Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grillparzer, Franz - Grimaldi, ätt - Grimaldi, Francesco Maria - Grimaldirasen - Grimberg, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1067
Grimaldi—Grimberg
1068
— Sorgespelet »Die Ahnfrau» (uppf. 1817;
»Stamfrun», 1820 och 1835) gjorde stor lycka
genom intensitet och effektrikedom; med
»Sappho» (1818; sv. övers. 1825 och 1833),
en klassisk tragedi,
som skildrar striden
inom konstnären
mellan lyckokrav och
kallets makt, nådde han
mästerskap. Trilogien
»Das goldene Vlies»
(»Der Gastfreund»,
»Die Argonauten»,
»Medea»; 1821), en
mäktig viljans tragedi,
mottogs kyligt, »König
Ottokars Glück und
Ende» (uppf. 1825),
av
sett att inleda en följd fosterländska
historie-dramer, och »Ein treuer Diener seines Herrn»
(uppf. 1828) nedlades på grund av den
ytterligt bornerade uppfattningen hos de styrande
i Wien; den vackra kärlekstragedien »Des
Meeres und der Liebe Wellen» gjorde 1831
fiasko. Sagospelet »Der Traum ein Leben»
(1834) mottogs gynnsamt, men det lysande
lustspelet »Weh’ dem der lügt» (1838) föll
alldeles igenom, och G. vädjade sedan aldrig till
publiken. I bitter isolering åldrades han, sedan
1849 boende hos systrarna Fröhlich, av vilka
Kathi varit hans fästmö; henne
testamenterade G. all sin kvarlåtenskap. Först H. Laube,
1849—67 Burgteaterns ledare, upptog ånyo
G:s dramer, och skalden vann nu en
utomordentlig popularitet, som likväl kom för sent
för honom själv. Postumt utkommo G:s tre
sista stora skådespel, »Die Jüdin von Toledo»,
»Libussa» och »Ein Bruderzwist im Hause
Habsburg». Berättelsen »Das Kloster zu
Sen-domir» (sv. övers. 1918) ligger till grund för
G. Hauptmanns »Elga».
G:s vemodiga och känsliga natur nådde
varken lycka eller full utveckling av sina rika
gåvor. Rik poetisk ingivelse, en ädel stilkonst
och utomordentlig karaktärsteckning utmärka
G:s diktning, vars huvudproblem är den inre
tvekampen mellan skilda plikters krav och
den naturliga böjelsen; han såg människan
tragiskt som den otillräckliga. Av hans smärre
dikter äro särskilt epigrammen beaktansvärda.
G:s saml. skr. äro bäst utg. av A. Sauer
(1909 ff.); »Briefe und Tagebücher» (2 bd,
1903), »Gespräche» (5 bd, 1904—11).
G.-Gesell-schaft (gr. 1890) utger sedan 1891 en
Jahrbuch. Monogr. av bl. a. J. Volkelt (1888; 2:a
uppl. 1909), G. Collijn (1902; sv.) och H.
Sitten-berger (1903); »Grillparzer Studien», utg. av
O. Katann (1924). R-n B.
GrimaTdi, adelsätt, som på 1300-talet fick
Monaco, där den från 900-talet innehaft höga
ämbeten, i besittning, från 1500-talet som
suveränt furstendöme. D o m e n i c o G. (d. 1592)
kommenderade påvliga flottan i slaget vid
Lepanto 1571. Med H o n o r é II kom Monaco
1641 under fransk överhöghet: han förvärvade
bl. a. hertigdömet Valentinois. Huset G:s
manslinje utdog 1731 med A n t o n i o G., men
namnet och furstendömet ärvdes av hans
svärson av ätten Goyon de Matignon. Den
siste manlige medlemmen av huset Goyon
de Matignon Grimaldi är nuv. fursten
av Monaco, Louis II (f. 1870). Hans 1919
legitimerade dotter arvprinsessan
Charlotte (f. 1898), hertiginna av Valentinois, är
sedan 1920 förmäld med Pierre, greve de
Po-lignac, vilken sedan 1920 är prins av Monaco
och bär namnet G. — Litt.: E. Cais de Pierlas,
»Documents inédits sur les Grimaldi et
Monaco. Les G.» (1885). B. H-d.
Grima’ldi, Francesco Maria, italiensk
fysiker (1618—63), lärare vid jesuitkollegiet
i Bologna. Först 1665 trycktes G:s
»Physico-mathesis de lumine, coloribus et iride, aliisque
adnexis libri II» (1665), där bl. a. ljusets
diffraktion beskrevs och undulationsteorien
(se L j u s) f. ggn framställdes.
Grima’ldirasen, europeisk människoras från
övergången mellan tidigare och senare skedet
av äldre stenåldern. Blott två individer (från
Grimaldigrottorna vid Mentone) äro kända;
deras huvudskålar och benstommar visa nära
släktskap med negrer och vissa dvärgfolk.
G. torde ha varit långt talrikare i Sydeuropa,
än vad fynden ge vid handen; särskilt tyder
mängden av (steatopyga) kvinnobilder från
äldre stenåldern därpå. Rbg.
Grimberg, Carl Gustaf, historiker (f.
18 7 5 22/fl). Blev 1903 fil. dr vid Göteborgs
högskola på avh. »De diplomatiska förbindelserna
mellan Sverige och Preussen 1804—1808». G.
var 1904—08 lärare vid
Lundsbergs skola, 1906
—09 docent i historia
vid Göteborgs högskola
samt 1907—08 lektor
vid Uppsala högre
allmänna läroverk. 1908
—18 var han ehef för
den litterära avd. hos
a.-b. P. A. Norstedt &
söner. G. har utgivit
läroböckerna »Sveriges
historia för
realskolan», 1—5 (1905—09;
5:e uppl. 1922), »Sveriges historia för
folkskolan» (1909; 8:e uppl. 1923) och »Ur källorna
till Sveriges historia», 1—2 (1911—12; tills, m.
E. Hildebrand). G:s »Svenska folkets
underbara öden» (9 bd, 1913—23) har genom hans
berättargåvor blivit en folkbok och en
ersättning för Fryxells »Berättelser». Där har G.
gjort många av den moderna svenska
historieskrivningens resultat allmänt tillgängliga, och
han använder med stor skicklighet belysande
utdrag ur brev o. a. källmaterial samt ägnar
betydande utrymme åt kulturhistorien. G:s
lysande berättartalang framträder även i
»Världshistoria» (hittills 2 bd, behandlande
forntiden t. o. m. Hellas’ historia, 1926—27).
G. har även utgivit bl. a. »Svenska krigarbrag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
