Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fångvårdssällskap - Fånö (Fånöö) - Får - Fåravel - Fårhund - Fårhus - Fårkoppor - Fårlus - Fårskabb - Fårskötsel (Fåravel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Fånö—Fårskötsel
92
bygga på de vid fängelserna genom influtna
andelar av fångarnas arbetsinkomster m. m.
bildade besparingskassorna, uppgående till
omkr. 425.000 kr., ävensom egna fonder.
Härtill komma särskilda för
skyddsverksamheten anvisade statsmedel.
Centralföreningen äger ett lantbem, Å b y, i närheten
av Uppsala, i vilket såsom skyddslingar
upptagas frigivna, som önska sysselsättning med
jordbruksarbete o. dyl. — Svenska f å n
g-vårdssällskapet, bildat 1907, utgör en
sammanslutning av fångvårdstjänstemän i
överordnad ställning. — Sveriges
fångvårds mannaförbund, stiftat 1906.
omfattar befattningshavare, som tillhöra
bevakningskåren. Båda sammanslutningarna avse
att främja både allmänna fångvårdsiutressen
och enskilda angelägenheter. V. A-t.
Huvudbyggnaden på Fånö.
Fånö (Fånöö), gods i Löts socken,
Uppsala län, vid Ekolsundsviken av Mälaren.
Utgör med underlydande 1.400 har, därav 543
har åker. Tax.-värde 714.700 kr. (1926). Ägdes
från 1248 av den gamla Fånösläkten, på
1400-talet av ätten Trolle. från 1580-talet av ätten
Oxenstierna. På F. föddes 16 juni 1583 Axel
Oxenstierna, som ärvde F. 1630. F. köptes
1839 av bruksägaren Hugo Tamm, som 1873
—76 lät uppföra F. slott. Nuv. ägare: fröken
Anna Tamm.
Får, se Fårsläktet.
Fåravel, se Fårskötsel.
Fårhund, se Hundraser.
Fårhus bör vara väl ventilerat och svalt
samt anordnat så. att ullen kan hålla sig ren.
Det bör helst vara skilt från ladugård och
svinhus, vilka äro för varma för fåren, samt
genom foderhäckar och grindar eller stegar
delas i olika avdelningar för sådana djur,
gumsar, modertackor, gödfår m. fl., som böra
hållas avskilda. Rikligt halmströ bör
användas, så att djuren få torrt och rent läger,
ehuru gödseln får kvarligga under dem hela
vintern. För varje får bör finnas 1 m
utrymme vid foderhäcken och minst 2 kvm
golvyta. H. J. Dft.
Fårkoppor (V ari’olae ovlnae), veter., en med
feber och hudutslag förenad smittsam
sjukdom bos får; uppträder i regel som farsot.
Sjukdomen förekommer ej f. n. i Sverige men
har uppträtt här några få gånger och då
med
fört betydande förluster. Sjukdomen börjar
med feber och flytningar från ögon och näsa;
efter 1—2 dagar uppkommer kopputslaget på
huvudet, i ljumskarna, under buken, på juvret
och andra mera tunnhåriga ställen. Kopporna
äro från början hampfröstora och bli efter
5—7 dagar stora som ärtor; innehållet blir
gulaktigt, varblandat, och kopporna brista,
lämnande efter sig sår; ofta sammanflyta
flera koppor och bilda stora, illaluktande
rötsår. Dödsprocenten växlar mellan 20 och 70.
F. beror på ett ännu ej påvisat smittämne.
Det sprides lätt icke blott genom sjuka får
utan även genom friska får och människor,
som varit i beröring med sjuka djur, och kan
förflyttas även genom luften på ganska långa
håll. Behandlingen går ut på att genom
isolering förekomma sjukdomens spridning och att
genom lämpliga hygieniska åtgärder, frisk luft,
kraftigt och lättsmält foder, söka höja fårens
motståndskraft samt genom grundlig
desinfektion söka utrota smittämnet. Ympning
nyttjas även dels för att påskynda
sjukdomens förlopp inom en angripen hjord (s. k.
nödympning), dels till skydd för en fårhjord,
i vars omedelbara grannskap koppor
utbrutit. E.T. N.
Fårlus, se Lusflugor.
Fårskabb, se Skabbkvalster.
Fårskötsel (Fåravel). F:s ändamål är
företrädesvis ull- och köttproduktion samt blott
undantagsvis även mjölkproduktion
(ostfrie-siska mjölkfåret). Ända till mitten av
1800-talet var ullproduktionen huvudändamålet,
och förädlingen avsåg främst att förbättra
ullens kvalitet. De finulliga fårraserna,
särskilt den spanska merinorasen, nyttjades då
som förädlingsmaterial i de flesta europeiska
och en del utomeuropeiska länder, framför allt
Australien, Kaplandet och Argentina. På
grund av masstillförsel av ull från sistnämnda
länder nedgingo ullprisen, och då samtidigt
en förbättrad teknik möjliggjorde användning
av något grövre ull, s. k. k a m u 11, till
finare vävnader, blev en omläggning av f.
nödvändig i syfte att i stället höja djurens
slaktvärde. De större engelska köttfårraserna
började därför i allt större utsträckning
användas vid förädlingen, och f:s uppgift är
numera i regel att frambringa stora, tidigt
utvecklade, köttiga får med riklig om ock något
grövre ull. F. har i de flesta länder gått starkt
tillbaka, i samma mån som allt större del av
förut tillgängliga betesmarker uppodlats. På
senare tider har dock påvisats, att f. även
låter sig förenas med det intensivare
jordbruket, om därtill lämpliga raser användas.
Endast där skogs- och fjällbeten eller andra
vidsträckta, naturliga betesmarker finnas att
tillgå, kan den mera extensiva driften med
de små, mera förnöjsamma och härdiga men
föga givande fårraserna löna sig.
Fåren böra ej användas i avel förrän vid
U/2 år. En bagge bör vid fri parning
(lösgående med hjorden) ej användas till flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
