Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faucigny - Faucilles, Les monts - Faucit, Helen Saville - Faulmann, Karl - Faun - Fauna - Fauna och Flora - Faunistisk - Faunus - Faure, Amandus - Faure, Félix - Faure, Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Faucilles—Faure
174
klarade landskapen Chablais och F. för
neutralt område, vilken neutralisering upphävdes
i samband med Versaillesfreden 1919 (jfr S
a-v o j e n).
Faucilles, Les monts [lä mä’ fåsi’j],
skogstrakt i ö. Frankrike, dep. Vosges; vattendelare
mellan Saöne å ena sidan, Moselle och Meuse
å den andra. Nå 504 m.
Faucit [fä’sit], Helen S a v i 11 e,
engelsk skådespelerska (1817—98). F. uppträdde
1836—42 i London och 1844—45 i Paris, gifte
sig 1851 med Theodore Martin (se d. o.) och
uppträdde sedan endast undantagsvis. Som
Julia i »Romeo och Julia» och Imogen i
»Cym-beline», Desdemona i »Othello», Beatrice i
»Mycket väsen för ingenting», Hermione i
»En vintersaga» och lady Macbeth i
»Mac-beth» vann hon rykte som en av sin tids
främsta Shakespeareskådespelerskor. Biogr.
av sir Th. Martin (1900). G. K-g.
Fåu’lmann, Karl, tysk stenograf (1835—
94). Var sedan 1860 i Wien lärare i
Ga-belsbergers stenografiska system. F.
uppställde 1875 ett eget, särskilt i Österrike
mycket använt stenografiskt system, f o
no-g r a f i, som i hög grad tillgodoser
ljudenlighetens krav, använder helt få sigler och är
enkelt även i fråga om vokalsymboliken men ej
tillräckligt lättskrivet eller karakteristiskt i
typformerna. Skrifter: »Gabelsberger’s
steno-graphisches Lehrgebäude» (1860; 35 :e uppl.
1899), »Anleitung zur phonetischen
Stenogra-phie» (1883; 7 :e uppl. 1899), »Geschichte und
Literatur der Stenographie» (1895) m. fl.
Biogr. av Elsinger (1909). (J. L-n.)
Faun (lat. fäu’nus), skogsgud (jfr Faunus);
sinnlig mansperson. — Adj-: F a"u’n i s k.
Fau’na. 1. (Rom. myt.) Se Faunus. —
2. (Zool.) Sammanfattningen av de för en
större del av jorden, ett särskilt land, en viss
trakt eller ett visst vattenområde
egendomliga djurarterna; systematisk beskrivning av
de inom ett visst område förekommande
djuren. — F a u n i’s t i s k, som avser faunan.
Fauna och Flora, populär tidskrift för
biologi, 1906 uppsatt av prof. Einar
Lönnberg, som sedan dess varit tidskriftens red.
och utgivare. Den utkommer årl. i 6 h. och
har särskilt ägnat sig åt den
svenska faunan.
FaunFstisk, se Fauna.
Fåu’nus (av lat. favére,
gynna, således »den hulde»),
faun, skogs- och
herdegudom-Æghet, särskilt för hjordens
fruktsamhet, hos forntidens
romare. Hans grotta
Luper-cal låg nedom v. sluttningen
av Palatium (se Lupercus).
F. uppfattades ock dels som
upphovsman till
hemlighetsfulla röster i skogen, d. v. s.
som en spådomsgudom, dels
som ett slags tomte. Senare
likställdes han med greker-
Bild 1. Faunus.
Antik
bronsstatyett. Wien.
Bild 2. Faun. Marmorskulptur av J. T. Sergel.
I Nationalmuseum.
nas Pan eller trädde i kulten tillbaka för
Silvanus (se d. o.); han mångfaldigades även,
och faunerna motsvarade då grekernas
satyrer (se d. o.). — Fauna, den kvinnliga
motsvarigheten till F., framställdes som maka,
syster eller dotter till F.; vanl. dyrkad som
Bona Dea (se d. o.), H. Sgn.
Faure, Amandus, tysk målare (f. 1874).
Är född i Hamburg, studerade i Stuttgart
och är bosatt där. F. är framför allt känd
genom motiv från varieté- och cirkusliv
(»Cake-walk», »Negerdans» m. fl.), hållna i
mörka färger med bjärta ljusverkningar. Är
även raderare. Representerad bl. a. i museer
i Stuttgart och Venezia. G-g N.
Faure [får], F é 1 i x, fransk president (1841
—99). Som garvare och handlande i Havre
förvärvade F. stor förmögenhet, invaldes 1881 i
deputeradekammaren och blev s. å.
understatssekreterare för
kolonierna i Gambettas
stora ministär; samma
post innehade han i
Ferrys andra och
Ti-rards första ministär
(1883—85 och 1887—
88). Jan. 1894 blev han
vicepresident i
deputeradekammaren och
var maj 1894—jan.
1895 marinminister
under Dupuy. Då
Ca-simir-Périer 1895
av
sagt sig presidentposten, valdes 17 jan. s. å.
F. helt oväntat till dennes efterträdare som
republikens president, som färglös
kompromisskandidat besegrande den radikale
Brisson. Genom sitt representativa väsen vann
han en viss popularitet och bidrog till
stärkandet av fransk-ryska alliansen. F. dog av
slaganfall (16 febr. 1899) under ett av
Drey-fusaffärens mest kritiska skeden; han hade i
hemlighet motarbetat revisionssträvandena
(jfr Dreyfusprocessen). A. A-t.
Faure [får], M a u r i c e, fransk politiker
och skriftställare (1850—1919). Han var
radikal deputerad för dep. Dröme 1885—1902,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
