Venedig» (i Jahrbuch der kunsthistorischen
Sammlungen des allerhöchsten Kaiserhauses,
20, 1899); O. M. Dalton, »Catalogue of the
ivory carvings of the era of the British
museum» (1909); A. Goldschmidt, »Die
Elfen-beinskulpturen aus der Zeit der karolingischen
und sächsischen Kaiser. VIII.—XI.
Jahrhun-dert» (2 bd, 1914—18); W. F. Volbach,
»Elfen-beinarbeiten der Spätantike und des frühen
Mittelalters» (i Kataloge des
Römisch-Germa-nischen Central-Museums, Nr. 7, 1916) och
»Die Elfenbeinbildwerke» (1923); R. Koechlin,
»Les ivoires gothiques» (3 bd, 1924); A. Julius,
»Jean Cavalier och några andra
elfenbenssni-dare» (1926). A. J.
Elfforss, Antoinette Thérèse, f. Öberg,
skådespelerska (1823—1905), sedan 1846 g. m.
skådespelaren och teaterledaren Lars Erik
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
