Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glas - Glaskonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glas
• 738
’ 737
varade sirligt och elegant formade pokaler,
skålar, kannor och vaser av tunt g. vittna
ännu om glasbiåsarnas oerhörda skicklighet.
G. pryddes ofta med pålagda glasband, rosetter
o. dyl., ibland med fria utsprång, ss. på de s. k.
flygelglasen. Omtyckta voro även det
opakt marmorerade g., det vita m j ö 1 k g 1
a-s e t, millefiori- samt framför allt filigran- el.
trådglaset. Slipning och gravering
brukades på grund av g:s tunnhet ej mycket.
Spegelglastillverkningen utvecklades så, att
Venezia helt behärskade världsmarknaden
under 1500—1600-talet. Fönsterglas, ljuskronor
och glaspärlor tillverkades även i stor
utsträckning. Under 1700-talet började framför
allt Böhmens glasindustri konkurrera med
Venezia, och då den allmänna smakriktningen
vände sig mot de tyngre, slipade tyska glasen,
kunde Venezia ej hålla stånd. Efter
republikens fall 1797 fortlevde där ej längre någon
konstnärlig glasindustri; först genom dr A.
Salviatis ansträngningar bragtes vid
1800-talets slut glaskonsten ånyo att uppblomstra
i Venezia.
Det venezianska inflytandet har gjort sig
starkt gällande i hela Europa. Under
renässansen inkommo till Frankrike venezianska
glasblåsare, som i flera städer, ss. Paris och
Rouen, införde glastillverkning efter sin
hemstads mönster. Även spegelglastillverkningen
fick en rik utveckling (i S:t-Gobain och
Tour-la-ville) under 1600- och 1700-talet.
Frankrikes mest kända glasbruk, Baccarat, började
1815 med sin berömda kristallglastillverkning.
I Tyskland hade under den yngre
medeltiden glasfabrikationen spritt sig från
Rhen-trakten, där den antika romerska traditionen
aldrig hade helt slocknat. Framför allt i två
stora distrikt utvecklade sig glasblåseriet: i
Hessen med omgivande skogstrakter samt i
Böhmen med angränsande trakter av Bayern,
Thüringen, Sachsen och Schlesien. I tysk
glaskonst utvecklades flera nationella typer,
ss. den kupiga, gröna römern
(remmaren), de cylindriska Spechtern och
passglaset, tumlaren och s e j d e 1 n samt
de höga v ä 1 k o m m o r n a, de s. k. Humpen,
från 1500- och 1600-talet. De äro dekorerade
i emaljfärger, ofta med ett krucifix och den
tyska riksörnen, s. k. Reichsadler humpen.
Typiskt tyska äro också i svart med landskap och
figurscener målade glasbägare o. dyl., S c h
a-p e r g 1 a s, uppkallade efter sin uppfinnare,
Johann Schaper (d. 1670) i Nürnberg. Vid
1600-talets senare hälft börjar det tyska g:s
glansperiod. I Nürnberg, Frankfurt a. M. och
Potsdam samt särskilt i Böhmen utbildades
slipningstekniken till en konst, som så
småningom helt skulle avliva det venezianska
inflytandet. Som dekorationsmedel brukades
inslipade runda eller ovala fördjupningar, kulor
och fasetter eller graverade monogram, vapen,
stiliserat lövverk, figurscener m. m. Även
förgyllning förekom ofta. Pokaler och bägare
äro de vanligast förekommande typerna. De
äro av tjockt g., dels för att tåla slipningen,
dels för att erinra om den dyrbara
bergkristallen. Det genomskinliga röda g.,
rubin-glaset, återupptäcktes omkr. 1680 av
Johann Kunckel och väckte stort uppseende.
— Den tyska och den bömiska
glasindustrien utsattes för en hård konkurrens av
de i England 1810 uppfunna billiga
pressade glasen. Där utbildades även det tunga,
gjutna, blyhaltiga kristallglaset. En
annan specialitet var fasettslipningen.
I Sverige funnos glasblåsare redan under
1400-talet. Johan 111 utfärdade 1587
privilegier för ett f. ö. okänt glasbruk på
Bryggholmen i Mälaren. 1641 erhöll Melchior
J u n g privilegier på tillverkning av g. efter
holländsk och fransk modell. Bruket nedlades
1678; sonen G. Jung anlade 1688 på
Södermalm ett nytt bruk, som utsattes för en svår
konkurrens av det nya glas- och
kristallbruk, vilket 1676 grundlagts på Norrmalm av
en italiensk äventyrare, G. B. Scapitta. Denne
visade sig oduglig och fick rymma ur landet.
1682 utarrenderades bruket till Baltbasar
Grill, som 1688 flyttade det till
Kungsholmen, där det ägde bestånd till 1815. Man
lyckades aldrig tillverka så rent och klart
glas som i Böhmen men höll ändå uppe en
relativt hög nivå. I början hämtades
förebilderna främst från Venezia; berömda äro
pokaler med Karl XI:s och Ulrika Eleonoras
krönta monogram utmodellerade i skaftet.
Men snart arbetades i bömiskt maner med
slipade och graverade glas. De vanligaste
de-korationsmotiven voro kungliga namnskiffer,
vapensköldar, lagerkvistar och nordstjärnan.
Frihetstidens strävanden att skapa en svensk
industri blevo även av betydelse för
glastillverkningen. En mängd nya glasbruk
grundades, av vilka flera ännu äro i gång. De
viktigaste voro Björknäs (1736), Limmared
(1740), Kosta (1741), Ströms och Sandö (1750),
Göteborg (1762). Yngre äro Sölje (1803) och
Reijmyre (1808). Under 1700-talet arbetades
länge med de traditionella barockformerna
med moderniserad rokokodekor, men vid
seklets slut segrade den gustavianska stilen.
De konstnärliga fordringarna gingo överallt
tillbaka under 1800-talet, men tekniken
utbildades och förbättrades. Godset kunde göras
alldeles färglöst och klart, slipuingsmetoderna
fullkomnades, alla dimensioner kunde
framställas i både spegel- och kristallglas. Vid
1800-talets slut framträdde konstnärer, som
räddade glaskonsten från att helt förfalla till
efterbildning av gamla modeller eller till den
allenarådande slipningen. Frankrike och
Amerika gingo här i spetsen. Émile Gallé
i Nancy upptog den gamla överfångstekniken.
Glasens såväl form som dekor äro resultatet
av intimt naturstudium under japansk
påverkan. Louis Tiffany i New York
utförde konstglas med lätt, elegant form av
tunt, färgrikt glas. I Frankrike ha i senare
tid verkat bl. a. Daum, Lalique, Decorche-
VIII. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
