Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handske - Handsmakeri - Handskrift, Manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Handskmakeri—Handskrift
484
sin h., ha i vissa landsbygder i Sverige ända
in i senare tider h. eller vantar, ofta
konstrikt utsydda, utgjort en del av de vid
trolovningen fästehjonen emellan brukliga
gåvorna (bild 6). Brudhandskarna brukade
sedan följa den döda i kistan. ’ (A. Lwn.)
Utom ovan nämnda h. förekomma sådana
för särskilda ändamål, ss. fäkthandskar (med
läderribbor på översidan), boxhandskar (med
mjukare stoppning för träning och hårdare
för tävling), boxbollshandskar, handskar för
målvakter i fotboll, för bandy, hockey o. a.
idrottsgrenar samt operations-, laboratorie-,
hushålls- och montörhandskar av gummi m. fl.
Handskmakeri kallas tillverkningen av
handskar (se Handske), sedan
århundraden ett särskilt yrke. I h. användas många
skinnsorter, vilka alltefter beredning och
kvalitet tagas till material för finare eller grövre
handskar (jfr Garvning, Läder och
Skinn). Man skiljer huvudsakligen mellan
handskar av sämskberedda och glacéberedda
skinn. S. k. s ä m s k s k i n n s- el.
tvätt-skinnshandskar tillverkas mest av
sämskad renhud, men även hjort-, får- och
getskinn användas mycket. Av sämskad
älghud göras grövre arbetshandskar. G 1 a c
é-el. glansskinnshandskar tillverkas
vanl. av getskinn, de finaste av gems- och
killingskinn, de mindre fina av lammskinn,
de sämsta av vitgarvat fårskinn. De nämnda
sorterna nyttjas med narv- el. hårsidan utåt,
medan i s. k. klippingshandskar (av
fsv. klippinger, klippt fårskinn) skinnet
vändes så, att köttsidan kommer utåt.
Numera har denna äldre beredningsmetod fått
vika för s. k. mockaberedning. Av på så sätt
färdiggjorda skinn göras nu även s. k. g a n t s
de S u è d e (av tunnare, smidigare getskinn).
Mockahandskar kallas handskar av
tjockare skinnsorter, vanl. rådjurs-, hjort- och
gasellskinn. Såväl klippingshandskar som
gants de Suède förfärdigades förr mycket i
Skåne. De finaste gants de Suède tillverkas
i Frankrike (Grenoble) och de bästa
glacé-handskarna i Tyskland. — Sedan skinnen
jämnats, skäras de i remsor av dubbel
handsbredd, sträckas och läggas i lager på
varandra, varefter de olika delarna tillskäras
medelst stansar av stål samt hopsys.
Tillverkning av handskar bedrevs äldst av
de yrken, som sysslade med förädling av
skinn. Därmed fortsatte de även sedan i
större kulturcentra på grund av
yrkesspecia-liseringen ett särskilt pung- och handskma
karämbete utbrutits ur de större
ämbetsorgani-sationerna. I Sverige finnas handlingar från
pung- och handskmakarämbeten bevarade
sedan slutet av 1600-talet, men de första av
dessa ämbeten torde vara minst 100 år äldre.
Under 1700-talet organiserades dylika
ämbeten i flera svenska städer. (E. L-k.); -a-i.
Handskrift, dets. som Manuskript (li’ber
manuscri’ptus), d. v. s. skriven bok eller del
av en sådan, till skillnad dels från tryckt
Bild 1. Figur med
bokrulle. Antik silverstatyett.
Paris.
skrift, dels från urkund, dokument, diplom
i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. aktstycke,
handling, oftast av rättsligt innehåll och
reglerande någon ekonomisk, administrativ el.
dyl. angelägenhet; jfr D i p 1 o m a t i k.
Vetenskapen om h:s
undersökning med
avseende på ålder,
härkomst, handstilar o.
s. v. kallas p al e
o-g r a f i (se d. o.).
Forntidens greker
betjänade sig av flera
slags skrivmaterial, ss.
sten, trä, metall, vax
o. s. v., tills de från
Egypten lärde bruket
av det av växtämne
beredda
skrivmateria-let papyrus (se d.
o.). Detta
efterträddes senare av p e r g
a-m e n t (se d. o.), som
bereddes av djurskinn.
De gamles h. eller
böcker (lat. li’bri,
cö-dices) utgjordes i
början av rullar (lat. vo-
lümina), av vilka var och en var
sammansatt av ett antal hoplimmade blad (lat.
pä-ginae). Det hela (se bild 1) uppfästes vid
en stav av trä, snittet beskars och
behandlades med pimsten, och vid rullen eller staven
fästes en etikett (lat. ti’tulus), som angav
skriftens innehåll. I st. f. våra dagars pärmar
användes ett fodral (lat. ca’psula) av trä el.
färgat pergament. Den form, som utmärker
nyare tiders böcker, vilka ju bestå av hoplagda
och sammanhäftade ark och blad, kom i
allmänt bruk först på 300-talet e. Kr. Vid
samma tid undanträngdes papyrus så gott som
fullständigt av pergamentet. H.
mångfaldigades i stor skala därigenom, att ett antal
skrivare samtidigt kopierade efter diktamen
Från den klassiska forntiden har blott ett
ringa antal äkta h. bevarats, papyrusruPar
endast från Herculaneum, Pompeji och
Egypten. Från medeltiden, särskilt dess senare
århundraden, finnes ett mycket stort antal h
i behåll, företrädesvis latinska codiees. Bland
grekiska pergamentshandskrifter är den av
Tischendorf upptäckta bibelhandskriften
Co-dex Sinaiticus (trol. från 300-talet e. Kr.)
en av de äldsta (jfr Bibelhandskrifter med
bild). Den äldsta h. på ett germanskt språk
är den i Uppsala univ.-bibl. förvarade C o d e x
argenteus (se Codex 2), skriven trol. i
Ra-venna under Teoderik den stores regering (se
bild 2). Den äldsta kända svenska h. är den i
Kungl. bibi, befintliga Codex B 59, vars äldsta
del (bladen 1-—43) innehåller Äldre
Västgöta-lagen, i utskrift från 1280-talet (se bild 3).
Av de orientaliska h. äro de egyptiska äldst,
i det att papyrusrullarna gå tillbaka ända till
flera årh. f. Kr. Även i Kina finnas urgamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
